Första upplagan av South Ocean Festival går av stapeln i Malmö

På väg till South Ocean Festival som intar ett område vid namn Sibbarp utanför Malmö 7/7-8/7, slås jag av hur vacker utsikten är. Sibbarp i Limhamn är ett idylliskt campingområde med utsikt mot Östersjön, och den stora gräsmattan på plats  fungerar utmärkt för att husera utomhusevenemang. Festivalen har sin premiär i år, efter att ha skjutits upp två gånger på grund av pandemin, och arrangörerna har redan hunnit boka ett flertal spännande akter: Florence + The Machine, Fleet Foxes föredetta trummis Father John Misty, The Libertines och Röyksopp står som headliners, och får sällskap av lokala Malmöband som Huanastone och VA Rocks.

Väl inne på festivalområdet finns det två scener: Main Stage, som huserar de större artisterna, och Friends Stage, som presenterar lokal talang från Malmö. Festivalområdet är litet – på ena sidan hittas en merchbutik och de två scenerna, och på den andra står foodtrucks som bjuder på alla möjliga typer av snabbmat. En liten bit bort från merchbutiken hittas ett upphöjt VIP-område med tillhörande barer. Det går att kamma igenom det kompakta festivalområdet på fem minuter, och musiken hörs över hela Sibbarp.

Det är mysigt och varmt på festivalens båda dagar. Stämningen är lugn och härlig. Folk sitter spridda på gräsmattan, avnjuter högsommaren och lyssnar på musiken. När de lokala banden spelar sitter folk ner och lyssnar, och när någon intar Main Stage är det mer festligt. Som mest energiskt blir det när The Libertines, Röyksopp och Florence + The Machine kör. Det brittiska bandets punkrock får Sibbarp att hoppa, Röyksopps liveshow bjuder på ett otroligt dansband, och Florence har auran av ett magiskt väsen på scen. South Ocean är en kul festival, men den är lite tom på innehåll, speciellt med tanke på den höga prislappen. 

Det är sen gammalt att inflationen drivit alla priser i höjden, men det känns fortfarande absurt att en endagsbiljett för en festival av denna skala kostar dryga tusenlappen. En festival som ligger  i samma priskategori är Way Out West, men där utbudet bleknar med det man får för samma peng på Göteborgsfestivalen. Även om det bokats ett par riktigt bra akter kan inte den dyra prislappen rättfärdigas. När ett evenemang kostar så mycket blir det heller inte mycket av en “folkfest”, som grundaren Simon Andersson haft som avsikt med festivalen.

När man tittar på de bokade artisterna uppstår en fråga: vem vill South Ocean rikta in sig på? Indierock är temat av allt att döma, men varför då avsluta fredagen med en akt som gör elektronisk musik? Varför inte blanda upp det snäppet mer och bjuda in annat än lokala rockband, och komplettera med ett större utbud av akter från den svenska scenen? Lördagen är helt klart den mer sammanhängande av festivalens två dagar, med en artistkombo av Father John Misty, Dina Ögon, Albin Lee Meldau och Florence & The Machine. På fredagen står Benjamin Ingrosso på scen, och även om han har mainstream-appeal finns det många fler artister som hade kunnat bjuda på en bättre show, och som hade kunnat passa in i rocktemat bättre. 

Om festivalen ska vara en fest så märks detta först när The Libertines spelar under fredagskvällen och får folk att komma igång på riktigt, och dagen avslutas starkt med att Röyksopp hypnotiserar publiken. Även Florence är lika majestätisk som alltid när hon avslutar lördagen. Hon drar en publik som sträcker sig över halva festivalområdet, och de får bevittna ett liveframtädande i särklass – kombinationen av publikkontakten och sången är bara perfekt. Hennes spelning är bland de mest energiska jag sett i år. På Friends Stage stjäl Eyes showen, men resten av Malmöbanden lyckas inte göra något märkvärdigt med sina slots. Tanken är god med lokal representation men den går inte riktigt hem, då publiken behandlar Malmöbanden som förband till de större akterna och inte som band i sin egen rätt. Folk verkar hellre vilja sitta ner och gunga huvudet till musiken. Alla de större akterna spelar bra, speciellt den evigt charmiga Albin Lee Meldau, men det är under få stunder som stämningen blir maxad.

När festivalområdet stänger finns en buss att ta in till stan, vilket är tacksamt då Sibbarp ligger aningen avlägset från centrala Malmö, och där tar upplevelsen slut. “Var är efterfesten?” står flera och undrar, och de får klura ut svaret själva. Helheten av South Ocean är tyvärr lite av en besvikelse.

Det blir inte en drömstart för festivalen, och med tanke på hur mycket konkurrens som finns i festivalväg i Sverige behöver de nog fokusera på etablera en nisch för sig själva. Potentialen finns där: Sibbarp är jättefint och inte många bangar på att åka till Malmö. Att dra mer medelstora akter à la Dina Ögon är ett säkert kort, och det är ingen brist på fantastiska artister i Sverige som publiken gärna ser. Det får gärna finnas mer att göra på området så att helhetsupplevelsen blir mer i festivalstämning, och inte bara en samling av människor framför ett par scener.