Aya Kanbar om den surrealistiska verkligheten och att skratta åt sig själv
Aya Kanbar är 16 år och poet, och med diktsamlingen Hyperverklighet är hon numera en publicerad sådan. Med en omvänd kronologi utforskar boken den surrealistiska tillvaron, desillusion, kärlek och brist. Det är också ett verk som spränger in skratt – för, som Aya förklarar: “jag vill aldrig ta mig själv på blodigt allvar”.
På ena sidan av skärmen: Aya med solen. På den andra: jag med neddragna persienner och min soltrötthet. Det är, alltså, mycket sommar, och i detta tillstånd ska Ayas debutdiktsamling Hyperverklighet möta världen. Jag har läst den natten innan och måste börja intervjun med att säga:
Jag är så imponerad av att du är så ung och begåvad, och att du skrev diktsamlingen på ett år…
– Ett år?! Nej men nu ska jag boosta mitt ego lite mer och säga att den skrevs mellan november förra året och juni det här året. Så det är grejen: att jag inte har hunnit smälta någonting, för att det har gått så fort.
Hur kom det sig att det blev en så intensiv skrivprocess, på bara några månader?
– Det var som att jättemycket hade byggts upp inom mig under de senaste ett till två åren, och att allting bara kom ut på sidorna till manuset – det kändes så naturligt att skriva ner alla dikter.
Dikterna blev Hyperverklighet – en diktsamling som är uppdelad i fem akter vilka bygger på varandra men också behandlar enskilda röster, känslor och teman. Mellan det vardagliga och det existentiella rör sig verket. Behandlar däremellan sorg och kärlek, och känslan av att existera i brist och desorientering. På ett hungrigt sätt gör diktsamlingen detta: den vill åt så mycket, och räds inte att testa olika former eller inspireras av verk innanför som utanför det litterära. Viljan är starkare, helt enkelt. På så vis är Hyperverklighet ett utforskande verk.
– Jag vill kunna gå från en extrem till en annan. Jag vill inte känna mig inspärrad av mig själv, och det vill jag också ska framgå i dikterna. Att man ska kunna känna “här finns något för alla” – själva den mänskliga upplevelsen. Kanske just specifikt för den åldern jag är i, att man är på en plats där man inte anser sig vara ett litet barn längre, men man är heller inte vuxen än. Och att det främst är en väldigt känsloladdad plats – men att det inte bara är en sak, utan att av en känsla har dess olika aspekter utforskats. Det är åt det hållet jag ville att poesin skulle gå; att det inte ska kännas enformigt.
Det är en formulering i sista akten som jag tycker fångar diktsamlingen som helhet. Det är den här formuleringen: ”vi är unga & ren fantasi. vi är fiktiva i samma sekund som minuterna byter verklighet”.
– Den är så bra, kan vi ge mig eloge för det! “Vi är unga och ren fantasi” – det är verkligen konceptet av att man vill släppa sig själv och man vill släppa alla oroligheter och allt ansvar. Och “byter verklighet”: när tiden liksom övergår till att vara något annat, då övergår vi till att vara något annat. Hela den dikten är menad nästan som den mest surrealistiska versionen av att kunna beskriva kärlek – och frihet!
Vilka teman är centrala för boken?
– Mänsklighet, en känsla av råhet. Att någonting är i sin mest avskalade form, att någonting är i sin mest ärliga form. Det funkar som en bra juxtaposition till det hyperreella som titeln anspelar på – att det är surrealistiskt i hur realistiskt det är. Det låter pretentiöst att säga, men det är så jag tänker att det är på ett sätt.
Gemensamt för akterna i verket är just det surrealistiska, det hyperreella – vilket titeln insinuerar. Och likt många delar av diktsamlingen kommunicerar även titeln med andra konstuttryck, då verket är mättat med inspiration från och referenser till film, litteratur och musik.
– En av mina favoritartister är Lorde och hon har en låt som heter Buzzcut Season. I den låten finns en textrad som går “make-believe it’s hyper real”, och när jag först lyssnade på den låten så fastnade jag för det ordet. Jag tänkte: det här är ett så bra ord. Det liksom fångade allting jag ville säga; det kändes perfekt. Så utforskade jag att det också är ett koncept inom postmodernismen som beskriver att det är svårt att veta skillnaden på den simulerade världen och den verkliga världen – och det här är det jag vill beskriva och skildra i min poesi. Att det alltid ska kännas att man är i det orealistiska men att grunden är från det vardagliga.
Du nämner Valse Sentimentale i dikten “planer efter biktandet”. Lyssnade du på den när du skrev dikten?
– Jag lyssnade på den låten när jag läste en bok som inspirerade till den här boken.
Vilken bok är det?
– Skäl av Emma Holm. Den boken är makalös! På ett sätt är det en road trip-bok, som handlar mycket om minnen och fragmentariska upplevelser. Och jag tycker om att lyssna på klassisk musik när jag läser, så jag hade satt på någon spellista när Valse Sentimentale kom, och det här var verkligen ett musikstycke som fick mig att känna saker. Det är väldigt inflytelserikt på skrivandet.
Jag satte själv på musikstycket och lyssnade medan jag läste, och det ger ju en förhöjd upplevelse till läsaren också – liksom en dubbel läsupplevelse från flera sinnen.
– Ja, det är ett väldigt fint musikstycke, det känns väldigt SENTIMENTALT, om man säger så. Det känns som att man stirrar in i en spegel och betraktar sig själv. Det är den känslan jag får när jag hör den.
Ayas förmåga att omvandla sina tankar och känslor till kristalliserade bilder är tydligen inte bara poesin reserverad. Återkommande sker detta även under intervjun. Det tar ett tag innan jag helt kan greppa det, men när vi talar om dikten “förbindelse” blir det klart.
– Varje dikt som jag skriver så har jag som en bild i huvudet, och med “förbindelse” hade jag det definitivt. Jag måste ha sett det här i någon media som jag har konsumerat eller film, men bilden är att man springer över ett högt gräs och så är det stjärnhimmel och man kan se Vintergatan; man känner hur vinden susar i huvudet; man känner att det inte finns någon tyngd; man tänker inte på igår; man tänker inte på imorgon, utan det handlar bara om nu; att man har någon där som ger en trygghet och bekräftelse på det man känner.
Alltså: Aya tänker i bilder, skriver i bilder, och därför talar hon i bilder. På så sätt kan Aya med färre ord förmedla mer av den helhet hon vill dela med andra, i språk som skrift. Detta är poesi.
Denna bildliga förmåga, tillsammans med diktsamlingens utforskande sida, syns igen i dikternas visuella presentation. Mina tankar dras till Ocean Vuongs experimentella lek med den visuella aspekten av diktandet. Jag berättar detta för Aya och hon tappar det – Vuong är tydligen hennes favoritpoet.
– Han är den främsta inspirationen, för även han växlar i sin debutdiktsamling när det gäller form och struktur och allt sånt dära. Men även Elis Monteverde Burrau; han är ju definitivt inte en person som plays by the rules, utan han är en poet som inte är rädd för att skifta mellan olika sätt att skriva, att dikta om olika saker och göra det på olika sätt. Han är väldigt mångfaldig i sitt skrivande. De två är min främsta inspiration när det gäller själva formen till dikterna i den här boken.
Att Monteverde Burrau är en inspirationskälla märks även i att Hyperverklighet är ROLIG – ständigt är det komiska närvarande. Det är humor och lekfullhet: i vilka ord som rimmas på varandra och vilka kopplingar som görs mellan ord. Som i dikten “pengatvätt med kombinationer” där hemofili möts med “jag kan koagulera dig”. Det är äckligt, och så att man skrattar. Men: Skrattar Aya också?
– Alltså typ! Det låter så self absorbed, men jag älskar att skratta åt mig själv, att “Ja, jag ÄR ett komiskt geni! Ingen är bättre än mig”. Så ja, jag vill alltid ha en skämtaktig sida på allt jag skriver, för jag vill aldrig ta mig själv på blodigt allvar. För då känner jag att man kan hamna i en självfantasi där man ser sig själv som att man är bättre än alla andra. Utan jag tycker att det är bra att tänka att allt är lite absurt, och det tycker jag att man ska förmedla också i sina dikter. Allt måste såklart inte ha det – om något är seriöst så ska man såklart förhålla sig till det.
”Det låter så self absorbed, men jag älskar att skratta åt mig själv”
Jaget i diktsamlingen är en mångsidig, föränderlig resenär – “en person som är obunden till allting”, som Aya beskriver den. Fritt reser detta diktjag genom tid och rum, känslor och upplevelser, och genom Hyperverklighet.
– Det är en person som är obunden till allting. Det är en person som färdas inom tid och rum, känslor och upplevelser, utan att känna sig specifikt tvingad.
– På ett sätt så är det ett jag som ibland byter skepnad, ibland bestämmer sig för att bry sig mer om vissa saker än vad den har gjort tidigare – den är obunden till en specifik moral eller personlighet. Det är ett flexibelt jag.
Jämsides det flexibla diktjaget reser läsaren som tillåts landas i olika tidrum genom de hänvisningar som språket, symboler och stämningar i dikterna ger. Ibland ges tydliga tids- och platsmarkörer med ord som “ghostad” och “vibes”, eller med gudsgestalter som “Dionysus” och “gallerian”. Och då vet man EXAKT var man befinner sig. Trots Hyperverklighets flackande mellan olika tider och platser visar sig dikterna följa en bestämd tidsstruktur – om än inte en kronologisk sådan.
– Det finns en anledning att den första dikten heter “outro” och den sista “intro” – jag försökte inte bara vara cool. Min tanke var att vi skulle börja i det digitala, det någorlunda vardagliga, och sen sluta i det mer mytologiska och legendaktiga. Jag ville att den sista akten skulle vara den mest forntida utav dem, men att man ska kunna ta de sakerna och relatera dem till vad som är idag. För det är det som är grejen med historien: människan har hela tiden upplevt samma saker fast på grund av olika saker. Det har alltid varit samma känslor, men det har alltid varit på grund av olika utlösande faktorer.
– Och det kändes roligt att vända på en kronologi!
Tänker du på något kommande projekt?
– Efter att jag skickat in slutmanuset hamnade jag i de här tankegångarna att “nu är jag helt utbränd”, “nu har jag inget mer att skriva” och “jag har slösat bort all min kreativitet på den här boken” – men jag försöker vända på det nu med att tänka att man bara känner så för att man är så nöjd över någonting man har gjort. Jag är hoppfull nu och känner fortfarande drivkraften som poesin alltid ger mig, och jag kan definitivt lova ett till verk!
Hyperverklighet gavs ut den 9/8 av Nirstedt/litteratur. KULT har tidigare publicerat dikter av Aya Kanbar – de kan ni läsa här och här.
