Royel Otis fyller Debaser med vilda indiepop-fans

Det är svårt att beskriva känslan Debaser Strand förmedlar. En sorts mysig, bekant, men inte särskilt spännande känsla. När jag kliver in på Debaser för att se Royel Otis blir jag därför överraskad av att upptäcka att det inte är vanliga Debaser vi kliver in på. Den här kvällen är någonting annorlunda. 

För det första är det väldigt mycket människor överallt. Stället är fullare än jag någonsin sett tidigare och alla ser glada ut. Den trötta, ingrodda stämningen som man ibland kan uppleva på Debaser är som bortblåst. Istället ligger en hoppfullhetens anspänning i luften. Jag noterar att folk har gjort sig fina, det luktar nytvättat hår.

På pelare runt om i rummet sitter affischer uppklistrade med stora QR-koder och texten “Win a meet and greet with Royel Otis”. Fanns det en konflikt mellan vilken sorts publik de helst velat tilltala, lyssnare av kommersiell indiepop eller mer konservativa indieheads, så är det här en ledtråd om vilken sida som vann.

Plötsligt mörknar scenen och en ensam blå strålkastare går över publikens huvuden. Introt till Heading For The Door sätter igång och gitarristen Royel Maddell kliver ut på scenen, följt av sångaren Otis Pavlovic och resten av bandet. Bakom dem snurrar sex fläktar som ser ut som tallrikar av ljus. Gitarristens ansikte är som vanligt täckt av hans långa stripiga lugg och Otis har på sig sin karaktäristiska flanellskjorta. Allt helt i linje med profilen de byggt upp det senaste året. 

Spelningen är en del av Royel Otis andra och satsigaste Europaturné. Biljetterna är utsålda på i princip varje ställe. Det går bra nu, helt enkelt. Energin är hög. Publiken är faktiskt helt otrolig. Folk skriker, dansar och sjunger med. “Your so fucking awesome, we love you Stockholm” ropar Royel gång på gång. När nästa låt, den tydligt The Drums-influerade Adored, sätter igång, med noll sekunders mellansnack och ett ännu högre tempo än på inspelningarna, blir det tydligt att ingen med ett short attention span kommer behöva lida här. 

Låtarna avlöser varandra i full fart. Det är kraftfullt, kul och låter bra. Eller? Det är ändå någonting som skaver. Har det att göra med hur trummorna låter? De ligger högt, diskant i mixen och tenderar att ta över rummet och platta ut det. Det fångar ett generellt problem med soundet. Allting låter väldigt platt. Under vissa delar av konserten är arrangemangen ganska hårt lutade mot playback. När en akustisk gitarr ringer ut över publiken i playback blir det som tydligast att lite rå, organisk närvaro ibland saknas. 

Jag får känslan av att bandet är på en väldigt kul och lyckad turné med högt tempo. Att de rullat in med bussen på uppfarten, sprungit in med andan i halsen och börjat riva av låt efter låt utan att hinna tänka. I ett fem sekunders mellanrum mellan två låtar ropar gitarristen i micken “We had some meatballs last night!” och någon i publiken utbrister “Wooo Tennstopet!”.

Sex låtar in, vid låten Foam, får jag känslan av att bandet landar litegrann. Stämningen känns mer harmonisk. Men när Murder On The Dancefloor spelas, covern som fick bandet att explodera online, så tappar publiken det fullständigt. Dopamin-nivån är maxad. När sista ackordet ringer ut och publiken direkt börjar skrika “en gång till, en gång till!”, ser bandet konfunderade ut, “We haven’t even left the stage yet.” Jag känner mig chockad, jag visste inte att gemene man tyckte att det var så här kul att gå på konsert. Det inger helt klart hopp. 

Keyboardisten tänder en cigg som skickas runt i bandet  – precis på samma sätt, under samma låt som jag sett att de gjort under tidigare spelningar under turnén. Sammansmältningen mellan det samtida och det tidlösa är fullbordad. En transcendens som Royel Otis förkroppsligar i kombinationen av sin medvetenhet om det kommersiellt gångbara i deras koncept och sina tydliga influenser och blinkningar till tidigare rock- och indieikoner som The Cure, Oasis, The Jam och Arctic Monkeys. Blinkningar som ibland jobbar till deras fördel, ibland till deras nackdel. När det låter som värst under kvällen är de alldeles för nära ett hysteriskt tvåtusentals indiefolkrock-pop sound. När de är som bäst harborerar de energin från Joy Division fast med ett uttryck av ren och skär glädje.