Witch Club Satan bjuder på en förtrollande show under fredagsnatten
Trots att bandet bara har en låt ute på plattformarna råder det verkligen noll tvivel om att det feministiska ockulta black metal-bandet Witch Club Satan är by:Larms mest hajpade akt. Konsertlokalen John Dee är denna kväll helt fullpackad, och nästan lika mycket folk står i kö in när bandet, med sina hemmagjorda scenkläder, skrider in på scen till en elektronisk kakafoni som de häxor de är.
Till en början är det faktiskt som vilken black metal-spelning som helst. Långsamt, brutalt och helvetiskt på det där förbjudna, underbara sättet. Men vad som händer sedan är en helt annan historia. Det som från start följde ett traditionellt recept på hur black metal ska låta tar en paus när basisten inleder en låååång monolog till ett nervkittlande backingtrack. Resterande två medlemmar tänder salvia som de går runt med i publiken, för att sedan sluta upp med basisten i historien som bara tycks bli mer och mer galen för varje ord. Därefter sker en förvandling. Scenkläderna ryker åt skogen och bandet klär sig endast i fejkblod och svarta peruker för att efter halva spelningen räkna in till kvällens andra låt och släppa lös det fullkomliga inferno som är Witch Club Satan.
Ett fullkomligt jävla oväsen, i brist på annan formulering, bryter lös och bandets tre medlemmar släpper allt som är mänskligt och blir ferala djur. Det spottas, vrålas och skapas oljud och alla hämningar tycks ha brunnit bort med salvian. Det är svårt att urskilja både toner och ord, men helt ärligt spelar det faktiskt ingen roll. De få låtar som tar upp konsertens sista kvart varvas med teatraliska monologer samtidigt som salvians stank skapar en helt annan stämning än vad man är van vid. Sången skrias rent demoniskt, gitarren känns mer som ett vapen mot allt som är heligt och trummorna tycks låta som ljudet som kommer välkomna oss alla in i skärselden.
Det är fullkomligt groteskt men också så jäkla fascinerande.
Det krävs en del för att skapa något riktigt, riktigt brutalt och nyskapande, nu när alla trick redan har använts i generationer. Men det här är på en annan nivå. Det här är helt motbjudande men det är också helt magiskt, och det är verkligen något av det sjukaste någon har bevittnat i musikvärlden sedan stavkyrkorna brann. Spelningen är någonting annat än en bara en spelning. Det är en ritual, det är en föreställning och det är någonting som inte bara förnyar black metal-genren, utan även livemusik i stort, såsom vi känner till det.
Ingen i publiken vet hur de ska reagera. När de tre häxorna springer av scenen efter låten Hysteria står publiken helt mållös kvar till ljudet av gitarren som rundar.
Vad i helsike hände nyss?
