”Grattis hiphopen, du är älskad av många”
För andra dagen i rad regnar det inte på Way Out West. På schemat står 100 – hiphopsmakmakarnas Spotifylista med genrens allstars, samt tre av de hetaste rapparna från den nya svenska skolan: Jelassi, Dizzy och Mohelá. Vad alla aktörer ovan har gemensamt är att de reppar hiphopen – konstformen som fyller 50 i år, och som 100 uppmärksammar genom att visa en blandning av den svenska scenens kulturarv. Från favoritklassikerna till samtidens hetaste bangers.
Först på scen kliver Mohelá upp och spelar Rädda mig, megahiten med Den svenska björnstammen. Basen dundrar och lyckas liva upp en hittills liten publik, och Mohelá gör sitt yttersta för att sparka igång festen. Han kör den beprövade högersidan/vänstersidan-tekniken och får en bra reaktion. Bakom honom står en DJ som stundtals kommer i vägen med sina adlibs. Mohelá framstår inte som så van vid att stå på scen, men med energin han utstrålar gör han ett acceptabelt jobb. Han spelar en osläppt låt med den fetaste New Jersey Club-basslingan någonsin, och den tas emot mycket väl. Sedan spelas Lotta & Sanna, låten han slog igenom med. Som första akt går det inte att klaga på Mohelás insats, speciellt med tanke på den tidiga timesloten, men man hade velat höra något annorlunda än en rappare på scen med en backdrop och en DJ som safe:ar det. Snart lämnar den första DJ:n plats och producenten Nisj tar över, och spelar ett intro som snabbt övergår till balans (va händer fatima!!?). Då kliver Jelassi och vännen/rapparen Xavi på scen.
Den hektiska bangern går snart över i Port 43. Jelassi har mycket energi och är en magiker på scen, som alltid. Dock ser Xavi lite osäker ut. Nisj är förvånansvärt bra som DJ när han mixar från låt till låt, och här förlitar sig Jelassi inte på någon backdrop – allt körs live och det ger det lilla extra till sitt framförande. mellanmål (vila i frid kewin <3) rappas så att orden bränner, och Jelassis kontakt med publiken är autentisk och lättsam. Sedan avslöjar hon att det finns en överraskning som väntar, och L1NA kommer upp och bjuder på Vem kan ta den? samt Mitt i prick tillsammans med Farstarapparen. Tillsammans är de en powerduo, och Xavi fortsätter att strössla med adlibs när det passar. De tackar för sig och ger plats åt nästa akt på scen: hitmaskinen Dizzy från Rågsved.
DJ Ciro är en veteran som vet hur man ska agera som konsert-DJ, och Dizzys närvaro är mäktig. BARA OM NI VISSTE öppnar akten, och energin är svår att toppa. Till skillnad från de flesta rapparna är Dizzy faktiskt mycket skicklig med backdropen, och ibland släpper han rappandet en stund för att hypa upp publiken. Det startas en moshpit, och Dizzy bygger på energin och kör en hommage till Einár med låten HÄRIFRÅN. Ännu en moshpit. Sedan bjuds Sticky upp på scen, och tillsammans rappar de HANNAH MONTANA. Dizzy är lika stark på scenen som han är i studion, och kvittot på det är den galna energin som känns på den vid det här laget betydligt större publiken. När spelningen sedan avslutas med ZUTTLUKTEN så dödar DJ:n ljudet och låter publiken sjunga åt rapparen, istället för att låta låtens otroliga refräng ta över publiken. Att han inte gjort det är den enda kritiken.
Därefter kommer ingen mindre än AKI och Mack Beats upp på scen och tar oss tillbaka på en resa genom hiphopens historia. Först spelas en megamix av samtida hiphoplåtar, från PIPPI till Katten i trakten. Men låtarna hade kunnat sättas ihop bättre. I ärlighetens namn är mixen på gränsen till dålig. Men det är lugnt – AKI räddar upp det med att rappa Gammal man, låten som exemplifierar resan rapparen tagit från ung i gamet till, tja, gammal man. Uppsalarapparen andas hiphop och påminner den mestadels unga publiken om den långa vägen som hiphop tagit från the good ‘ole days till idag. Cashen de tas och Betongdjungelboken spelas i följd, och sedan bjuds de legendariska Grillat & Grändy upp, som framför den ikoniska Luren i fickan.
Jag inser att musiken på scen är vad jag vuxit upp med och låtit definiera mitt liv, och jag hade inte kunnat föreställa mig ett liv utan den
Ändå blir jag otroligt besviken när Vår betong sedan spelas och den unga publiken inte sjunger med. Vad fan?! När Från hjärtat, den bästa låten genom tiderna, spelas så sjunger alla däremot med. Och vilken magisk stämning som skapas. Resten av showen är en nostalgitripp med flera guldkorn spelas, däribland Stationen som STOR gör entré till. Han följs av Jaqe, och sedan återkommer AKI till scenen och får alla att sjunga till den ikoniska refrängen i Ortens favoriter. Sist kliver Göteborgslegenderna X.O. på, och de är en rutinerad liveakt som klämmer ut den sista bit energi som publiken har kvar. Allt som allt blir denna spelning en härlig blandning av gammalt och nytt, och ett värdigt firande för en genre som stolt kan titulera sig som Sveriges coolaste musikform. Det går kanske att diskutera avsaknanden av rappare som Petter eller Linda Pira, men jag antar att det är svårt att välja bland så många begåvade rappare som präglat den svenska scenen. Sen har nostalgifaktorn vridits upp till 100, det kunde varit lite mer nyskapande, men vad fan – detta funkar! Vid ett tillfälle fäller jag ett tår, när jag inser att musiken på scen är vad jag vuxit upp med och låtit definiera mitt liv, och jag hade inte kunnat föreställa mig ett liv utan den. Grattis hiphopen, du är älskad av många.
