Wet Leg gör ett blekt intryck på sin Sverigedebut

Isle of Wight är en ö på södra sidan av Storbritannien med mycket charm. Utöver att vara unionens största ö, har denna glesbefolkade del av landet med sina spridda byar och kustliv varit mest känd för Isle of Wight-festivalen och som fästning för landets pensionärer. Öborna kallar turister och icke-Isle of Wight-födda för wet legs. Detta kom, i samband med ett emoji-kombinationsspel, att bli grunden till namnet på Rhian Teasdales och Heather Chambers band, zoomer-fenomenet Wet Leg.

Bandets debutskiva Wet Leg drar inspiration från kvinnliga sångare med mycket attityd som Jane Birkin och France Gall. Detta översätts inte alls live, vilket förvisso har bidragit till en charm och popularitet bland fansen, så blygheten kommer kanske inte som en överraskning när duon försiktigt drar igång sitt 45 minuter långa set. Men för ett band vars virala debutsinglar bygger så mycket på karisma och personlighet, hörs karaktären knappt när de uppträder live på sin Sverigedebut, med få undantag.

Trots bandets minimalistiska sound hänger ett komplett liveband uppe på scenen med totalt tre gitarrer och en synt, till synes för att duon som frontar spektaklet ska kunna få fokusera på att interagera med publiken. Resultatet blir dock att Chambers endast blir en backinggitarrist och Teasdale, som spelar gitarr och sjunger bra, knappt får skina. Även om bandets blyga charm når ut till redan frälsta fans, flyger den tyvärr lätt över huvudet. Det låter otight, bandet ser nervöst ut. Inte ens deras TikTok-banger Chaise Longue framförs med självförtroende nog att göra ett intryck på åskådare som inte kan hela texten utantill, trots alla punchlines och bryggan med publiksvarande Excuse Me? -What?. 

Mot slutet drar de upp tempot lite med Ur Mom, där hela bandet gör sitt längsta och högsta skrik och Oh No där bandet rockar loss. Men det saknas något på nästan alla fronter. Mer karaktär från bandets huvudpersoner, mer självsäkerhet, ett tightare band som inte förlitar sig på alla gitarrlager, och en starkare sångprestation från Teasdale. Annars kommer de självsäkra texterna och attityden som gjort bandet känt flyga festivalsommaren över huvudet också.