Peggy Gou tar med klubben till Lollapalooza Stockholm
15:15 är inte en tid du ger till en av världens största house-DJ:s, och det måste ha fått flera fans att höja ögonbrynen. Ändå blir det tiden då Peggy Gou intar Roof Stage på Lollapalooza Stockholms sista dag. Från första stund är det dansant, och mindre kan man inte förvänta sig från den koreanska superstjärnan. Hon slog igenom runt 2017, och sedan dess har hon varit en av de populäraste musikerna i housegenren. Att ytan framför Roof Stage fylls av människor som längtar efter att se henne förvånar därför ingen, och Peggys DJ:ande sviker inte fansen.
Peggy Gous förmåga att blanda house, disco, acid, electro och även garage har utmärkt henne från starten av hennes karriär. Redan på de första Art Of War-EP:erna skapade hon låtar där kontrasterna mellan mjukt och hårt, och naturligt och artificiellt samlevt. På hennes Lollapalooza-set blir musiken en typ av progressiv house som speglas mycket i Peggys senaste singel (It Goes Like) Nanana, och stämningarna, känslorna och ljudbilderna varierar såsom de gör i artistens övriga katalog.
Den typen av house är lättsmält, och DJ-setet är kanske inte lika varierat som koreanskans egen upplaga av DJ-Kicks; en serie mixar av skivbolaget !K9 där bara DJ-eliten får bidra. Men i sammanhanget är det garanterat rätt val av setlist – hon spelar inför en publik som skiljer sig från DJ-Kicks-fantasterna som vill höra det mest eklektiska mixandet någonsin, eller från Panorama Bar-gästerna som gärna lyssnar på något mer esoteriskt. Alla dansar, och Peggy är en gudinna bakom CDJ:sarna. Mixandet, från EQ:andet till phrasematchandet, flyter på snyggt.
Dock måste det sägas att setets visuals sviker, till skillnad från Peggys mixande. Materialet scenshowens VJ jobbar med är klipp från musikvideon till I Go, som designats av Jeeook Choi, och även om clipsen är rent ögongodis, blir de något repetitiva efter 30 minuter. För att kompensera för det försöker VJ:n att använda alla möjliga typer av effekter, men ibland känns effekterna som på måfå. Tematiskt hänger bildspelet ihop med Peggys musik, men det känns som att det hade kunnat vara mer genomarbetat, och det hade behövts mer material för att verkligen höja upplevelsen av setet. På en spelning av denna kaliber behövs lite mer än bara DJ:n för att skapa stämning, och det måste inte ske à la Kygos spelning med en hel scenshow. Det skulle räckt med ett välarbetat bildspel, men det får vi inte på Peggys Lollaspelning.
Trots att den visuella biten inte helt lyckas skapa en show som lever upp till nivån på musiken, gör Peggy en väldigt bra spelning på Lollapalooza Stockholm. Hon läser av sin crowd ordentligt, och avslutar setet med redan nämnda (It Goes Like) Nanana som alla sjunger till. Även om musikvalet är lite mer på den säkra sidan, kompenserar Peggy det med att mixa som en dåre och spela riktigt bra house. Bland vissa i den elektroniska scenen (typ nördar på Reddit) finns uppfattningen att hon är väldigt mycket “style over substance” – en kritik jag kan hålla med om ibland – men det tar inget från att hon fortfarande är en väldigt bra DJ. Det bekräftar hon garanterat på Lollapalooza Stockholm.
