My Chemical Romance: freaks som förmedlar hopp till freaks

Köerna utanför Gröna Lund är minst en halv kilometer långa. De med vanlig entrébiljett har ställt sig längs med vägen som leder till Kungsträdgården, samtidigt som en annan, längre kö har formats vid Skansen. Där står folk med rosa, blått och grönt hår, ögonskugga och svarta kläder. De anses som freaks på skolan, jobbet, hemma – men här är de i sin rätta miljö. Klockan 16:30 är det insläpp, men folk har väntat sedan morgonen. Vissa har åkt från Tyskland och sovit utanför entrén under natten. Konserten börjar inte förrän 20:00, men det är redan fullsmockat.

My Chemical Romance bildades 2001 och har släppt fyra studioalbum (utöver liveskivor). Deras genombrott kom 2006 med albumet The Black Parade, som av många anses vara urtypen för 00-talets emo-rock. Det var ett konceptalbum, som i kontrast med den samtida emo-rockens gnäll om obesvarad kärlek, istället hade ett genomgående tema om mortalitet. Albumet beskrev en döende cancerpatients reflektioner kring sitt liv – och hans upplevelser i livet efter detta. År 2013 splittrades bandet, för att sedan återförenas igen 2019 med en världsturné. En turné som tyvärr pausades på grund av pandemin, men återupptogs i år, och nu kommit till Gröna Lund. 

Det har gått nästan 15 år sedan de senast spelade i Sverige, och när emo-erans kronprinsar möter den svenska publiken är luften elektrisk. Konserten inleds med den nysläppta singeln The Foundations of Decay, som med publikens allsång kan misstas för en gammal hit. Inte långt efter kommer klassikern I’m Not Okay från Three Cheers for Sweet Revenge och entusiasmen hos fansen är allt annat än själlös. Låten, som handlar om att bryta en fasad där allting verkar bra, verkar betyda mycket för publiken. För de som känt sig utanför, och som funnit tröst och hopp i bandets musik. 

Det är ett konstant drag, trots att det ibland är svårt att se bandet. Gröna Lunds ståplatser ger kapaciteten till stort utrymme, men gör det svårt för dem som inte är benådade med långa ben att se lika bra. Sången dränks ofta i basen, men ändå är det nog ingen som inte är med i svängarna – mycket tack vare frontmannen Gerard Way. Sångaren (som även är serietidningsförfattaren till Umbrella Academy) har en förmåga att engagera publiken och samtidigt ha fötterna på jorden. Sällan ser man coola rockstjärnor som är relaterbara och helt enkelt snälla (speciellt i corpse-paint). Han är lite nördig. Rolig. Ett freak, som alla i publiken. Han pekar på en kille med grön hatt och säger att han känner igen honom: “Killen med Zeldahatten, var har vi sett dig innan?”. Han uppmanar publiken att ha kul, men att också ta ansvar så att ingen far illa. När en skadad person akut måste ta sig genom publikhavet pausar han spelandet tills kusten är klar. Publiken hjälper till med att bana väg för konsert deltagaren. Med en snabb titt hade man kanske inte förväntat sig att ungdomar i svarta kläder och piercings som skriker med till textrader som ”So darken your clothes, or strike a violent pose” i låten Teenagers, skulle vara så måna om varandra. Det här är inte vilken rockkonsert som helst, och publikens omtanke till varandra poängterades inte bara av presentatören innan konserten, utan också av Gerard Way. 13 000 freaks föregår med gott exempel. 

Freaks. Outcasts. Folk som varit mobbade för sin sexualitet, klädstil, sina intressen, sin religion eller för att de inte tänker som alla andra. Folk som haft det jobbigt hemma. Varit ensamma. Här är de samlade tillsammans – konstigt hår, svarta kläder, viftandes med diverse hbtq-flaggor. My Chemical Romance är inte bara ett band. De är ett fenomen. När Welcome to the Black Parade från albumet The Black Parade äntligen spelas skriker sig folk hesa i refrängen: “We´ll carry on, we´ll carry on / And though you’re dead and gone believe me / Your memory will carry on, we’ll carry on” och det är tydligt att de menar varje ord. Sista låten, innan ett par extranummer, är Famous Last Words från samma album. “I am not afraid to keep on living / I am not afraid to walk this world alone” sjunger alla tillsammans, en ikonisk textrad som betytt så mycket för så många – i kommentarsfältet för musikvideon förklarar fans från hela världen hur just de orden hjälpt dem överleva depressioner och ta sig igenom livets och tonårens svårigheter. Flera i publiken gråter.  

Det här är fenomenet My Chemical Romance. På något sätt har de nått de onådda. De har skapat ett budskap om hopp mitt i hopplösheten. Bandet är freaksen som talar till freaksen. Det är som att de säger “Vi vet. Vi vet hur världen har behandlat dig. Vi vet hur du gång på gång trampats på, varit utanför, bara sett mörker och önskar att du inte fanns. Vi vet, för vi har också varit där. Håll ut. Håll ut.” Och nu får drygt 13 000 “freaks” stå så nära varandra det går och ta emot budskapet. 

Passande nog dyker en regnbåge upp på himmelen. Publiken ropar unisont: “Rainbow! Rainbow!” tills Gerard Way poängterar att ja, där är minsann en regnbåge. Regnbågen, som är en symbol för hopp. Hoppet som många hållit fast vid med hjälp av My Chemical Romance och deras musik.