Ecco2k lyser under Drain Gangs Sverigepremiär

’Jag är i merchkön, det är lugnt’.

På tunnelbanan ursäktar jag mig till min vän för att jag är aningen sen till Slakthusområdet i Stockholm. I Förbindelsehallen på området har Rift Stockholm idag installerat sig – det mytomspunna skivbolaget YEAR0001s första festival. Skivbolaget som startades av bland andra Yung Lean är nu hem för ett nischat men mycket inflytelserikt hörn av vår generations musiklandskap: Sad Boys, Viagra Boys, Nadia Tehran och Stella Explorer, för att nämna ett fåtal.

Lugnt skulle det visa sig bli, då jag bestämde mig för att ansluta med min kompis i den långa, slingrande kön till YEAR0001’s “market”. I ett högst kurerat space på området kunde man alltså köpa merch, allt ifrån t-shirts, scarfs och kalsonger till vinyler och Yung Lean-plushies. Väntan var lång; uppemot två timmar. Men det känns som en del av festivalupplevelsen.

Sad Boys- och Drain Gang-relaterade events brukar vara stora happenings i scenen: den punkiga estetiken och outsider-auran hos dyrkande fans gör att dessa spelningar är en av få fysiska platser där man som fan känner sig som en del av communityt. Fans egna tolkningar av drainig:a outfits fångar blickar på Slakthusområdet denna kväll – med det sagt ser väldigt många besökare också “bara” ut som din vanliga Lollapalooza-besökare. Lojaliteten uppenbarar sig i den långa slingrande kön, där vi väntar på chansen att nå fram till ett merchbås man knappt kan skymta. Merchet är givetvis sällsynt, very rare. Jag anslöt mig egentligen bara för jag ville se båset, men blev precis längst fram lite sugen på en Jonatan Leandoer127-vinyl. “It’s probably your only chance to get it wrapped in plastic” sa den engelsktalige individen bredvid mig när jag behövde råd i mitt övervägande. Han kanske vallfärdat hit. 

Knappa minuter innan kvällens stora headliner Drain Gang – bestående av Bladee, Ecco2k och Thaiboy Digital – hinner vi bli klara i kön, och springer till scenen där vi lätt får en bra plats, trots att det är ganska mycket folk på plats. Detta är förvånansvärt nog trions Sverigedebut som gemensam akt, enligt de Drain Gang-experter jag stöter på under kvällen som bekräftar denna hypotes. Gruppen har släppt en rad projekt de sista åren, tillsammans som duos eller trio, som på albumet Trash Island, men även individuellt. 

Bladee har kanske gjort störst vågor i musikvärlden överlag, speciellt de sista två åren med skivorna The Fool, 333, och Exeter, plus två kollaborativa skivor; en med Mechatok (som också spelar på Rift) och en med Ecco2k. Ecco2k i sin tur har senast turnerat med Yves Tumor och Thaiboy har förutom att ha blivit pappa nyligen släppt bangern I’m Fresh, hans första singel sedan pandemin. 

Efter årets Drain Gang 2022 World Tour är det passande att se att dessa tre kreatörer mognat till ordentligt och blivit en monsterakt live. Från startskottet Western Union, den mest streamade låten de gjort tillsammans, påbörjas ett set sönderpackat av bangers på bangers på bangers med knappa pauser mellan låtarna. Traptrummor dånar, hi-hats skramlar och syntarna synkar perfekt med sången, som för det mesta levereras live av medlemmarna. Ljusshowen utvecklas konstant under setets gång, byter färg med strobelights och en ljusslinga som sträcker sig över hela lokalen. Dran Gang dränks i ljusstrålarna, men silhuetterna syns ändå, och de kan kommunicera fullt ut med publiken. Faktumet att Förbindelsehallens utgångar är öppna portar hindrar också publikhavet från att bli för lökigt – en liten detalj, men ett stort plus. 

Trion står symmetriskt på scen, där den som som sjunger hooken eller versen oftast intar positionen i mitten, vilket på ett snyggt men lite självmedvetet sätt försöker synkas under setets gång – självmedvetenhet och osäkerhet är en så naturlig del av drain-verktygslådan att detta bara bidrar till vibben. Resultatet är att de tre artisterna kompletterar varandra makalöst. Detta gör att entusiasmen från publiken blir konsistent starkt, med olika delar av publiken som blir hype för varje låt – kanske har alla sin egna favoritmedlem i Drain Gang, eller till och med favoritprojekt från artisterna. Eftersom detta set har en massiv repertoar att plocka från, med uppemot 10 års material från alla tre medlemmarna plus deras kollaborativa projekt, blir det bara bangers. Nästan varje låt får publiken att bli helt galen, både nyare populära låtar som The Flag is Raised och Reality Surf och klassiker som IDGAF och Victim. 

För min del är kvällens stjärnskott helt klart Ecco2k. Från artistens outfit – super skinny jeans med en transparent skjorta och earmuffs på öronen – och rörelserna på scen med otrolig närvaro, till sångframträdandet som är himmelskt. Nästan till den grad att man vågar påstå att Ecco är den enda i trion som hade klarat en sån publik helt själv, något Drain Gang verkar medvetna om när setet mot slutet peakar med att Ecco ställer sig på DJ-båset och går loss på Peroxide. Med det sagt blir summan av trion helt klart större än delarna: Bladee går loss och ser också fantastisk ut. De kör verkligen sitt egna race – skinny jeans må vara ute men det ser bokstavligt talat ut som den fetaste trenden just nu när dessa boys totalt mördar sina fits som rockstjärnor på scen. Thaiboy framstår mest lowkey, med undantag för IDGAF och I’m Fresh, som leder till moshpits och setets tyngsta, hoppigaste allsång, som visar på hans otroliga pondus. Stockholmspubliken får känna sig lite extra speciell när Bladee vid två tillfällen under setets gång flåsar ut “Stockholm!” och mot slutet kör ett sällsynt framträdande av samarbetet Som jag med DJ Billybool. 

Drain Gang påminner stundtals, inte helt överraskande, om K-popstjärnor à la BLACKPINK eller BTS, med sin supermaxade liveproduktion och estetik som ofta anspelar på överdriven amerikansk konsumism från ett europeiskt perspektiv. Men istället för att gömma sig bakom ljusshowen eller sina artist-alter egon känns det som att trion till slut växt in i rollen och vågar äga ambitionen utan att uppoffra spontaniteten och punkigheten de representerar. Drain Gang verkar mer i form än någonsin. Det är en Sverigedebut värd namnet, och värt hypen. Kanske var det ändå värt att stå två timmar i merchkön.