Liverecension: Princess Nokia, Vasateatern, 10/03-20

Röda tapeter, röd matta och guldmålade korintiska kapitäl i varje hörn. Vasateaterns stora kristallkronor glänser och det känns nästan högtidligt att vara här och se Princess nokia spela. Bara en vecka innan spelningen har hon släppt inte bara en, utan två, hela plattor. Stämningen är förväntansfull. Tkay Maidza stiger upp på scenen och drar snabbt igång publiken med sina röjiga hiphoplåtar och sin scennärvaro. Det märks att hon är lika peppad som publiken under den korta stunden hon kör.

Sedan är det dags för Princess Nokia. Iklädd en oversized grön t-shirt à la Billie Eilish och sminkad som en clown, väldigt avant-garde. Hon kör igång med låtar från ett av sina senaste album Everything Sucks, som passar perfekt med hennes val av utklädnad. Harley Quinn spelas först och sedan i avlöser Crazy House och Welcome to the Circus varandra och följer albumets kronologiska ordning. Hon har etablerat en ny persona i och med albumet vilket syns tydligt då hon kommer nära publiken med en sorts Harley Quinn-crazy-vibe. Hon flinar mot publiken med uppspärrade ögon och utsträckt tunga. Energin hos publiken är berusande. Man märker att Destiny Frasquer, som hon egentligen heter, dras med lika mycket som varje person i publikhavet. Sakta men säkert börjar vävas från det andra albumet, Everything is Beautiful, in medan laserstrålar i olika färger skiner rakt ut på publiken som är mer upplyst än sångerskan själv.

Mitt i konserten tar hon ett längre mellansnack där hon pratar om de nya albumen. “I wanted to create something DIY but also more well-polished than before” säger hon. Det märks. Båda albumen är välpolerade, även om det ena är mer experimentellt än det andra. Hon håller också ett brandtal om att konserten är ett “safe space” för alla kvinnor, queers och people of colour. Det känns lite som att predika för dem redan frälsta då 90% av publiken verkar passa in i minst en av dem kategorierna, förutom det där vita paret som står i ena hörnet och hånglar genom nästan hela konserten. Samtidigt är det i sådana här sammanhang alltid högst relevant att nämna att vita cismän ska hålla händerna för sig själva. Hon kör sedan igång direkt med Sugar Honey Iced Tea (S.H.IT), som åter ger publiken energin att dansa loss. Soul Food y Adobo och Fee Fi Foe spelas medan gröna ljus översköljer publiken som lättsamt svänger åt alla håll. 

Samtidigt som stämningen är hög och publiken vrålar med i de låtar de känner till väl, upplevs konserten stundtals lite ryckig. Det är stora hopp mellan snabba beats och låtar som är mindre dansvänliga. Hennes talang är bevislig, men i samband med att ha släppt två hela album samtidigt, som båda är lite varandras motpoler, ser man hur hon drivs åt två olika håll i sin musik och i sin persona på scenen. För samtidigt som håller kvar i NYC-attityden med en old school hiphop-vibe, har hon också en mer experimentell, crazy-girl aura som hon driver fram mer i sin musik idag än tidigare. Det känns igen i andra samtida artister som Billie Eilish till exempel. Energin är stundtals hög men mestadels känns det som att publikens energi överröstar hennes.

I mitten av konserten stängs musiken av. Publiken tystnar. Princess Nokia säger att hon vill ge en shout-out “to all the lovers and to all who love themselves”. Hennes röst är den enda som hörs och den genljuder hela lokalen. I en långsam soulstämma sjunger hon en avskalad version av Apple Pie. Det är enkelt och vackert. Publiken börjar klappa i takt och en röd strålkastare skiner på Princess Nokias ansikte. Hon avslutar med “I am your little flower and you are my bumblebee” och publiken kan inte låta bli annat än att överösa henne med jubel. Efter det är det dags att höja stämningen igen. Balenciaga, Brujas och Tomboy, några av hennes mest populära och ösiga låtar, får publiken att ta ut all sin kvarstående energi och dansa loss. Armar och ben flyger omkring. Strålkastarna blinkar och ger en känsla av rave-stämning, om något polerad. Konserten är slut men kvar på scenen står Frasquer, som med en slutgiltig energiboost dansar ur sig själv medan publiken glatt tittar på. Nu är det vi som blir stillastående.

Det märks att Princess Nokia är älskad av sina lyssnare, för oavsett om det svänger åt olika håll i musiken dansas det loss i publikhavet. Hennes dedikation till fansen väger upp för de delar där framträdandet brister. Efter att ha spelat klart är hon kvar för att prata med fansen och ta bilder. Även om det fattades en röd tråd stundtals i konsertens spellista, så är publiken nöjd och belåten när den går därifrån.