Viagra Boys bjuder på cynism, moshpits och ljuvt Stockholmsförakt

Jag står inklämd mellan en massa människor och klaustrofobin börjar kicka in. Vet man något om Viagra Boys så är det att deras spelningar är röjiga och väldigt, väldigt kul, så jag förväntar mig en laddad upplevelse med minst 10 moshpits. Ett hårt ljud och en fuck you-attityd kännetecknar bandet, och under förra året släppte de Cave World, vars cyniska samhällskommentar slog en nerv i musikvärlden. När de gästade festivalen 2019 spelade de på en mindre scen, men i år intar de Azalea, Way Out Wests näst största scen. Det ska bli kul att se hur deras musik översätts till den gigantiska publiken som väntar.

På Azaleas stora sidoskärmar fångas den vänstra sidan av scenen. “ANXIETY” står skrivet bakom bandmedlemmarna i stora bokstäver. Applåder hörs när röken blåser över scenen, och när Sebastian Murphy kliver på möts han av ännu högre applåder. En dånande synt spelar och bygger upp stämningen, och resten av bandet ansluter sig till sångaren, som tar av sig tröjan och tar in det varma välkomnandet. Trummorna drar igång, och en groovig bas hörs. Det blir absolut ingen mjukstart när Ain’t No Thief spelas, och redan nu är publiken igång med att hoppa-dansa-mosha till punkmusiken.

“TACK SÅ MYCKET, GÖTEBORG!” skriker Sebastian till den gigantiska folkmassan, och de skriker tillbaka. Hans röst är raspig, ungefär som att han rökt ett paket Camel Blå innan han klivit på scen. Hans kontakt med publiken är otroligt underhållande – “ni är de mest svenska människorna i hela Sverige” säger han, och publiken skrattar. Sebastian är alltså lika cynisk och full av humor på scen som han är på skivan. Efter nästa låt, där energin fortsatt är skyhög, stannar han upp. “Tänk om det var så här i Stockholm”, undrar han, och kallar huvudstadsmänniskorna för “brunchfittor”. Folk gapskrattar. “De står såhär under hela spelningen”, säger Sebastian medan han imiterar en spänd stockholmare med armarna i kors på en Viagra Boys-spelning, “och så kommer de till mig efter spelningen och säger ‘fan vad grym du var’”.

“Vet du vad? Din mamma är grym”, avslutar han, och den skrattande folkmassan känner sig som en bättre publik än Stockholms dryga hipsters, trots att de förmodligen utgör ungefär halva publiken. När Punk Rock Loser spelas så blir det en explosion av energi. Jag står längst fram till höger och försöker anteckna på luren, och möts av en hoppande folkmassa som moshar genom de främre raderna. Jag tappar nästan telefonen på marken. 10 moshpits måste vara den värsta uppskattningen av energi på en spelning jag gjort i mitt liv – hela spelningen är en enda stor moshpit (i alla fall längst fram). “Era sjuka jävlar! Era jävla freaks!” skriker Sebastian, och det känns verkligen inte som att denna spelning kommer att ge särskilt mycket andrum. Vid ett tillfälle undrar jag om jag bör flytta mig bak och recensera som en värdig journalist, men fuck that. Jag börjar mosha med folket istället.

Sedan spelas Baby Criminal och Return To Monke på rad, och det här bandet måste ju vara det bästa som hänt den svenska punkscenen sedan jag vet inte när. Saxofonisten Oscar Carls är så sexig när han mördar saxofonsolot på outrot till Return To Monke, och den stora moshpiten som öppnas får vänta tills Troglodyte börjar för att gå undan. Efter låten syns Sebastian på skärmarna, och han är så svettig att det droppar ner från hans haka. Men han vilar inte, utan går på Ain’t Nice direkt.

Snart spelas ett lugnare nummer och stämningen tas ner en liten stund, men vilostunden fortsätter inte länge. ADD spelas och tar tillbaka röjet, och inte långt därefter kommer stunden de flesta väntat på. Sebastian berättar att det finns verkar finnas många atleter i publiken, och att han skrivit en låt om att äta nyttigt och betala skatt för dem. Han driver, såklart, och sedan hörs introt till bandets kändaste låt följt av att alla skriker “SPOOOORTS!” i publiken. Det är moshpits precis överallt, min röst är hes och jag är genomdränkt i svett. Oscar Carls kör ett solo, och det gör keysspelaren Elias Jungqvist med, som dessutom stagedivear ner i publiken. Den sista delen av spelningen är hektisk. Den är väldigt mycket punk (även om de spelar på en av Sveriges största festivaler), och Viagra Boys är galet bra på att sätta folkmassor i extas. Timmen flyger förbi och spelningen är snart slut. “En gång till!”-ropen tar tyvärr inte tillbaka bandet till scenen.

Tillsammans med Amyl and the Sniffers har Viagra Boys stått för de två röjigaste spelningarna på Way Out West 2023, och de är starka argument för att punken är den roligaste genren att se live. När jag åker tillbaka till Stockholm googlar jag efter kommande spelningar, och är redan taggad på att se Viagra Boys igen. Innan spelningen var jag en beundrare på avstånd, men nu väntar jag på nästa löning så att jag kan köpa lite merch.