girl in red träffar rakt in i publikens känslonerv

Det är verkligen påtagligt att girl in red har paketerat och begravt den lågmälda sovrumspopen långt inne i de norska skogarna, när hon efter ett “en to tre fire” fullkomligt river igång sin största Sverigespelning hittills med spåret You stupid Bitch.

Marie Ulven Ringheim, som hon egentligen heter, bevisar att hon, kanske med viss draghjälp av fjolårets succéalbum if i could make it go quiet, har gått från en försiktig singer-songwriter till en popstjärna i baggy kläder. När hon raskt studsar fram och tillbaka på den något för stora scenen ger hon liv, rörelse och intryck till de redan hyllade numren.

För den främre delen av publiken, som mestadels består av människor yngre än hennes egen knappa ålder, är det tydligt att hon är en ikon och förebild. En som älskar fansen lika mycket som de älskar henne. Texterna som bejakar den egna sexualiteten, tonårstrauman och känslan av att helt enkelt må skit, blir enkelt mottagna med samma energi och engagemang som de framförs med. Det är nästan som att skjuta öppet mål rätt in i publikens känslonerv.

Efter rivstarten skämtar huvudpersonen i fråga med det svenska språket och gör samtliga danskar i publiken förbannade genom att förknippa deras hemlands nationalskatt Faxe Kondi med Sverige. Sedan sparkar hon återigen igång kalaset med Body and Mind.

Samtliga låtar spelas med långa pratpauser emellan. Trots att Marie är en magisk frontperson och publikcharmör, kan de långa och något stela mellansnacken bitvis kännas överflödiga. Visst, det är ganska kul när hon skämtsamt berättar om hur hon lyckades rocka sönder sitt finger, så att blod läckte igenom bandaget när hon crowdsurfade, men ingen behöver väl förtusan veta hur dina in ears fungerar. Spela musik istället.

Under den knappa timmen hon får till sitt förfogande hinns det ändå med mycket. Från exploderande, nästan punkliknande nummer, till det mer försiktiga. Det krävs ändå en hel del för att lyckas klämma in ballader i ett annars mycket energiskt framförande, men girl in red gör det förvånansvärt bra. Det hjälper en del att samtliga låtar redan är magiska som de är, men det finns också en annan mottaglighet i publiken när en person i ens egen ålder sjunger om liknande ämnen som man själv ältar över, på ett sätt som är både lätt att förstå och mycket, mycket vackert.

Det är dock någonting som skaver. Eller rättare sagt: något som inte gör det. Musikmässigt framförs hela spelningen utan minsta skavank vilket gör att det ibland inte känns riktigt mänskligt. Det svartklädda bandet verkar, till skillnad från artisten, syntetiskt och ser mer ut som gymnasieungdomar som lajvar rockstjärnor än faktiska musiker. Något girl in red inte förtjänar. Det tas också ibland i lite för mycket och på fel sätt för att få igång en publikfest. Mosh piten som startas i bad idea! känns både onaturlig och fel då Marie måste förklara för publiken när, var och hur de ska göra. Hon säger att det är olagligt att inte hoppa till refrängen i dead girl in the pool. 

Men hennes djupdyk rakt ner i festivalsommarens gladaste wall of death under avslutningen med i wanna be your girlfriend ger henne ändå rätt så mycket respekt. girl in red har kommit långt på kort tid. Hon har gjort sig själv till en uppmärksammad artist och som musiker och livekonstnär är hon helt hemma. Men det finns en del kvar som skulle kunna vara så mycket bättre. Närvaron med publiken är absolut där, men det skulle uppskattas om allting inte lät exakt som det gör på skivan.

Det är för övrigt också en sak att annonsera ett extranummer i förtid. En annan att sen inte spela det. Vad fan?