”De har valt precis de musiker som får en att tänka hur fan är du inte en riksstjärna än?”
Studion i Kulturhuset har kanske stans bästa läge. Vi finner den lilla lokalen, som ikväll huserar Aivas minifestival Stockholm City Session direkt utanför tunnelbanan vid Sergels torg. Här får ett gäng akter som är på uppgång på den svenska scenen spela en blandning av rap, pop, punk och R&B, och mellan artisterna är även en DJ på plats som speglar var och en av dem med sin selection. Musikerna på scen är otroligt begåvade och känns alla som säkra kort för 2023:s genombrottsartist, och arrangörerna förtjänar att hyllas för välvalda bokningar. Men allt det logistiska står inte helt rätt till. Vissa val runt musiken går att ifrågasätta, och det är svårt att avgöra om det ligger på lokalen eller Aiva.
När vi kommer till lokalen är klockan 19:40, och det finns redan en och annan människa på plats. DJ:n Mohammed Hindi spelar musik ute i lokalen, stämningen är lätt dansig, och scenen riggas inför kvällens första akt. Noomi blir först att inta scenen, och den sparsamma bakbelysningen gör att hennes silhuett mot strålkastarna är det enda som syns. Bakom henne står en gitarrist och en kille vars instrument jag inte kan se – jag antar att han använder sig av en sampler eller trummaskin. Hon börjar direkt, och hennes sparsamma publikkontakt och scennärvaro känns som ett stilistiskt val. Likaså belysningen.
Det är en mjukstart. Hon sjunger Ride, och andra låtar från EP:n Life Aqua på ett minimalistiskt sätt – basen smeker snarare än slår, och vid ett tillfälle lägger Noomi sig ner på scen för att krypa sjungandes tillbaka till mikrofonen. Som första akt under kvällen är hon perfekt. Hon värmer upp publiken och sätter tonen under sin korta spelning. 25 någonting minuter flyger förbi, och man vill ha mer.
Jag har en anmärkning på kvällsordningen, och det är vad som sker under pauserna. Det är förståeligt – och förväntat – att det tar tid att rigga om inför varje artist. Dock hade jag velat ha något att göra. Kanske en annorlunda planlösning hade kunnat låsa upp DJ:ns potential för att hålla upp stämningen? Kudos till Mohammed Hindi som väljer rätt låtar och håller en hög nivå på mixandet. Samtidigt når det inte upp till stämningen under liveakterna, och det beror inte på honom. Bakgrundsmusik kan inte ha samma energinivå som livemusik. Det är lite av en smaksak, men man går inte på festival för att lyssna på musik på loungenivå – det kan man göra på en vanlig bar. Det skulle inte skada att exempelvis förse DJ:n med egna högtalare. Även om det inte är lika häftigt som livemusik skulle det definitivt liva upp publiken. Eller så kunde det ha förberetts ställen att köpa merch på, eller vad som helst så att folk inte behövde stå och vänta på nästa akt. Till slut blir det långtråkigt att mingla.
Sedan kommer You Thant som än en fullträff i planeringen. Stockholmsbandet kommer in med riktigt bra energi i spelningen. Vid scenen syns det flera dedikerade fans som sjunger med och dansar hejvilt – och jag kan inte låta bli att joina dem. Det är dock när You Thant börjar spela som jag lär känna kvällens största besvikelse: ljudet. När artisterna sjunger kraftigt och höga tonarter hörs de någorlunda, men vokalisten Leon Saars sång, likt Raghds och Miynts, kan inte tydas. Inte heller kan publiken njuta av bandets ljuddesign, då alla effekter överröstas av en alldeles för kraftig bas och för högljudda trummor. Det är synd, för att bandets uppträdande är precis vad publiken skulle behöva för att komma igång efter pausen. Musiken går att tyda, men vet man hur You Thant låter på skiva är besvikelsen intill garanterad. Det verkar inte stoppa mig eller publiken – vi dansar på.
Samma problem med ljud återkommer senare under kvällen, men Yaeger påverkas inte lika mycket av det. Och hon är otrolig. Bakom sig spelar en kille på en trummaskin och en annan på gitarr, och fy fan vad bra de är. Det låter krispigt och tydligt, och Yaeger är en stjärna på scen. Hon sjunger, dansar, introducerar sina bandmedlemmar, får publiken att sjunga med, får publiken att klappa med, och gör så kvällen fullständigt kommer till liv. Vid ett tillfälle sviker dock ljudet henne när en drop inte riktigt sitter rätt.
Men återigen – ljudhelvetet! Det får inte låta såhär.
Raghds set kommer efter Yaegers, och hon ska inta scenen bara 30 minuter efter sin företrädare – ambitiöst, med tanke på att artisterna dittills haft en timma mellan sig. Det blir fel – Raghds set blir försenat med runt tio minuter. Hennes bandmedlemmar är skickliga, och består av en trummis och en gitarrist. Raghd har strålande scennärvaro, sjunger som bara den, och vet hur hon ska interagera med publiken. Hennes låt Who Raised You? som kom ut samma dag, och som producerades av DJ Haydn, spelas. Och vilken låt ändå! Hennes uppträdande är måttfullt och den sköna energin uppskattas av publiken. Vid ett tillfälle går trummisen loss på ett mycket uppskattat solo. Men återigen – ljudhelvetet! Det får inte låta såhär.
Värst blir det ändå när Miynt kliver på scenen, och även om jättemycket går rätt för henne och för hennes band har hon problem med synten. Hade hon vetat att det hon gör på sina keys inte hörs på grund av dåligt ljudmixande så hade hon kanske inte lämnat scenen förhastat och (till synes) irriterat efter spelningen. Hennes gitarrist tar hem priset för bästa akt under kvällen – nej, inte ens Yaeger får den äran – för sättet han blåser liv i Miynts mysiga stoner rock. Han kör två solon och demonstrerar en nivå av bekvämlighet och kontroll som är att beundra. För sin del är inte Miynt dålig heller, och hennes mjuka energi är en perfekt avrundning på kvällen. Basisten spelar flera häftiga baslinjer, och hela bandet hanterar bortfallet av synten mycket väl – det märks knappt! Det är såklart en besvikelse att spela med ett instrument mindre, men det är lika bra när ljudet ändå inte hjälper lyssnaren att urskilja låtarnas element.
När Miynt är klar lämnar hon scenen med ett rappt “tack så mycket” och går direkt av. DJ:n fortsätter spela musik, men det finns inte mycket kvar att se. Även om det är drygt en halvtimme till stängning finns knappt anledning att stanna, så folk börjar ta på sig sina jackor för att sedan gå.
Varenda en av akterna bör känna sig stolta över sina prestandan, och kvällens höjdpunkter är verkligen fantastiska. Däremot är ljudet dåligt, vilket jag redan har tjatat om genom hela artikeln. Jag frågar mig själv vems “fel” det är – var detta det bästa möjliga med den scenen? Eller kunde ljudteknikerna ha gjort bättre? Jag är själv inte ljudtekniker, men som de säger behöver du inte vara en kock för att veta om något smakar gott. Aiva skulle kunna tänka på vad de kan göra för att få det att låta bättre till nästa gång. Sedan behöver de fylla ut eventet mer så det känns som en komplett upplevelse, och exempel på hur det görs finns det gott om.
En sak kan man dock inte ta från Aiva – de vet hur de väljer akter. De har valt precis de musiker som får en att tänka hur fan är du inte en riksstjärna än? Själva musiken kan de – det råder det inga tvivel om. Dock är en minifestival mer än bara musik, så de behöver ge lyssnaren en större upplevelse för att kunna kalla detta för en festival och inte bara ett program av livemusik.
