Intimt, personligt och mäktigt när Cleo avslutar Stay Out West

Hur i hela helvete är det tänkt att jag ska recensera det här? Den frågan ställer jag mig själv och mina kollegor när Cleo har spelat klart. Framträdandet är nämligen så oerhört intimt och personligt att det ofta gör ont i bröstet. Det är en av de sista akterna på Stay Out West och Folkteatern är fullpackad, men Cleo och hennes band lyckas ändå få rummet att kännas mycket mindre än det är – det är som att hiphop-drottningen från Västerbotten alltid talar direkt till varenda person i publiken.

Kanske är det just den öppenheten som har gjort att folk verkligen har vallfärdat hit för att se Cleo. Kön utanför folkteatern är absurt lång och sträcker sig längs med hela Järntorget. När Broder John har avslutat sitt set töms lokalen knappt på folk, utan besökarna har tagit sina platser och dem tänker inte flytta på sig för något, andningspausen kan få vänta. Efter en liten försening spelas En saga till Elda & Elliot över högtalaren – fyra minuter av spoken word som får förväntan i lokalen att nå skyhöga nivåer. När Cleo tillsammans med gästerna Ayla och Academics sedan stormar scenen med Genom elden är det triumferande och svängigt. Man följer snabbt upp med ett par briljanta experiment i rytm, då en enorm paradtrumma som slår hårdare än någon 808-bas dras ut för Tjejerna Tjejerna Tjejerna och Darbuka. Hiphop-kungligheterna är i rummet, och festen har börjat.  

Efter en intensiv inledning tar Cleo sin tid med att stanna upp och prata om hur tufft det senaste året har varit för henne personligen, men det är ingen monolog – Cleo är alltid i en pågående konversation med sin publik, och den känslan förstärks med varje låt som spelas. Kvällens emotionella kärna följer direkt efter med en övermäktig one-two punch. Först får vi njuta av en naken och avskalad version av Torneträsket som dränker hela rummet i norrsken. Cleo själv levererar sina verser med en oslagbar känsla, och Aylas jojk är helt förtrollande. Efter det följer en utdragen tolkning av Erik Henebratt-samarbetet Älska nån, som får det att brista för delar av publiken (inklusive undertecknad). Cleos verser sätter sig under huden direkt, och runtomkring syns fuktiga ögon till toner av en allsång som är skör och mäktig samtidigt. Det är sårbart och terapeutiskt för både publik och artist, och aldrig känns länken mellan dem två starkare än här. 

Det är inte bara publiken som Cleo knyter starka band till; hon ska också ha cred för den bästa bandpresentationen hittills. Enligt henne själv är hon i dragkamp med Moonica Mac över pianisten och ber publiken hjälpa till med att vinna över henne, vilket leder till öronbedövande jubel. Slagverkaren presenteras som “McGyver”, och man förstår varför när man ser honom skapa oljud med allt från ett komiskt litet trumset till vad som verkar vara en kniv som skrapas mot ett rör. Just hur hon presenterar sina kompanjoner på scen kan verka som en liten detalj att nämna, men det är viktigt att ta upp då det förstärker känslan av att ingen av dem hon har med sig är utbytbara – från frontkvinna, till band, till publik, handlar det här om kollektiv glädje och frigörelse genom rytm och poesi. 

Spelningens sista stunder får en att känna att man bevittnar historia medan den skapas. Det är starka ord, men när Cleo tillsammans med halva Random Bastards hoppar ner i publiken för att framföra maxade remixer av Cleo är en boss och Tagga ner känns det verkligen som kulminationen av en rörelse som började i Umeå men nu har tagit sig över hela landet – Fridlyst från Västerås, Ayla från Malmö, Josef Slunge från Göteborg – så många olika trådar har sammanstrålat hit, och Cleo i mitten är det självklara klistret som binder ihop dem alla till någonting så oerhört vackert. Spelningen karaktäriseras av samarbete och kollektiv styrka, men det är Cleo själv som får det att funka som värdinna och katalysator för all energi att strömma igenom. En djupt rörande avslutning på årets upplaga av Way Out West – Sveriges största musikfest går ut med flaggan i topp.