Bladee ger sig an Way Out West kompromisslöst – och lyckas 

Ljusen på Linnéscenen i Slottsskogen skiner isvitt och röken på scen är tjock. En till synes liten skara har vandrat i regnet för att beslutsamt se Bladee, istället för Håkan Hellström, som stänger sin hemstads näst största musikaliska stolthet, efter honom själv såklart. “Håkan is the main highlight of the festival”, skriver ett fan på skivbolaget Year0001:s Discord-forum som bubblat under dagen, “leaving more bladee fans to watch bladee”. “He’ll distract the plebs, a decoy”, svarar ett annat fan. 

Bladee har genom hela sin karriär låtit musiken och konsten tala för sig självt. En stor del av artisterna på Year0001, i synnerhet Bladees kollektiv Drain Gang, är kända för sin mysticism: de tar sällan intervjuer, och bortser från typiska konventioner i sina artistiska åtaganden. Bladee är svalast av dem alla. Därför är det väldigt roligt att spelningen börjar med ljudet av Broder Daniels akustiska No Time for Us som kryptiskt fyller tältet på Linné innan Bladee går upp. Definitivt mindre subtilt än Bladees Instagram-story under förmiddagen – en bild på Tony Montana från Scarface tonsatt av GZAs Liquid Swords.

Med Viagra Boys spelning tidigare under söndagen blir dagen ett mini-segertåg för Year0001. Passionerade drainers har sålt slut festivalens exklusiva merchdrop, två hypeade spelningar och nu en passionerad skara redo att uppleva spelningen, som likt andra Drain Gang-event blir en mötesplats för religiösa fans. Till skillnad från fjolårets Yung Lean/Tame Impala-krock som snabbt åtgärdades var det nog inte en själ som klagade på att Håkan och Bladee krockar – tvärtom känns det rimligt. 

Publiken sjunger glatt med i Broder Daniel-serenaden innan Bladee själv går på och startar ett starkt, varierat set som till en början känns något oklart. HAHAH, I AM SLOWLY BUT SURELY LOSING HOPE och UNDERSTATEMENT från senaste skivan Spiderr dånar igång spelningen. Bladee, med full swag, sidväska och bandana på sig, rör sig långsamt på scen och gungar lätt med. Publiken blir galen. Det märks att de njuter av varenda sekund de får tillsammans med Bladee. Han har närvaro i sin minimalism, och allt är så… Drain Gang. Vilket är fett.

The Fool Intro och Decay bevarar spelningen i samma känsla. Gustav Stegfors, som regisserat flera av artistens musikvideor, står bredvid på scen och filmar. Bilden sänds med några sekunders försening till skärmen med effekter. Ljusen blinkar blått, det startas moshpits, publiken verkar älska det. Men fem låtar in kan jag inte undvika att känna: är det här allt? Bladee har i snitt släppt drygt två skivor per år under 20-talet. Kombinera detta med en drös hyllade features och skivorna innan så har Bladee så pass mycket material att plocka från till sitt liveset att jag inte kan skaka av känslan att det här är fel val av låtar? 

Ju längre in i spelningen vi kommer, desto fler bitar faller på plats. Ett välbehövt byte av ljus-mönstret i början på fantastiska Reality Surf tar spelningen till en ny nivå visuellt. Hela Linné förvandlas till ett hardstyle-rave under Mechatok-samarbetet Rainbow och Euphorizers hardstyle-remix (!) av BE NICE 2 ME. Publiken blir åter galen. När Real Spring, samarbetet med Skrillex, sedan spelas blir det uppenbart hur unik och inflytelserik Bladee faktiskt är. “Tack så mycket” mumlar Bladee på svenska efter rave-trippen.

Bladee kör alltså endast Bladee-låtar utan features. Inte ens superpopulära The Flag is Raised från Crest med Ecco2k får en plats i setlisten. Vilket först känns lite stelt, men till slut blir väldigt bra. En Yung Lean-gästning hade varit alldeles för förutsägbart och Bladee har precis turnérat klart med resten av Drain Gang-gänget. Det känns som Bladee nu vill bevisa något som soloartist, och med detta varierade set grävs det höger och vänster från singlar och projekt så tidiga som Eversince från 2016 och singeln Into Dust från 2014 som öppnar spelningen, till fansens förtjusning.

Bladee tar sedan ner tempot efter att ha rest igenom hårdare trap och hardstyle-delen av spelningen, och spelar några lugnare låtar. Vid det här laget verkar kärleken från publiken ha nått fram till honom. Han garvar försiktigt efter sentimentala, gitarr-drivna Skin, spelningens tredje låt från Eversince; “Hö, hö, hö. Tack som fan. Kör en sista”. Swan Lake, ytterligare en intim låt, blir kvällens sista. Publiken står kvar dryga kvarten efter och ropar “en gång till, en gång till”, men icke. Videor från spelningen flödar in på den hängivna Discorden, och även om några favoriter som Drain Story, ICARUS 3REESTYLE och Hero of My Story 3style3 gärna hade kunnat inkluderas på setlisten tog Bladee sig an Way Out West kompromisslöst. Och lyckades.