Diskopunk inleder storslaget och ambitiöst på by:Larm
Trots att de debuterade så sent som 2016 kan man, med tanke på konkurrensen, enkelt titulera Diskopunk som By:Larms mest erfarna band. Förutom att Stockholmsbandet spelat tillsammans sedan högstadiet, har de också lyckats göra ett namn för sig själva i Europa med sin intensiva och mycket hyllade scenframträdande.
Norge är inget undantag. När bandet ska göra något så simpelt som en 30 minuter lång pubspelning på Krøsset under torsdagskvällen är deras slagkraft påtaglig. Lokalen är fylld med folk som bär endagarsarmband till skillnad från det bittra branschfolk man fått se på flera andra spelningar under festivalen. Alla där för att bevittna den discoglittrande ritual som bandet snart ska försöka ro i hamn mitt framför deras ögon.
Självförtroendet är på topp för kvintetten när först Disco Volante, Dynamite Harry, Olof Palma och Hercules Boogie kliver upp på den trånga scenen. Med sina glammiga kostymer, artistnamn i stil med kapplöpningshästar och sinnessjukt tajta jammande väntar de in sångaren Antonio America – som inte bara ser ut som Jesus till utseendet utan också gör det tydligt att det är han som kommer frälsa oss med att i en halvtimme fullkomligt balla ur till bandets välslipade musik.
“We’re gonna play some motherfucking music tonight and it’s gonna kick you in your motherfucking face!” konstaterar han, innan den mest väl utförda discohalvtimmen brakar loss.
Så driver de igång med Hurricane följt av Lilla pojke – lika tajt, rivigt och ambitiöst som om det vore Wembley Stadium de spelade på. Men så är de istället på en halvsunkig pub i centrala Oslo. Det är tydligt att bandet är för stora för det här. Men de verkar inte bry sig för en sekund. Antonio America stirrar med vidöppna ögon ut mot publiken, bankar med sin trumpinne på diverse slagverk och sjunger som om han vore i ett brutalt tjackrus men helt ärligt är han nog bara i extas och helt ett med musiken. En extas som han försöker dra in den något svårstartade publiken i – försöker och lyckas.
Bandet är som sagt så obehagligt väl samspelade tekniska och lägger all sin energi på sitt framträdande, där de siktar på en dimension bortom vår. Deras något pretentiösa och inte så skaviga inspelningar görs om till något väldigt opretentiöst där allt handlar om att bara skita i allt och svänga loss. Det är verkligen svårt att inte ryckas med. Receptet att blanda ABBA med uppåtknark och göra det väldigt skickligt, är helt omöjligt att misslyckas med, men trots detta känns det inte som något uttjatat för bandet. De går all in. Vad annars ska de göra? De siktar med andra ord mot himlen med en större och större bazooka för varje låt, och när superhiten Fire drar igång, verkar det nästan som att de rullat in en pansarvagn.
Jag vet helt ärligt inte i vilken funkig galax bandet befann sig i under spelningen, eller om de så befinner sig i den konstant. Men Diskopunk gjorde det väldigt tydligt att det är en galax man vill vara i. Och det vill vi allihopa.
“Tell your mom about us”, vrålar Antonio innan han och bandet kliver av scenen. Lätt.
