Månadens bästa låtar:
juni 2023

Första halvan av 2023 har passerat, och vi befinner oss mitt inne i högsommaren. Oavsett om du spenderar den med semester glassandes på beachen eller knegandes på sommarjobbet, har musiken troligtvis en stor plats i sommarvardagen. På KULT Magasins musikredaktion går högtalarna och lurarna i alla fall varma, och vi har fångat upp en hel del nya sommarfavoriter från juni månads musikaliska buffé.

Nedan lyfter vi några av de låtar gjort störst avtryck på oss och som sedan dess spelats på repeat. Vem vet, kanske hittar även du din nya sommarfavorit bland låtarna nedan? Om inte så har vi fyllt på vår Spotifylista med massa annan bra musik som vi gillar lite extra just nu. Enjoy!

---

kisses – Slowdive

Gränsen mellan drömpop och shoegaze har alltid varit en suddig och hårfin linje. På Kisses ingjuter veteranerna Slowdive sin nya låt med både drömska melodier och fylliga gitarrer, där det bästa från dessa två eteriska genrer blandas. Sången från Neil Halstead och Rachel Goswell är fortfarande lika magisk som på många av bandets tidigare och ikoniska album, men den nya singeln skiljer sig dock lite från deras tidigare musik. Jag tror aldrig att Slowdive låtit så poppigt som på Kisses, men det fungerar perfekt. Simon Scotts svängiga trummor ankrar låten så att Halstead och Goswell kan sväva iväg hur mycket de vill med deras trallvänliga sång.

David Brignoli

Gold – Conducta & BIJI

Att den brittiska garageproducenten Conducta samarbetar med det svenska projektet BIJI, som består av rapparen och skådespelaren Robin Nazari och videografen och producenten Maceo Plex, är otroligt kul. Lika kul är texten till låten GOLD: “I like to wear my gold like a Kurdish mum” rappar Robin, och sedan skrattar han. GOLD är en del av EP:n In Transit, och på den hörs såväl kurdiska flöjter som engelska breakbeat-basgångar. Robin beskriver detta möte av kulturer med den upprepade frasen London to Kurdistan. Det blir kul att se riktningen BIJI tar efter denna singel.

Sultan Ahmed

A Dry Red – Janelle Monaé

Under sommarens hetta släppte Janelle Monáe ett album som fångar den tillfredsställelse som de flesta vill känna så här års. På The Age of Pleasure får vi ta del av spår om romans och självkärlek, med gästande artister som representerar livlighet och självförtroende, bland annat Doechii och Grace Jones. Med njutning som tema blir det avslutande spåret A Dry Red en naturlig avrundning av plattan. Monáe beskriver sensuellt hur kvällen med hennes älskare kommer att spenderas: “We gon’ drink some tea / We gon’ smoke some wine / We gon’ light some tree”, framför sångerskan förförande, något för att få hennes sällskap att slappna av.

Produktionen är enkel och somrig, med den lekfulla gitarren som leder fram sångarens ljusa stämma. Oavsett om du vill charma din nuvarande älskare eller öppna upp för en potentiellt ny, kommer A Dry Red att bidra med det sista lagret av romans för att ta det till nästa steg.

Nardos Tekle

Mamma – Tjuvjakt

Varje år släpper Tjuvjakt en låt som jag sätter på repeat typ åtta timmar per dag under sommarens första veckor. I år är den låten Mamma från det nya albumet Lov att leva. Refrängen är bland de allra bästa av en grupp som har en hel del klassiska refränger i bagaget. Samtidigt är det dags att Arvid Lundquist får sina rosor som en av landets allra främsta ordsmeder när han presterar på topp – hans öppningsvers här är hypnotisk. Beatet är en utsökt gungig skapelse som andas soul och funk. Helt enkelt sitter alla delar precis som de ska här, och Mamma är en masterclass i feelgood-melankoli.

Anton Ånell

Celebrate Me – Baxter Dury

Brittiska låtskrivaren och indieartisten Baxter Dury släppte under juni månad sitt tolfte album I Thought I Was Better Than You: tio spår som utforskar barndomen och verkligheten av att växa upp med en känd förälder (i Durys fall fadern tillika punkmusikern Ian Dury). På albumet finner vi den lågmälda låten Celebrate Me som lyckas fängsla lyssnaren med sitt lounge-groove och trassliga text. 

Fraserna är fylliga och skrivna som en inre monolog med meningar som “And he’s a brave man, eating hummus in the morning breakfast / Impostor, leisure seeking honey sucker living on the thames of his dream boat”. Ljudbilden är lunkande med monotona trummor och en ofiltrerad gitarr. Det finns något ostämt i låten som ger den en eftersmak av melankoli, och upprepandet av frasen “Celebrate me / I want to be the one” känns väldigt uppgivet. Den lekfulla och träffande låten bevisar återigen vilket skicklig musiker och ordsmed Dury är.

Allis Sääsk Berglund

SOUTHSIDE – Haval

SOUTHSIDE, Havals senaste släpp, är bland det råaste, hårdaste och bästa han någonsin släppt. Vet man vad låten handlar om så är det oundvikligt att känna ett obehag, men det är också oundvikligt att uppskatta hur välproducerad och välskriven den är. Producenten MAGICIAN förser Haval med ett smutsigt drillbeat och mycket reverb, och Haval skapar en disslåt av beatet som mäter sig med raphistorians bästa disslåtar någonsin. Japp – denna låt är lika brutal som Pusha T:s The Story of Adidon eller även Tupacs Hit ‘Em Up, och jag uppmanar den skeptiska att lyssna på SOUTHSIDE och avgöra själv.

Sultan Ahmed

Shy Boy – Carly Rae Jepsen

Carly Rae Jepsen har gjort låtar som sneglar mot dansgolv och rökmaskiner innan, men aldrig har hon prickat mer rätt än på nya singeln Shy Boy. En nu-discopärla som handlar om någonting så banalt som att försöka övertyga en blyg grabb att hänga med ut och dansa. En charmig premiss som Jepsens flörtiga verser fyller med precis tillräckligt mycket spänning för att hålla saker kul. 

Det är lite överraskande att höra kanadensaren dra fram Bee Gees-doftande falsett på refrängen, men fan vad bra det låter. Det är uppfriskande att höra Jepsen utöka sin verktygslåda, och Shy Boy är ett fantastiskt tillägg i en modern kanon av låtar man väldigt gärna vill höra på klubben, men aldrig kommer få höra på klubben.

Anton Ånell

Need 4 Speed – jahanam, DJ HAYDN

jahanam och DJ HAYDN har varit överallt i Stockholms elektroniska scen, och ett samarbete mellan dem har bara varit en tidsfråga. Och vilket samarbete det blivit! Singeln kommer ut via skivbolaget UMAY, och på den hörs jahanams ikoniska, lågintensiva röst som på något oförklarligt sätt är full av energi. Såväl synt-stabsen som breaket påminner en del om den brittiska klubbmusiken, medan tempot och kickslingan inspireras mer av Berlins speed:ade musik. DJ HAYDNs finess i att blanda rytmer och mixa ljud skapar tillsammans med jahanams vocals en klubbredo, energifylld banger.

Sultan Ahmed

Don’t Say Love – Leigh-Anne

Kan man verkligen säga att man varit med i en brittisk popgrupp om den inte splittrats några år in så alla kan göra solokarriärer? Typ inte. Även om Little Mixs uppbrott verkar mer kortvarigt än många andra gruppers så verkar planerna för de tre medlemmarna Perrie Edwards, Jade Thirlwall och Leigh-Anne Pinnock vara att släppa egen musik under uppehållet, och den sistnämnda i trion blev i veckorna först ut.

Don’t Say Love är verkligen en blandning mellan Little Mix fläckfria pop och tydliga UK garage-influenser. I Little Mix har Leigh-Anne kanske inte varit den som tagit mest plats sångmässigt – men på debuten tystar hon garanterat tvivlarna, och över det snabba beatet uppmanar Leigh-Anne att man inte ska låta ens impulsiva sida ta över när det kommer till känslor. Ett perfekt soundtrack till en singelsommar helt enkelt.

Theo Hafström

Gin In My System – Big Freedia

Jag kommer garanterat skriva fler ord om bounce-legenden Big Freedias underbara nya album Central City när det är dags att sammanfatta sommarens bästa släpp. Hela plattan låter som den bästa festen du aldrig har varit på, men om jag tvingas att välja en låt att lyfta här och nu är det nog ändå Gin In My System. Låten kan vara det störigaste, mest högljudda åbäket på ett helt album av störiga högljudda åbäken. 

Låten är en nyinspelning av en flera år gammal bounce-klassiker, och allt den nya versionen gör är att dra upp kaoset ännu mer. I tre minuter utkämpar Freedias dundrande röst en blodig strid om att höras mest mot collaget av skrik och rop som bildar låtens backdrop. Allt detta tonsatt till frenetiska kicktrummor som knappt vilar en sekund under hela låten. Man kan bli galen för mindre.

Anton Ånell

The End – Lil Uzi Vert feat. BABYMETAL

Även om estetiken i 00-talets emo och nu-metal länge bubblat bland tastemakers, och hiphopvärlden ofta lånat från rockmusikens cringigaste hörn, hade man under Lil Uzi Verts genombrottsår 2016 aldrig kunnat gissa att han 2023 skulle släppa ett projekt som Pink Tape. Uzi går all in på estetiken med flera spår i dessa genrer utan ett uns av hiphop. Lite sensationellt är det såklart. Målet verkar snarare vara att chockera hiphopare, än att tillfredsställa fans av Bring Me The Horizon och System of a Down. Oavsett vad man tycker om musiken, kan vi alla enas om att få hiphopartister skulle våga göra det Lil Uzi Vert gör här. 

Låten som troligtvis chockerar mest är The End med J-pop/heavy metal-fenomenet BABYMETAL. Spåret blandar garage, drum and bass, jersey club, och såklart, inte bara metal, utan kawaii metal. Det hela blir ett sjukt unikt, maxat spår. Lyssningsbart? Det beror på den som lyssnar. Imponerande? Definitivt. Men när avtryckaren tillhör en rapgigant som Uzi gör The End precis vad den ska göra för att summera Pink Tapes genreböjande koncept, och Uzis etos som inflytelserik pionjär.

Charles Lundman

Ich bin ready – X-Coast Version – DJ Gigola, X-COAST

DJ Gigola och X-COAST är två favoritproducenter som har nästan helt olika stilar, och deras möte på Ich bin ready är en dubblett som spelar till bådas respektive styrkor. Min personliga favorit är X-COASTs version, bara för att jag gillar serbens blinkande till den klassiska trancen. DJ Gigolas röst är mystisk och säker på sin sak, och X-COAST matchar dundrande bas med skarpa stabsyntar. Tillsammans skapar de en trance:ig låt som trots sin starka 90-talskänsla känns fräsch och somrig.

Sultan Ahmed

Jonesboro – Young Thug

Young Thug har suttit häktad i fjorton månader. Skivbolaget han själv grundade anklagas för att vara ett kriminellt nätverk. Omslaget på det nya albumet BUSINESS IS BUSINESS pryds av en bild på rapparen i en rättegångssal. Därför förväntade sig många att albumet skulle behandla anklagelserna mot Thug. Men livet följer inte alltid prydliga narrativ, och Young Thug följer dem aldrig.

Det är nämligen sällan albumet faktiskt nämner situationen utanför båset. På det iskalla spåret Jonesboro behövs det ändå knappt. En underskattad aspekt av Thugs artisteri är hans förmåga att måla tydliga bilder med verser som egentligen är rätt fåordiga när det gäller detaljer – när rapparen proklamerar “My spot is an army base, and I got the proof” över Metro Boomins bluesiga beat tror man faktiskt på varje ord. Young Thug låter som gängbossen han anklagas för att vara. Det är sorgligt mer än något annat. Gripande musikaliskt hantverk är det i varje fall.

Anton Ånell

The Hillbillies – Baby Keem & Kendrick Lamar

Detta är, utan tvekan, årets amerikanska hiphopbanger. Den visar hur de två hetaste genrerna i hiphopen just nu, nämligen drillen och Jersey club:en, går sömlöst ihop. Alla referenser till Lionel Messi, Neymar och Paris Saint-Germain visar ytterligare hur Europa för en gångs skull influerar den amerikanska hiphopscenen. Kendrick Lamar och Baby Keem lånar Tyler the Creators bilar och har väldigt mycket kul i en av årets stiligaste musikvideor, och det är härligt att se den evigt seriösa Kendrick Lamar släppa loss på en låt.

Sultan Ahmed