Riga Tiger är lagom på precis rätt sätt
Det är verkligen en brokig skara som har samlats på Nefertiti denna torsdagskväll för att se Riga Tiger spela på hemmaplan. Äldre, yngre, par som går på dejt och de ordentliga fylledräggen varvas med ett stabilt gäng indiepopare när stadens finest äntrar scenen. Om än något blygsamt, anonymt och nervöst kliver bandet upp på scen och det lyckas ta fram tills att en mikrofon rundar som någon verkar fatta att de fotbollsklädda personerna på scenen faktiskt spelar i bandet. Som öppningsnummer: en lååång monolog.
”Hej Nefertiti. Kul att vara här. Vi trodde aldrig det skulle hända. Vi är nämligen ett väldigt tajt gäng och för några år sedan blev någon av oss portad härifrån. Vi kommer inte säga vem”.
Förutom att ge sig själva lite street cred, lättar de stämningen och gör förutsättningarna helt utmärkta när de med stor självsäkerhet och ännu större leenden på läpparna (som kommer hålla i sig till slutet av spelningen) river, eller rättare sagt myser igång, spelningen. Vardagsrumskänslan i lokalen gör bandets vardagsrumspop total rättvisa. Eller realismpop, som bandet själva kallar sin genre för. Det sjungs om vardagliga ting. Pissoarer, att bli dissad på ett dansgolv, gamla båtkrogen Rio Rio och att spela Pokémon på skolgården. Verkligheten känns hela tiden skrämmande. Men det är tydligt att vi tar oss igenom den tillsammans.
Påvelund, som blir låt nummer två för kvällen, lyckas dra med sig publiken i samma glädje som bandet befinner sig i. Deras fullkomligt on point mellansnack, där bland annat Ulf Lundell är en återkommande person, gör att bandet känns mindre som ett band och mer som de härligaste personerna man skulle kunna träffa i en toakö. Barriären mellan publik och artist bryts flera gånger. En tjej som åkt hela vägen från Växjö och fixat (förhoppningsvis ogiltig) frånvaro för att se bandet får komma fram och tilldelas en T-shirt (som hon får byta in mot öl i baren om hon vill). Mot slutet får ett troget fan spela tamburin med bandet på scen. Även när sångaren rockar så pass hårt att han tappar och bryter sina glasögon får ett fan hoppa in. ”Känns skönt att ha en egen glasögonraoadie”, säger han mellan låtarna.
För att vara en akt som nästan saknar riktiga hits, är detta verkligen inte en spelning som gör en uttråkad. Trots bandets väldigt loungiga funk, händer det så pass mycket under spelningen att det är svårt att tappa fokus. Visst betas låtar som Fucking Åmål, Tio i och Still GBG av – alla har sin egen lilla favorit. Men när spelningen kontinuerligt varvas med tonartshöjningar, vrålande gitarrsolon och ett sjuhelsikes engagemang från personerna på scen, kan de helt ärligt spela vad tusan de vill.
Fuck You New York avslutar hemmamatchen och bjuder på en öronbedövande allsång. Ett extranummer syns sen inte till. Vilket eventuellt kanske är bra med tanke på hur många refränger den låten fick live och hur ogärna man vill att grannarna ska klaga.
Man kan vara more is more eller less is more, men Riga Tiger är bara lagom, på ett sätt som gör att lagom känns helt jäkla rätt. Så fort de sticker iväg eller gör något galet pirrar det till i kroppen, men när de annars ligger på en ganska behaglig nivå, känns allt fortfarande perfekt.
