Alice Boman bjuder in till hjärtesorg och ljummen öl på Kantine am Berghain
Vi tar U5:an till Östberlin och den illgula stationen Weberwiese. Husen är industriella och fyrkantiga, gatorna ödsliga och så lika varandra att man blir desorienterad, men destinationen är lätt att se från ett avstånd. Svenska indieartisten Alice Boman och hennes band spelar ikväll på Kantine am Berghain, en ytterst liten konsertlokal som vilar i skuggan av den ökända klubben Berghains kraftiga gestalt. Idag är den stängd, så det enda ljudet som hörs är pratet mellan munnarna utanför lokalen och gruset som rullar under fotsulorna.
Rummet är litet men rymmer en lång bar som folk lutar sig mot, några håller sig till väggarna, andra sitter på scenkanten i väntan på musiken. Taket är slitet och strimmor av torkad färg och isolering sträcker sig ner mot golvet. Publiken flockas i mitten när förbandet Anna Deer börjar spela. Uppsättningen är avskalad med endast gitarr och bas, men den lyckas ändå fylla rummet med flätade toner och stark närvaro. Ännu en paus blir det innan Boman går på, de spelar The Smiths och efter en stund placeras en synth på mitten av scenen.
Bandet kliver in utan ett ord, Boman ställer sig på scen och ekande trummor får hela lokalen att tystna. Instrumenten spelar högt så att det vibrerar under fötterna, och konserten inleds med låten I Wish We Had More Time. Bandet är otroligt skickligt, gitarristen Julia Ringdahl spelar på elgitarr-strängarna med stråke, medan synth och kornett spelas samtidigt av Ellen Pettersson. Till det blåa undervattenljuset och de flytande tonerna känns upplevelsen berusande. Det är inte förrän konsertens andra låt Maybe som Boman introducerar sig själv. “It feels like I’m shorter than at the sound check. My voice is not on top so I bought this 40 euro honey”, säger hon och placerar en stor sked honung i munnen.
Stämningen är intim – folk står tätt och scenen är låg. En knastrig och atmosfärisk synth drar igång låten Wake Me Up. Boman förmedlar orden “Everything will be alright” och jag tror henne. De spelar en blandad repertoar av låtarna från det nya albumet, men även äldre släpp som låten Over från 2014, vilken bandet spelar i en nyare variant med blåsinstrument och en vemodig gitarr. Mycket av musiken känns nästan sakral; kvinnan bakom mig står med handen tryckt mot hjärtat. För en stund kliver bandet av scen och Boman blir kvar själv, ljuset ändras och blir mer avskalat. I i svag spotlight står hon och spelar What Happens To The Heart. Tystnaden brusar och det går att höra hjärtana som smulas ner till den olyckliga kärleken som Boman sätter ord på.
När vi närmar oss slutet av konserten har min öl har blivit ljummen av den varma och kvava lokalen men musiken är hypnotisk och svalkande. Låten Space sköljer över publiken som en våg och till den ekande trumpeten vadar vi ner i vattnet. Applåderna slutar inte, det går till den gräns att Boman står med ett förvånat uttryck och kollar ut över publikhavet. Något som slår mig under konserten är att alla låtar känns som hits i denna sättning, man väntar med spänning på nästa låt och blir aldrig besviken. Efter den bländande Feels Like A Dream som trappades upp och exploderade, sänks tempot och konserten avslutas med gamla låten What.
Efter konserten får jag impulsen att gå fram och hälsa för det känns som att vi känner varandra, men det gör vi ju inte. Boman öppnade sitt hjärta för publiken och det känns som att man lämnar med en del av det med sig. Kontrasten mellan utsidan och insidan är hård, värmen och närheten byts ut mot technoklubbens mäktiga fasad och den tysta natten. Jag sätter på Boman i hörlurarna för att få stanna kvar i det lite till.
