Hjärtan glöder när Weyes Blood intar Berns
Kön slingrar sig genom Berzelii park och det ligger en tyst förväntan i luften. Det är anmärkningsvärt att amerikanska Weyes Blood (Natalie Mering) sålt ut sin Europaturné innan den ens börjat. Skådeplatsen för kvällens spektakel är Berns, vilket redan vid konsertens tillkännagivande kändes självklart. Ingen annan lokal i Stockholm skulle kunna ge denna barockpop-älva lika briljanta estetiska förutsättningar.
Efter förbandet, Sam Burton, dröjer det inte länge innan publiken börjar ropa efter stjärnan. In på scen skrider hon med böljande svart hår och vit cape. Rungande applåder, vi är igång. Setlisten fokuserar på det senaste albumet And In the Darkness, Hearts Aglow som släpptes förra året, men även de största hittarna från Titanic Rising smyger sig in. Genom spelningens gång håller sig bandet trogen till studioversionerna men tar ut svängarna som mest i Twin Flame som ges rivigare trummor och blir en välkommen tempohöjning vid konsertens mitt.
Weyes Blood räds inte det teatrala och leker med uttrycken under konserten. Setlisten känns dramaturgiskt genomtänkt då tempon, album och teman avlöser varandra. De två senaste skivorna har varsin mer experimentell låt som här ges nytt liv i liveversion. I God Turn Me Into A Flower, en skärande vacker nytolkning av Narcissus-myten, projiceras arkivklipp från BBC undertecknad dokumentärfilmaren Adam Curtis. Naturscener, explosioner, dansande dockor och marscherande kvinnor avlöser varandra när klippningen ökar i takt med crescendot och Merings skärande röst. Rysningar går genom lokalen. Det görs en liknande gestaltning av Movies från 2019, som blir en av kvällens höjdpunkter. En porlande vattenyta projiceras över väggarna och Merings vitklädda gestal lyser upp som en bioduk. Likt en vattennymf dansar hon över scenen, kastar ut en bukett vita rosor till publiken medan låtens dundrande syntcrescendo ackompanjeras av effektfulla strobes.
Överlag sitter låtarna som de ska. I hiten Andromeda blickar publiken mot taket och skrålar med. Hon sjunger sorgesånger om de vi har blivit i en senkapitalistisk mardrömsvärld utan framtidstro, och beskriver de mest naggande rädslorna och sorgerna vi genomlider. Om kärlek, alienering, klimatkris och rädsla. De poetiska, men samtidigt pragmatiska texterna flyter fram tillsammans med stråkar på playback, sakrala och pampiga syntar som väver in Merings passionerade röst i en sammantaget mäktig och studiotrogen ljudbild. Stundtals skär sig rösten men det flyter in naturligt i folksoundet och de uttrycksfulla texterna. Trots de (medvetna) så framför hon låtarna med ytterst få kompromisser i jämförelse med studioversionerna, vilket är imponerande och visar på den sångtalang hon besitter. För det är ett imponerande röstomfång som krävs. Mering är en sann performer där kontakten med publiken känns äkta och självsäker utan att vara överdriven.
Weyes Blood fångar vad det är att älska, leva och överleva i en tid som känns lånad såväl som främmande. Ett skapande som fokuserar på hjärtskärande ballader om att älska och leva under hotet av den stundande undergången. Hennes musik hemsöker en. Det kryper in under huden och sätter hjärtat i glöd. Även rent bokstavligt då Mering håller sig sann till senaste albumomslaget genom att låta ett rött hjärta lysa genom kostymen under ännu en höjdpunkt: Hearts Aglow. Det är inte för inte som tårarna flödat i publiken mer än en gång under kvällen. Sist ut för kvällen vill hon avsluta “on a sad note”, det vill säga It’s a Given Thing, och det är omöjligt att inte bli drabbad av denna känslostorm.
