Aphex Twin håller publiken i sitt grepp när han avslutar dag två av Rosendal Garden Party
Aphex Twins livespelning på Rosendal Garden Party är en helhetsupplevelse under vilken Richard D. James tar publiken genom ett flertal genrer, samtidigt som det bjuds på en galen visuals- och ljusshow som kompletterar framförandet. Även om musiken kan kännas lite för ad hoc, och även om James invecklade rytmiska strukturer tappar den röda tråden och publiken ibland, är spelningen imponerande.
När han intar scenen tar det inte lång tid tills han drar igång. Hårt dessutom. Visualshowen visar James ansikte. Publiken vrålar, och och showen lyckas fånga alla från första stund. Visualsen syns på skärmar över, bakom och framför Richard, och de visar referenser till artistens musikvideos. Vi får ta del av en blandning bilder på musikutrustning, geometriska former, obehagliga tolkningar på James kropp samt Aphex Twin-loggan. Bilderna skiftas och morfas i takt med den frenetiska musiken. Basen kickar otroligt hårt, och Richards kännetecknande acidslingor hörs över hela Rosendal. Alla människor på festivalområdet ser ut att njuta av spektaklet.
Musiken är en panoramabild av vad Aphex Twin skapat och ritat blåkopior av under sin långa karriär. Han spelar jungle, dubstep, techno, electro, breakbeat och även noise, och publiken bevittnar hur irländaren skiftar mellan strukturer, rytmer och ljud. I sann Aphex Twin anda är allt mindfucking, i brist på ett bättre ord. Han gör det omöjligt att förutspå vad som kommer att ske härnäst, och skiftar sömlöst mellan ljud och stämningar. Det flyter snyggt samman, men ibland hade man uppskattat ett lite mer koherent narrativ.
Richard är mer än kapabel till att sätta ihop en bra musikalisk berättelse, och det hörs tydligt på hans album. Men stundtals under spelningen tappas den röda tråden, exempelvis när han mitt under setet snöar in sig lite väl djupt på noise, vilket gör att en del av energin som crowdet hade går förlorad. I början och slutet av spelningen är publiken som mest engagerad. Det sammanfaller med att Aphex håller tillräckligt länge i takttrogen jungle eller electro, utan att skifta riktningslöst mellan idéer.
Dock handlar dessa musikaliska avstickare enbart om cirka 20 av 90 minuter, som resten av spelningen väger upp för. Visualsen och ljusshowen är helt fantastiska, och Aphex visar sig vara en intressant liveakt. Ljudkvalitén är magisk och drumloopsen känns ända in i själen. De bra stunderna som denna spelning bjuder på är övervägande, och hur narrativet än ter sig rent musikaliskt, så känns det som att alla som varit på plats känner att de bevittnat något förbryllande.
Lördagen på Rosendal är en perfekt planerad festivaldag: Sara Parkman, Sherelle och Fever Ray bjuder på väldigt lyckade spelningar, och även om Aphex set kunde ha gjorts tajtare, var det ett minst sagt värdigt avslut på festivaldagen. Aphex Twin är en musiker av rang som alltid varit unik i sitt skapande, och att se honom live var en fröjd även om han inte är i absolut toppform.
