Lugnt men medryckande när Tame Impala avslutar första dagen av Way Out West

Är Tame Impala denna Way Out West-upplagas största och starkaste slutakt? Är årets artstlineup, kantad av 20-talsrap och indienykomlingar, kanske utan någon riktigt stor avslutningsakt, lite bristfällig? På festivalens första kväll befinner sig australisensarna Kevin Parker och kompani i alla fall i Slottskogen inför en publik som precis har sett inhemska First Aid Kit, Yung Lean och Amason inte långt innan. Parker påpekar kort inpå spelningen att han inte turnerat på två månader, vilket är väldigt ovanligt för honom. 

Under våren har bandet nämligen turnerat för fullt, två år efter släppet av senaste skivan The Slow Rush, ett album som mottagits ljummet efter de kritiskt och kommersiellt hyllade Currents och Lonerism-skivorna. De toppade både albumlistor och inspirerade en hel generation att ge sig in i en psykedelisk rockvåg. Själv har jag ertappat mig lyssnades väldigt mycket på skivorna, i synnerhet The Slow Rush. Det är en säker skiva, välproducerad och bra. På så vis drogs jag med i hypen och blev ett inbitet Tame Impala-fan – något jag på riktigt börjar inse under torsdagen, när jag börjar kämpa i festivalvimlet för att hitta ett lika taggat gäng att stå långt fram med under konserten. En hängiven akt, eftersom uppoffringen var att skippa större delen av lika generationsdefinierande Yung Lean.

Tame Impala-brandet kommer med en mystik – allt produceras, spelas in, mixas och mastras av Parker själv. Enligt legenden sker detta i en beach mansion någonstans bland Australiens öde kuster. Live är akten en helt annan upplevelse. Allt spelas givetvis på scen, med i stort sett samma band bakom Kevin som varit med sedan starten. Trumproduktionen är absurt bra med filter och effekter på cymbalerna – det är oompf-igt, gitarrerna är dränkta i effekter, basen är maxad och blandar sig bra med trummorna, och sången har självklart det psykedeliska ekot. 

Publiken vrålar tamt under öppnaren One More Year, en dansig, långsam, omelodisk låt som tyvärr inte alls slår lika hårt live. The Slow Rush-repertoaren blandar sig lite konstigt med låtarna från synt-tunga Currents och gitarr-drivna Lonerism; det märks att många är där för att de kan hitsen (inte ens en shoutout till svenska Gustav Ejstes från Amason och bandets spirituella gudfader Dungen väckte mycket liv i publikhavet). Först när Borderline, som många av besökarna känner igen, drar igång, blir det allsång. Ljuden på skivorna återskapas exakt – nästan för exakt – till den grad att instrumenten och produktionen låter väldigt annorlunda beroende på vilken skiva de kommer ifrån. Alla de mest populära låtarna spelas under setets peak och äldre fans av bandets tidiga släpp tillfredsställs av grymma Mind Mischief och en vink mot första skivan Innerspeaker med låten Runway, Houses, City, Clouds, som också dras ut i ett Innerspeaker-medley. 

Det känns stundtals tråkigt att allt är så tight och låter precis som på skivan. Men det är också i detta som spelningens stora ess kommer fram: det visuella, som drar igång ordentligt fem låtar in i spelningen. Det snålas inte med ljus och animation; utrustningen gör i princip aldrig samma sak två gånger. Skärmen bakom bandet spelar psykedeliska förvrängningar av bandet eller animationer, sidoskärmarna kompletterar dem med annat och ljusslingor projiceras i takt med musiken i nya former och mönster. På toppen av scenen hänger en ring av lampor och ljus som sjunker ner vid två tillfällen under kvällens gång. Estetiken är spirituell, i den psykedeliska bemärkelsen, och förlitar sig på en stor dos Instagram-vänlighet.

Det hela är, helt enkelt, ett supertight set. Lite musikaliskt stelt, när man inser att detta är det de alltid brukar köra, utan många ändringar. Rapparen Tkay Maidza på Stay Out West eller tidigare spelningen av Caribou känns mycket mer “live” än Tame Impalas snygga men inövade psych-rock. Samtidigt balanseras det finslipade av de långa, fantastiskt utdragna versionerna av Apocalypse Dream och Runway, Houses, City, Clouds, som säkert är minst lika inrepade och inte lika improviserade som de låter, men som i alla fall ger setet en spontan känsla, en homage till 60-talsrocken bandet blåst nytt liv i.

När det under två tillfällen sprutas ut glittrande konfetti i supersynk med musiken och visualsen blir den lugna publiken onekligen mållös. Vänninan bredvid mig säger att hon bara kunde två låtar men är djupt imponerad och nu älskar Tame Impala. Kanske är det precis den känslan den starkaste WoW-headerlinern ska väcka. Det finns många höjdpunkter att nåla ner, få missar, och den intresserade lyssnaren blev definitivt frälst av spektaklet, medan de inbitna dag ett-fansen fick något att mätta sin hunger med.