Jenny Hval bjuder på en ocean av toner
Det är torsdag kväll i Berlin. Trottoarerna är blöta och glansiga från den häftiga regnskuren som sköljt över oss, men vinden i Bergamannkiez är mild. Jag tar bussen till Tempelhof-området och Columbia Theater där Jenny Hval spelar ikväll. Bussen kör snabbt genom de mörka gatorna, vi passerar en lång kö en bit bort från konsertlokalen och jag ser att indiebandet Khruangbin spelar bara några meter bort från där Hval snart ska spela. Utanför Columbia Theater är det lite lugnare, dörren till lokalen öppnas och stängt. I glipan lyser ett starkt rött ljus och rösterna av publiken strömmar ut i kvällsluften. Folk sitter framför scenen i den lilla, intima lokalen, vissa står i grupper och pratar glatt med öl i händerna medan andra står lutade längst väggarna väntades. Restriktionerna släpptes nyligen i Tyskland, så att se folks hela ansikten är nytt, men väldigt fint.
Hval och bandet går diskret, nästan ljudlöst in på scenen. Publiken kommer närmare och tystnar medan de stämmer sina instrument. En publik full av mustascher och innerstadsbohemer, ylle och vita t-shirtar. Hval säger “Hello” med mjuk röst, följt av “Someone told me that you all were very dressed up” till vilket publiken fnissar. Bakom bandet spelas ett bildspel, samma mjuka färger som omslaget på det senaste albumet Classical Objects. Det skramliga ljudet börjar organiseras och en nynnande melodi inleder konserten.
Publiken står trollbunden av Hvals röst, hon glider mellan tonerna på ett anspråkslöst sätt. Det blir snabbt tydligt att hennes musik gör sig bäst just live. Turkost ljus flyter ut över publikhavet, tonerna simmar mellan folk som lyssnar och vajar till musiken. Under låten American Coffee är Hvals röst obeskrivlig. Slukande och änglalik. Någon står nära högtalaren och lyfter armarna mot taket. Stämningen i lokalen är jordnära, kommunikationen mellan bandet är tyst men tydlig. Det finns också en närhet mellan Hval och lyssnarna, hon sätter sig ofta ner på scenen och säger “ I’m sitting down so much I can, the stage is so tall”. Det fångar hennes sätt att uppträda. Allt känns nära som vid ens fingertoppar, musiken och Hval själv. Hon bryter barriären. Låten Classical Objects sjunger hon sittandes på knä med handen framför ansiktet som en spegel, hon kollar koncentrerat på sina egna fingrar som rör sig till melodin. De som står längst fram lutar armbågarna på scenen, bara någon meter från bandet.
Lugnet rubbas en sekund av en man som klättrar upp på scenen och sätter sig med ansiktet mot publiken. Hans moment of fame blir kort då vakterna eskorterar honom ut snabbt. Dock återvänder han inte långt efter, fist pumpande i luften med två arga, tyska vakter i hälarna.
På skärmen bakom bandet visas bilder av natur och människor, en 3D-modell av ett rum som flyter i tomheten. Korta bilder som flyktiga minnen. Musiken skiftar mellan att vara nästan sakral till psykedelisk, med inslag av bongotrummor och vackra stämmor. Hval är nästan som ett väsen på scenen, det är omöjligt att bryta fokus från hennes syrenröst och bandets skickliga spelande. Hon avslutar med The Year Of Love, den livligaste låten på hennes nya skiva och publiken tar emot det väl. Pulsen är hög och känslan extatisk. Nästan lika obemärkt som hon klev på scenen kliver hon av, det jublas och applåderas men det verkar som att det viktigaste för henne bara var att få spela; applåderna verkar inte riktigt nå henne.
Folkmassan börjar splittras och golvet töms fort, folk försvinner ut i natten som nu blivit kall. Mot bussen, hemmet, fredagen, fast alla med något gemensamt: värmen och upprymdheten från denna sagolika konsert.
