Rina Sawayama omfamnar Berns med självdistans och karisma

Det är slutskedet av Hold The Girl Tour, och det är en blandad och frusen skara som väntar på att brittiska Rina Sawayama ska värma kroppar och själar i februarimörkret. Folk med truckerkepsar, neonfärgat hår, mullets och framför allt cowboyhattar utgör publiken på Berns i Stockholm. Förbandsakten Empress Of utgör en perfekt uppvärmning innan Sawayama intar scenen med öppningsspåret Minor Feelings från det senaste albumet Hold The Girl.

Artisten berättar att målet med kvällen är att ta oss genom skapandeprocessen av det senaste albumet som kom till under två år av isolation och terapi – mer specifikt “reparenting” vilket innebär att man uppfostrar barnet inom sig på nytt – varefter titeln till albumet kom till. Men också att vi ska ta ner mobilkamerorna, njuta av omgivningen och ”dance so hard slay loses all meaning”, vilket publiken självklart besvarar med ett rungande jubel innan hon inleder med titelspåret Hold The Girl. De mer dansvänliga spåren från albumet avlöser varandra och gör sig naturligtvis otroligt bra i liveversion i och med att arenarocken ligger till grund för många av dessa låtar.

Sawayama fyller scenen med sin oemotståndliga karisma, vilket egentligen inte är så konstigt med tanke på att den känns lite liten för hennes musik. Frågan är om lokalen är optimal för just henne? Under vissa låtar drömmer man sig bort till någon festival under en sval sommarhimmel, medan det under andra låtar känns som att upplevelsen hade förhöjts i en trång och svettig industrilokal. Det är förstås yttre omständigheter som är svåra att påverka, men Sawayama gör absolut det bästa av situationen, och mycket därtill. Den främre delen av publiken befinner sig garanterat i den där trånga industrilokalen i sinnena och hoppar med händerna mot taket och skriker med i Sawayamas felfria sång. Den bakre delen blir mer som bejakare av den tilltänkta upplevelsen – men inte är det en sämre upplevelse för det, i och med att den mer liknar den där festivalkänslan som också funkar så väl med musiken.

Oavsett om man redan trycker sig mot stängslet längst fram eller gungar med längst bak i lokalen låter Sawayama oss komma nära med kaxigt självdistanserad humor som varvas med personliga berättelser om hennes uppväxt. Det blir tydligt att hon hänger med i de popkulturella svängarna när hon avsiktligt benämner sig själv som sin egen “mother”, varpå hon ger publiken ett tillfälle, och endast ett, att skrika mother tillbaka till henne. Efter Bad Friend säger Sawayama att det är dags för “the part when we get in touch with our hearts” och Send My Love To John, konsertens enda avskalade nummer och en välbehövlig paus efter en ösig första halva av konserten. Här får sången träda fram ordentligt för första gången under kvällen, och hon visar verkligen vilken otrolig sångerska hon är, snarare än en artist som främst kännetecknas med att våghalsigt kasta sig mellan genrer. Efter en paus som känns lite för onaturligt tyst och lång, så pass att en i publiken får alla att ropa “Rina! Rina! Rina!”, fortsätter konserten med Phantom och ett efterlängtat parti av låtar från hennes tidigare projekt. 

En på förhand självklar del av låtlistan är Comme Des Garçons (Like The Boys), men live försvinner basmelodin helt i akustiken och blir bara ett enda muller. Inte förrän under andra halvan hörs det vilken tonart låten går i, men det kan också bero på var i lokalen en befinner sig i och med att de längst fram inte verkar ha något problem med att dansa och sjunga med lika intensivt som under resten av spelningen. Trots det minimala störningsmomentet avslutas konserten på topp med XS och extranumret This Hell, där hon eldar igång publiken i en glittrig cowboyhatt genom att dela den itu för att utföra en call-and-response-tävling innan den förenas igen i allsång av refrängen.

Sawayama håller en i ett stadigt grepp under hela konsertens gång och lyckas verkligen lämna publiken åtminstone ett eller två snäpp lyckligare än innan – något hon lovade oss i inledningen av konserten. Förhoppningsvis får hon lite välförtjänt tid att fortsätta hålla om lilla Rina efter avslutningen i Oslo, innan det är dags för henne att äntra bioduken med John Wick: Chapter 4 och eventuellt ett annat sammanhang med mängder av tittare runt om i världen.