Månadens bästa låtar: april 2023
Vi lämnar en månad fylld av oklart väder och oklart mående efter valborgshelgen bakom oss och äntrar sommarens förfest, maj månad! Men innan vi gör det måste vi förstås se tillbaka på april och vad månaden gav oss i musikväg. Nedan har vi listat våra favoritlåtar från de senaste veckorna, och i vår spellista On Replay kan ni lyssna på vad som förhöjt musikredaktionens vardag lite extra!
100år – Nils Albin
Nils Albin gjorde sig först känd under namnet MC Hans, en tredjedel av den hyllade rapgruppen Fridlyst från Västerås. Efter många år i ett av hiphopsveriges mest intressanta kollektiv slänger han sig nu ut på ett gitarrdrivet soloäventyr. Två låtar har hittills släppts från det kommande debutprojektet, och av dessa att döma är ett smutsigt, rakt indiesound helt rätt riktning för 25-åringen.
På den dimmiga nattsuddaren 100år visar Nils Albin prov på en charmig sångröst som han använder på helt rätt sätt, varvat med en rapvers som visar att pennan fortfarande är lika skarp som den alltid varit. Debutalbumet Pluto, som är på väg, blir garanterat något att hålla utkik efter.
Anton Ånell
Eat The Acid – Kesha
Efter den något obemärkta albumcomebacken med High Road för tre år sedan är Kesha tillbaka med dubbelsingeln Fine Line och Eat The Acid och en riktigt visuellt slående estetik. Musikaliskt gör Eat The Acid ett riktigt statement: dystopiska orgelsyntar tillsammans med en akustisk gitarrslinga lägger grunden för en återhållsam, men intensiv Kesha och låten bygger mot ett klimax som mynnar ut i elektroniska körer och vocoder-effekter. Tiderna då Kesha var en självklar hitmakare må vara över, men Eat The Acid ger en indikation om att hon nu är redo att ge oss en djupare inblick i hennes artisteri. Förhoppningsvis gör det kommande albumet Gag Order just det – albumtiteln hintar i alla fall om det.
Theo Hafström
No More Lies – Thundercat & Tame Impala
En collab mellan två omätbara giganter som Thundercat och Tame Impala låter nästan för bra för att vara sant, men singeln No More Lies har gjort denna drömkombo till verklighet. Låten där Stephen Burners (Thundercat) funkiga jazz-fusion och Kevin Parkers (Tame Impala) elektroniskt psykedeliska stuk smälter samman inleds med ooh-stämmor och en uppsvälld funkbas. Tempot drar igång snabbt och för tankarna till till exempel Jamiroquais 90-talshits, och Burners lite lekfullt släpande sound blandas med Parkers mer perfektionistiska eufori på ett oemotståndligt sätt.
Det finns en vintage-känsla som rotar sig både i en äldre R&B och psykedelisk syntpop som ger låten ett förvrängt och drömlikt filter. När två artister med så tydligt sound samarbetar finns det en rädsla att den ena helt enkelt ska absorbera den andra, men så är det inte i detta fall.
Allis Sääsk Berglund
Easy Go! – Raghd
Raghd och DJ Haydn blandar drum and bass, hiphop och R&B mästerligt på göteborgarens senaste singel Easy Go!. Framförandet är som en hybrid av Erykah Badus lugn och Syds sensualitet, och över det lugna beatet påminner hon både sig själv och lyssnaren om vikten om att trotsa rädslan och lyssna på ens inre röst. Den krispiga produktionen och det perfekta tonläget på sången resulterar i en singel som bevisar att Raghd är en att hålla ögonen på. DJ Haydn sviker inte, som vanligt – killen producerar grym musik i vilken genre han vill. Han är i stekhet form nu.
Sultan Ahmed
maskrosbarn (de nt ba ja) – Jelassi
Det är den andra månaden i rad som en Jelassi-singel blir utsedd till en av månadens bästa låtar av oss, och det säger ändå något om vilket otroligt album Farstarapparen har på gång. maskrosbarn (de nt ba ja) går in i kärnan av vad det kommande släppet dom har bara gett mig ett namn handlar om: övergången från barn till vuxen som ett maskrosbarn i Sveriges miljonprogram. På den och på resten av albumet målar Jelassi rörande bilder om uppväxten hon har gemensamt med sina vänner, och även om ämnet har diskuterats hundratals gånger redan, har få låtar hittat samma balans mellan personliga och delade upplevelser. Det skulle inte vara förvånande om albumet blir årets svenska hiphopalbum.
Sultan Ahmed
Quarry – Wednesday
Slackerrock är precis vad det låter som – den är tillbakalagd som den lataste personen du känner. Denna subgenre härstammar från 90-talet och tonsattes av band som Pavement, Smashing Pumpkins och Weezer. Den senare millennial- och zoomer-generationen har visat sig fascinerade av just denna genre med band som Snail Mail, Momma och Wednesday som alla håller den amerikanska traditionen igång, av att sikta lågt och landa högt.
Sistnämnda Wednesday släppte fullängdaren Rat Saw God i april, och spåret Quarry sticker ut som en höjdpunkt. Enligt sångaren Karly Hartzman kom låten till genom att hon föreställde sig en gata och skrev om folket som bodde där. “The rain-rotted house on the dead end of Baytree, old bitter lady / Sits caddy corner to the aftershock from the quarry” är början på ett gitarrfyllt epos om en skruvad gata någonstans i Amerika. Musiken är tung i refrängen men tystnar i verserna för att ge plats åt Hartzmans knivskarpa textförfattande.
David Brignoli
LÅNGSAMT (buckle up) – OG Bella & Slackin Beats
Jag har sagt det sedan 2019 och jag kommer att fortsätta säga det: OG Bella är alldeles unik. Allt hon rör blir magi, och LÅNGSAMT (buckle up) är inget undantag. Hon anammar en nedtonad och nästan sorgsen approach till New Jersey Club:en, och som i alla hennes andra släpp är melankolin hennes bästa vän. Producenterna Slackin Beats och Yari Blue vet hur de ska fånga viben av Bellas prosa, som håller sig förvånansvärt lugn bland kaotiska basgångar. OG Bella har en EP som kommer ut senare i vår, och den väntar vi spänt på.
Sultan Ahmed
They Don’t Love It – Jack Harlow
Det har snackats en hel del skit om Jack Harlow av undertecknad i detta magasin tidigare. Men om Harlow fortsätter göra låtar som They Don’t Love It är dock allt fan förlåtet. Låten från det nya albumet Jackman är exakt den sortens hiphop som den folkkäre, men ack så ojämna Kentuckyrapparen borde göra.
Grunden läggs av beatet, en snygg imitation av 2000-talets Kanye, byggt på uppitchade soulröster och hackigt piano – rena endorfiner. Harlow själv visar upp det elastiska flow som gjorde honom intressant från början, och låter för första gången på ett tag hungrig och brådskande i sitt skitsnack, som att han återigen är medveten om att han faktiskt har något att bevisa. Fortsätt så, Jackman.
Anton Ånell
Lyssna på våra favoritlåtar för tillfället nedan!
