George Riley briljerar på intima Kafe Haerwerk under by:Larm
På förhand känns Kafe Haerverk i Oslo som en märklig lokal för en artist som George Riley. Haerverk översätts ungefär till “vandalism.” Fasaden pryds av anarkistiska och anti-kapitalistiska budskap, och när man kliver in verkar lokalen vara delad i tre – konstateljé, replokal för stökiga punkband, och café samtidigt. Det är just i caféet som George Riley ska inta den lilla, lilla scenen med sin elektroniska soul som snarare låter som att den snarare ska agera soundtrack till en intergalaktisk dansklubb än ett anarkistiskt kulturcenter.
Den lilla, intima scenen visar sig dock vara helt perfekt för Riley. Rakt igenom bjuds vi på en dansig och sexig halvtimme av kokande retro-perfektion. Två spår in är Riley halvvägs genom Sacrifice när tekniken plötsligt börjar strula och spårets stråkar, som låter som de kommer direkt ur en kärleksfilm, abrupt avbryts. Självklart ska sånt här egentligen inte hända, men det säger något som Riley som artist att hon tar sig igenom hela låten a cappella istället, till stigande jubel från publiken. Något intressant med att höra henne köra utan backing, även om det inte var menat så, är att det omedvetet för fokus till vilka otroliga melodier som ligger bakom musiken, som är så starka att de kan stå på sina egna ben även utan beats. Främst blir det dock en uppvisning av Rileys röst, som blir otroligt berörande när den är helt naken.
När musiken väl är tillbaka har Riley publiken ännu mer på sin sida än tidigare – det finns väl inget folk älskar mer än en artist som hanterar en motgång med bravur och gör allt i sin makt för att bjuda på en show. Efter pausen får vi njuta av Time, som långsamt bygger upp mot ett enormt drum and bass-drop som frigör varenda gnutta av energi som finns kvar i publiken, som nu gungar från vägg till vägg inne i det lilla caféet.
Under resten av spelningen får vi ett fantastiskt glitchigt ljudlandskap som taget rakt ur en vacker men märklig dröm. Rileys stämma är stark och sensuell samtidigt, och den svävar över låtar som ofta byggs på mjuka inslag av rhodes-piano och cinematiska stråkar. Det känns som att mycket i spelningen är improviserat, när Riley går igenom sidorna på sin lilla bok med låtar för att välja nästa. Ett sånt tillvägagångssätt kan riskera att verka för avslappnat, men i just denna miljö passar det utmärkt.
Spelningens sista stunder är också dess bästa. Efter att hon beklagar sig till den norska publiken att deras land är väldigt dyrt kör Riley spåret money från debutprojektet interest rates, a tape. Låtens bakåtlutade intensitet skapar det fetaste dansgolvet festivalen har fått hittills, och stämningen är på topp. Riley avslutar med hitten You Could Be som täcker hela rummet i neon. Det är helt omöjligt att inte dansa med och låta tankarna sväva när låtens glittriga syntar och oemotståndligt funkiga kombination av trummor och bas skakar hela Kafe Haerverk. Under spårets knappt fyra minuter känns Riley som en disco-stjärna från en svunnen tid, och över hela halvtimmen presenteras en fantastiskt spännande vision av framtidens soul-musik, som med sina inslag av garage och drum and bass inte känns som mycket annat just nu. George Riley får helt enkelt ett litet ödmjukt fik att kännas just som den där intergalaktiska dansklubben. Det är bara att hoppa på rymdskeppet.
