Sara Parkman bjuder på en vibrerande energi under lördagseftermiddagen
Sara Parkman sliter åt sig uppmärksamheten snabbt, kliver in på scen och ställer sig direkt vid micken. Utöver Rosendal hörs ett häftigt skri, som fungerar som ett lockrop då publiken kommer strömmande och flockar framför scenen. Andan sugs ur luften, alla står som förtrollade. Till tonerna av Jag Ropar fylls scenen av bandet. Musiken går över in i låten Ut Mere! där stämmorna är som krigsrop. Parkman är iklädd en vit mantel prydd med tygblommor av spets, under glimtar en orange klänning som gör våglika rörelser i vinden. Manteln glider av axlarna snabbt när Parkman ryter ut i låten Björnen. Bakom tonerna finns kärlek, det finns ilska, det finns en kraft som upptar allas uppmärksamhet.
Jag har tidigare undrat hur Parkmans senaste album kommer att framföras live med alla sina stämmor och stråk och elektronik. Här står de på scen, åtta personer i bandet och lyckas inte bara berättiga det makalösa albumet utan också överträffa det. Parkman börjar prata, hon tackar och säger varsågoda, pratar om musiken, om kärleken och om hatet. “Vi ska välja varandra, uthärda gemensamt i kärleken”, med de orden inleds låten Rosen som hon säger att den handlar om sex för att det är också en del av kärleken. Låtens bas känns ända in under fötterna, Parkman lyckas flytta marken. När jag kollar upp från mina anteckningar ser jag att hennes skor har åkt av och att hon med springande steg över scenen spelar på fiolen vars stråkstrån har börjat spricka.
Det finns många stunder som jag glömmer att anteckna, atmosfären av Parkman och musiken slukar en helt. Musiken talar till hela platsen, till varje nerv och varje knopp på träden. Nu spelas Till Salka och med tonartshöjningen lyfter folk händerna i luften. Det är något som händer här, när låtens mer elektroniskt dansiga del drar igång så liksom exploderar det helt. Musiken gör sig väldigt bra live, i det stora utrymmet och bland de dansande träden. Man slås av känslan att musiken äntligen ryms. Svetten får torka när de börjar med en lugnare låt, och nu sitter Parkman med fötterna under benen och spelar fiol med lutat huvud. Tillsammans med den andra stråkspelaren så flätas fiolernas toner med varandra. Den lugna stunden håller inte länge utan snart igen dras det igång; denna gång tas klänningen och korsetten av och kvar lämnas Parkman i BH och cykelbyxor.
“Det här var inte planerat”, skrattar hon och fortsätter med att citera en fras från nästa låt: “ Har man inte sett vad gudarna skapat så får man stå där och gapa”. I låten Mammakropparna får orden textur: De landar mjukt, nästan regnar över en. “Mamma, när du badar är du vacker”. Blåsten tar tag i håret men ingen verkar märka det, istället suckas det när Parkman säger att det blivit dags för sista låten. Hon avslutar konserten med Eros, Agape, Philia, öppnar famnen mot publiken och lyckas omfamna alla. “På min grav ska det stå”, sjunger hon och ber publiken sjunga med henne. “På vår grav ska det stå”, sjunger publiken tillbaka medan Parkman packar ihop sina kläder och skor och tillslut försvinner från scenen. “På vår grav ska det stå som vi har älskat”.
