The War On Drugs levererar ett ösigt avslut på Rosendals första dag

När The War On Drugs intar scenen som sista band på Rosendals första dag är stämningen ganska lugn. Ett helt magiskt Amason har haft det tufft med att sätta igång ett svårflörtat Stockholmscrowd, och festivalen har hittills mest känts som en mysig picknick. Men från första låten blir det uppenbart att Adam Granduciel och hans gäng inte kommer att acceptera något mindre än en ösig stämning, och satan vad de lever upp till förväntningarna de har på sig som headliners.

Deras spelning pågår i drygt två timmar, och inte en ton missas, inte ett trumslag går till spillo och inte en jävel står still när bandets tolkning på rocken går i full fart. Scenen är elaborerad och påkostad, och ljussättningen är alldeles perfekt. Granduciel och bandet håller stämningen glad och härlig. Det låter så som jag föreställer mig en roadtrip genom Pennsylvania, och det uppskattas av publiken som sjunger med, klappar händerna och omfamnar sina nära och kära. Som sommarens första storspelning är The War On Drugs en fullträff, och spelningen blir ett fantastiskt avslut på Rosendals första dag.

Redan vid den tredje låten börjar Granduciel skapa kontakt med sin publik, och han är en tvättäkta rock and roll-stjärna vars art håller på att dö ut. Han är i sitt rätta element när han drar skämt om att tävla med sina bandmedlemmar om bästa gitarrsolot, eller när han senare presenterar var och en av bandmedlemmarna. Hans kroppsspråk är avslappnat, roligt och inbjudande, och det syns att han njuter av att vara uppe på scen. Publiken som under dagen varit tveksamma till dans är helt i extas framme vid scenen, och det är förståeligt — de bevittnar ett alldeles speciellt band.

The War On Drugs skapar drömmig musik som transporterar en till andra platser, och det hjälper dem att få Rosendal att leva sig in i de fint skildrade berättelserna som Granduciel delar med sig över sång. Det blir stundtals svårt att tyda exakt vad han sjunger, men det beror nog på den tjocka dialekten som en svenne som jag inte är helt bekant med. Gitarrerna, keyboarden och trummorna är krispiga, och de långa instrumentala partierna som bandet är känt för låter ännu bättre live. Trots den långa speltiden flyger tiden förbi, och inte en enda person i publiken verkar gå hem tidigt. Folk sjunger, dansar och jag hör en medelåldersman vråla att de är bäst. Jag förstår honom — det kunde ha varit jag. Han sa det jag tänkte, helt enkelt.

Min enda besvikelse är att de inte spelar Thinking of a Place, men vad gör det? I setet rymmer de Change, I Don’t Live Here Anymore och Harmonia’s Dream. Det är ett värdigt set som visar bandets bästa sida: en mysig samling av musiker vars musik smeker lyssnaren och får den att fuldansa. Visst spelar de länge och visst är deras musik inte jätteheterogen, men för dem är det en styrka. De har en ljudbild de bemästrar, och som få band kan efterlikna.

The War On Drugs visar att det finns liv i publiken som längtar efter duktiga musiker att krama fram det. Det lyckas The War On Drugs med, och påminner mig om varför de varit ett av de band jag lyssnat otroligt mycket på under min tidiga 20-årsålder.