Caroline Polachek förtrollar publiken under Way Out Wests första kväll
En gitarrist, en basist och en trummis träder på scen och möts av en applåderande publik. På skärmen syns en klocka som räknar ner en minut, och gissningsvis indikerar den när showen kommer att börja. När det är 10 sekunder kvar börjar en nedräkning, och publiken gränsar på otåliga – de har kommit hit för att se Caroline Polachek, en artist vars skiva Desire, I Want To Turn Into You har varit en av årets musiksnackisar. Amerikanskan har fått oändligt med beröm för såväl skivan som för sina otroliga liveframträdanden, och en tjej i publiken berättar glatt för mig att hon redan sett Polachek på Roskilde. “Fantastisk” använder hon för att beskriva showen, och det ordet upprepar hon minst 10 gånger.
När nedräkningen slutar gör sångerskan sin entré, och den första låten som hörs är Welcome To My Island, öppningsspåret från Polacheks ovan nämnda album. Scenkonsten är rätt sparsam och mycket smakfull. Det lyser rött över Linnéscenen, och det räcker att se hennes show i en knapp minut för att fatta varför scenvalet är en fullträff: till skillnad från Azalea och Flamingo är denna betydligt intimare. Polachek känns nära publiken, och när hon rör sig runt och sjunger känns hon otroligt närvarande och på samma nivå som åskådarna. Belysningen ändrar färg när Pretty In Possible spelar, och bara två låtar in har sångerskan publiken fullständigt i hennes grepp.
Caroline Polachek på scen är magisk. Makalös. Spektakulär. Vacker. Hon dansar på ett minimalistiskt sätt där varje handrörelse är genomtänkt, och varje steg är laddat med pondus. Hon fullkomligt äger Linnéscenen. Sunset kommer på lagom till solnedgången, och tolkningen av flamencodansen är förtrollande. Polachek jobbar inte med mycket – det är hennes gitarrist, basist, trummis och backing vocals, sedan har hon en enklare visuell backdrop som skiftar färg och motiv utefter låt. Sedan har hon det där lilla extra som gör det hela extraordinärt. Är det hennes aura? Hennes sång? Hur varje rörelse är perfekt? Det kan man undra. Trots att Polachek är nära publiken känns det samtidigt att hon är i sin egen värld, och vi får äran att dela tillvaron med henne i en liten stund.
Numren är oftast gungiga, och bandet gör ett otroligt jobb med att matcha energin som Polachek vill dela med sig av till publiken. Tempot skiftar från dansant till skört när Caroline Shut Up framförs, och det är så vackert att jag bokstavligt talat gråter. Även här är dansen fängslande, och Polachek visar bredden i sitt konstnärskap och och sin förmåga att uttrycka känslor. Därefter sjunger hon So Hot You’re Hurting My Feelings, och avslutar spelningen med den sentimentala låten Doors. Spelningen flyger förbi en och lider mot sitt slut.
Wow, vilken show. 10/10. Den som varit där har varit där, och alla andra har missat en upplevelse av rang. Flera spelningar denna sommar har varit magiska, men med facit i hand känns Polachek väldigt svårtoppad. Allt från dansen till sången och scenkonsten är perfekt. Jag möter upp samma tjej från början av spelningen och berättar för henne att hon haft helt rätt. Caroline Polachek är fantastisk. Fantastisk. Fantastisk. Uppmärksamheten till detaljerna och scennärvaron är galet bra, och utöver det så är hon en galet talangfull musiker som rymmer så mycket med att göra så lite. Hon skapar en fullkomligt magisk upplevelse som sent kommer att glömmas.
