Chance the Rapper försöker vinna tillbaka fansen när han intar Way Out West

I en parallel dimension hade Chance the Rapper fullständigt headlinat festivalen och stängt Flamingo på lördagen, med gästspelningar från festivalens andra hiphop-stjärnskott som Little Simz, Princess Nokia och Slowthai. 

Han var på väg åt det hållet ett tag. Istället avbokades hela turnén för The Big Day, rapparens första sanna “album” efter en hyllad mixtape-trilogi. Detta inkluderade en högst efterlängtad spelning på 2019:s upplaga av Way Out West. Denna multilaterala flopp skingrades sedan i drama – bland annat med artistens manager som försökt stämma honom – vilket onekligen förstört Chances image bland hängivna rap-fans och kanske ännu värre sabbade det massiva momentum som han hade i mitten på 10-talet. Vid det här laget har Chances popularitet svalnat ordentligt och även om senaste årets mini-comeback uppmärksammats någorlunda verkar det vara Acid Rap och Coloring Book som är dragkraften för både gamla och nya fans.

Trots att man kan känna denna situation i luften på fredagseftermiddagen vid Flamingoscenen känns ändå Chances spelning i Göteborg efterlängtad. Det hjälper att WOW 2022 har en lineup snål på US rap, och det märks i publiken när röj-törstiga rapheads taggar till på tredje låten Blessings. Låten är egentligen ett lugnt gospel-spår, men den lyckas skapa en mosh pit tack vare energiska trummor och den allmänna euforin kring Chance the Rappers entré. När han blåser av No Problem, All We Got innan moshpiten skapas på Blessings visar sig den starka starten bli en av spelningens många höjdpunkter. 

Tyvärr kantas dock spelningen också av ett antal missar. Publiken bryr sig tydligt väldigt lite om låtarna från The Big Day, speciellt när Chance hoppar runt som en galning och förlorar all elegans medan svettfläckarna på hans gråa t-shirt växer sig större och större. Vi ska inte ens gå in på låtarnas texter (snål hint: “Hey there, lovely sister / Won’t you come home to your mister? / I’ve got plans to hug and kiss ya”. Ouch). Semi-hitten Groceries är ungefär lika illa – det är som att dessa låtar, som helt bortser från vad fans gillade med de tidigare projekten, tar fram en annan sida av Chance the Rapper: en pinsam farsa som försöker imponera på en grupp ungdomar men bara blir mer och mer pinsam för varje försök.

Stämningen kring Chances lite konstiga fall sedan The Big Day är märkbar på publiken när dessa låtar trillar in i setet. Chance väljer dock att inte vika sig: Justin Bieber-assisterade I’m The One leder till extas och Chances backingsångare får skina på en otroligt maxad version av Kanye Wests Ultralight Beam. Sedan dedikeras en rejäl portion av setet åt hans nyare låtar The Heart & The Tounge och senaste singeln The Highs & The Lows. 

Här spelas låttexterna, som delvis handlar om floppen som var The Big Day, ord för ord på skärmen bakom rapparen. Texterna når därför verkligen ut. Det hela är otroligt snyggt synkat, speciellt med tanke på att många andra delar av setet känns improviserade och ger Chance utrymme att freestyla. Hängivna fans som älskar de äldre låtarna vill ju trots allt att deras hjälte ska lyckas; de vrålar med i de senaste låtarna, och fans som endast kom för rapparens största hits får ett uttrycksfullt smakprov på vad som kommer härnäst från Chicago-rapparen.

När Chance börjar avrunda blir det med klimaktiska Cocoa Butter Kisses och Same Drugs. Publiken blir galen, ett otroligt konfettiregn öser ut, och Chance verkar ha tagit ytterligare ett steg mot att resa sig upp igen. Fansen vill i alla fall se sin hjälte tillbaka på banan.