Joe & The Shitboys lyckas utmana och fånga även skeptiker i publiken på bästmöjliga sätt
“We are Joe & The Shitboys and we are bisexual vegans! Eitt, tvey, trý, fýra!”, konstaterar bandets karismatiske frontperson Joe innan bandet med alla medel möjliga inleder sitt projekt att fullkomligt välta John Dee denna lördagskväll. Joe & The Shitboys är punkbandet som skapades i direkt protest mot Färöarnas annars väldigt macho och destruktiva musikscen, som de beskriver den. Och varenda ord och varenda ton som spelas under bandets korta set är riktat mot precis det.
På de ynka 30 minuter som de har till sitt förfogande hinns det med hela 20 (!!!) låtar och inte många av dessa är längre än en minut. Shitboys, iklädda hängselbyxor, spelar med en påtaglig glädje och entusiasm samtidigt som deras högenergiska och flamboyanta sångare Joe gör en otroligt starkt arbete som frontman. I sina korta shorts, läppglans och en Wrestling is Gay-tröja springer han konstant runt på stället samt ut i publiken och får alla som inte är lika cool som han själv att skämmas.
“This song is called Life is Great, You Suck, and it goes out to you!”, säger han och pekar på en tradig hetero-kille med armarna i kors som vägrar dansa. Han skrattar lite generat som svar.
Det är verkligen omöjligt att bli uttråkad. Bandet fullkomligt övertar stället med sin sarkasm, sin humor och sina långfinger till cis-normen, etablissemanget och ja, allt och alla. Deras arbete med att leverera dansvänlig punk känns mer som en bisyssla till deras engagemang att involvera publiken i allt som händer på scen. Och tro mig, det händer mycket.
Deras enkla men ändå uppkäftiga låtar tar inte lång tid för publiken att lära sig och de delar konstant med sig av mikrofonen till främre raden. Det gamla hederliga “be publiken att gå ner på knä”-tricket flyger väldigt bra i sammanhanget och om man inte börjar dansa av sig själv, blir man bokstavligt talat tvingad till det. Deras utomordentliga cover på Wonderwall, som egentligen bara är ett totalt kaos, är så satans kul och sammanfattar spelningen rätt bra. Ett stor jäkla underbar bulldoozer som krossar allt – fast med glimten i ögat.
Shitboys tar verkligen inte sig själva på särskilt stort allvar och det ska de heller inte behöva göra. Detta är en liveshow i sitt esse, men vad som är sorgligt är den styva by:Larm-publiken som nästan tycks vara allergisk mot att röra på sig, trots det hårda arbetet att få dem att göra just det. Under bandets spelning på fredagen var det något lättare, men ikväll var skjortorna i publiken ännu mer svårstartade.
Bandets få bangers byter av varandra snabbare än de hinner börja och rätt vad det är slutar allting på samma sätt som det började med Shitboys Theme. Efter att Joe moshat rundor i publiken och kastat snus på folk stoppar han långfingret i munnen för att sedan i nästa sekund visa upp det mot publiken, en gest som ringar in spelningen väldigt, väldigt bra.
