Bob Hund visar sig i sin allra renaste form
Helgen vecka 48 står inpräntat i musiksveriges kalender som Bob Hunds helg. Men denna gången kom den senare än vanligt. Ett och ett halvt år för att vara exakt, och dessutom under vecka 19. Men det är ingenting som märks denna majkväll när Bob Hund, efter både pandemi och hjärtoperationer, äntrar Pusterviks scen. Trots förseningen och de två gånger spektaklet blivit uppskjutet har varken förhoppningarna eller stämningen sviktat det minsta hos den utsålda publiken – stereotypiskt bestående av hälften indiepoppare och hälften skalliga medelålders-syntare som efterlängtat ett myller och en tjock dimma av svett och Pripps Blå.
Efter ett cirka halvtimmes långt set av en ukrainsk DJ dras ridån för, och suspensionen ber om att få trappas upp ytterligare till ett stycke klassisk musik, innan ridån skjuts tillbaka igen och vi som förväntat möts av en Thomas Öberg, iklädd matadorhatt, vita handskar och röd mask – som den självklara frontman han gjort sig känd för med sina 30 år i branschen. Bakom sig har han de resterande, lika karaktäristiska, medlemmarna av bandet. Och bakom dem vajar hunden med pipan lika stolt som alltid.
Trummorna får dra i gång bandets konsert den här kvällen, som inleds med vemodiga Reserverat för spöken och Mer än så kan ingen bli. En kanske lite väl allvarlig start men ingen verkar bry sig speciellt mycket och de flesta har nog lärt sig vid det här laget att inte ifrågasätta bandets beslut. Det blir ta mig fan bra hur de än väljer att göra – likaså ikväll. Vemodet bryts av med liveklassikern Tinnitus i hjärtat som spelas nästan dubbelt så länge som den brukar, innan Öberg konstaterar att Nu är det väl revolution på gång? Responsen är ett tinnitusframkallande (i öronen den här gången) vrål från publiken och en fysisk reaktion som gör en orolig för att golvet ska ge vika – vilket är imponerande med tanke på att vi står på markplan.
Denna kväll sker det inga experiment. Inga gästmusiker. Inga inspel från Bob Hund-Musikal. Inget. Absolut inget trams. Och det var inte heller något som någon bad om. Bob Hund är vid det här laget kanske mer ett väsen än ett band. Och ikväll, på vad som skulle vara bandets nationaldag, visar de sig i sin absolut renaste form. Det spottas och plöjs som i Ett fall och en lösning, de fyra tonerna av allsång i Hjärtskärande rätt är tillräckligt höga för att väcka grannen i huset mitt emot. Hitsen byter av varandra och det blir aldrig någonsin ens i närheten av tråkigt.
Under spelningen försvarar Thomas Öberg med ingen ansträngning alls sin titel som Sveriges mest unika frontman. Hans mellansnack håller en så pass hög nivå av klyftighet och ironi att man skulle kunna köpa en biljett endast för att få höra dem. Det är jag nog inte ensam om att tycka, då vad som än händer på scen tas emot med en sådan respons av publiken att det inte är svårt att säga att detta är publikens band och publiken är en del av allt som händer på scen. Som när någon vid kravallstaketet får mikrofonen under Blommor på brinnande fartyg, och allting bara sköter sig självt.
”Bandet är precis så tight som man förväntar sig av Sveriges mest rutinerade liveband.”
Bandet kör sedan två extranummer (trots att den hungriga publiken också skulle vilja se ett tredje). Den ikoniska trafikkonen åker fram och var och en av de sista sju låtarna mottas med mer energi än den föregående. Bandet är precis så tight som man förväntar sig av Sveriges mest rutinerade liveband. Låtarna plockas isär, dras ut, körs om och blir alla viktiga komponenter i ett liveframträdande som heter duga. Kvällen avslutas med att Helgen v.48 spelas två gånger. En för varje gång kvällen blivit uppskjuten. Kul grej och så, men samtidigt svårt att sätta det emot bandets uppsjö av legendariska avslutningslåtar.
Alla som var där förväntade sig en stabil Bob Hund-spelning. Precis som vi sett gång på gång på gång. Och det var helt ärligt precis det vi fick. Varken mer eller mindre. Det var inget nytt hjul som uppfanns ikväll men Bob Hund sitter som tidigare stadigt på sin tron som ett av Sveriges bästa liveband.
