Kvinnans förfall: knullbarhetens förgänglighet
Förra hösten hade jag den där typen av insikt som vänder upp och ner på ens varande, förändrar ens liv for good. Jag insåg att jag omedvetet frångått den linjära tidsaxeln och varit 21 år i två år.
Anledningen till detta skulle vi kunna psykoanalysera och spekulera kring in i absurdum, men egentligen är det inget mer än en teknisk lagg. Bara sådär att jag glömde ett år – sånt som händer ni vet. Med förklaring åsidolagd (fråga mig aldrig om detta igen tack) så ska det sägas att det som hände efter stunden av ~insikt~ är mer intressant, mer värt att fokusera på. För vid sidan av massvis med skämtsamma och helt seriösa kommentarer om åldern “22 år”s icke-existens, detta universella vakuum, så uppstod också något jag aldrig upplevt i mitt nu 23-åriga liv (denna gången enligt traditionell tideräkning): Åldersnoja.
Åldersnoja och åldersnoja… Kanske mer rätt beskrivet som en noja över kroppens förfall – eller ännu mer specifikt: dess oundvikliga förlust av sexuellt kapital. Jag är osäker på vad som kom innan eller efter; min nyupptäckta åldersångest eller avsnittet av En varg söker sin pod där Caroline Ringskog Ferrad-Noli och Liv Strömqvist snackar om hur det sexuella kapitalet sinar. Hur de menar att detta är extra förödande för kvinnor, då andra eller lika rika ansamlingar av i samhället högt värderade kapital (ekonomiskt, kulturellt etc.) saknas en kvinna mer ofta än sällan. Det väckte en ihärdig skenvärk i mig som gjorde att jag frenetiskt aktiverade mina fingrar i ett oupphörligt swipande på jakt efter knull/partner/bekräftelse medan jag ännu var het på marknaden, samtidigt som jag började känna av hur min livmoder gjorde sig hörd på nya platser och sätt; som exempelvis då jag passerar en park med djuriskt skrikande barn och min kropp reagerade med ett förkroppsligat “aaaaw”. Barn som jag då, egentligen, kände att jag minst av allt – på riktigt: ALLT – vill ha, men som jag började inse att jag kanske någon gång vill ha och att denna någongång kanske inte är så långt fram i tiden som jag hade trott eller önskat. Eller i alla fall om den kalkylationen förutsätter att jag inte ska ha barn självständigt – ni vet med hjälp av danska injektioner och ett high class urval av daddys – utan med någon mer än mig och att barnet ska dela min arvsmassa. Det var inte en insikt om att min livmoder håller ett räknat antal ägg, och att den därmed sätter en deadline på mitt kanske förmodade barnafödande, utan det som eggade min lust att ingå familjeliv typ asap var att inse att min kropps sexual appeal har ett utgångsdatum. Jag kände, krasst sagt, att mitt värde fanns i mina looks.
Nu menar jag inte att barn/familj eller knull/partner/bekräftelse är det enda värdefulla i livet – det finns såklart mycket värdefullt utanför sex i eller utan reproduktivt syfte. Men det räcker att se en på måfå vald insta-fluencer eller den yngsta self-made miljardären Kylie Jenner för att förstå att ens förutsättningar i livet hänger starkt ihop med ens utseende, speciellt om en är kvinna, och därmed förstå grunden till min åldersnoja. För att inse att en stor del av den makt jag har är fördömd att tyna bort med tiden, hur mycket jag än stretar emot, är ångestfyllt. Denna oundviklighet är något som jag skulle vilja kalla för den perfekta kvinnofällan – för att den fällan är driven av tid, som likt en katalysator är oförbrukbar.
Men vad ska en göra av med sin ångest, med sitt sinande, ack i det patriarkala och kapitalistiska samhälle så värdefulla, sexuella kapital? Det finns många lösningar. Den kanske mest för systemet och individen slätstrukna, och mest diskuterade, är, såklart, att göra motstånd mot självaste förfallet. Slagorden är många: Get fit! Ät rätt! Rövimplant!
För att åter dra upp en av mina absoluta favoriter, så spåddes det i En varg söker sin pod i början av coronautbrottet att skönhetsingreppen skulle öka som en konsekvens av mer tid i hemmet, vilket innebär mer tid framför spegeln att porskåda och mäta värdet, dugligheten och skönheten i varje synlig centimeter kropp. Och rätt fick de när DN i våras skrev om hur skönhetsvården inte bara fortsätter att arbeta under Miss Coronas katastrofala omskakning av allt – detta trots att sjukvården åberopar och kallar efter alla resurser de kan få, materiella som arbetskraftmässiga – utan att antal gjorda skönhetsingrepp dessutom även ökar. I artikeln anger sjukvårdspersonalen på skönhetsklinikerna att folk “passar på att operera sig” medan de ändå inte är på jobbet. Med andra ord: Bra tajming att rusta upp sig själv, bli sitt bästa (eller mest-närmsta-Ideal)jag.
När estetiskt motiverad plastikkirurgi sätts jämsides med sjukvård som räddar liv så är det självklart att det första slängs under bussen till fördel för den andra. Men behovet av att behålla sitt sexuella kapital kvarstår med eller utan pandemi. Det behovet, att rätta sig efter det som anses som fuckable, är lika starkt på sociala medier som i det patriarkala systemet där Kvinnan i båda fallen allt för ofta målas upp som en objektifierad, underordnad och tonårs-lik kropp – både av henne själv och andra (män, mediejättarna, reklam).
Mainstream-feminismen har förvisso, som Jia Tolentino skriver i Falsk spegel : reflektioner om självbedrägeri i en modern tid, vidgat begreppet “skönhet” till att inkludera fler och mer, men fortfarande blir det aldrig befriande i sin slätstrukenhet, sin benägenhet att böja sig för systemet. System-exemplet som Jia främst talar om är Instagram, där ett av de få yrken där kvinnor tjänar mer än män frodas; Influencern. Och visst finns däri kroppsaktivister som har förändrat den normativa mallen för utseende, javisst, men kopplingen smal = skönhet = hälsosam dominerar än i den västerländska kulturen. Förändringen är egentligen i många fall bara, menar Jia och jag, ompaketerad i ett nytt skimrande, rosa papper. 50-tals rubriker som uppmuntrar kvinnor till att “älska sin man” eller “banta” är tur nog nästintill utrotade, men deras budskap lever kvar i nya former; i uppmuntran till att jucie-detoxa och/eller “älska sig själv”, som i vissa fall resulterar i samma som 50-talets misogyna slagord. Målet är i båda fallen att bli mer behaglig (närmare kvinnoidealet); bli smal, kärleksfull och närvarande.
Så om kvinnans främsta kapital att bana sin väg fram genom livet, som ger materiella som sociala förutsättningar, fortfarande är hennes knullbarhet, hennes looks, är det självklart att en “passar på” att operera sig under corona-tider. Egentligen är det mest förväntade utfallet alltid att alla som kan (har pengar*) förskönar sig med hjälp av olika typer av ingrepp.
Men alla som kan gör ju såklart (och tur nog?) inte det.
Varför?
Nyligen satt jag i en trädgård och bakispratade med en vän om just skönhetsingrepp. Eller egentligen snackade vi om ingrepp som kan, förvisso, vara estetiska men samtidigt också förbättra ens livskvalitén, kan eliminera viss typ av smärta, oro eller annat som på något sätt försämrar vardagen. Det var ett kravfritt, konsekvenslöst och personligt (och trött – plz vi va bakis) samtal där jag sa att det fanns många saker som skulle kunna förbättra min livskvalité, göra mitt liv mer friktionsfritt. Sa att jag skulle vilja lasra bort mitt synfel, valde det som jag ansåg var minst ytligt och drog ut det så långt som möjligt för att jag under tiden insåg vilken nedförsbacke jag höll på att slänga mig, och oss, nerför. Stupet som jag andra gånger undgått genom “hård disciplin”, på mer eller mindre mot mig själv, min kropp och mitt inre, vänliga vis. (Eller mer eller mindre i samhället accepterade, normativa sätt.) Stupet kan också kallas självhat eller självkritik eller highway to framgång – alla är namn för samma sak, bara med något olika klang. För är inte närskådningen av främst sitt yttre och väl behandling av detta ganska ekvivalent med framgång, som tidigare nämnt?
Om mina tidigare exempel eller egen erfarenhet i att leva inte räcker för att hålla med, eller om erfarenheter som stärker just detta påstående fattas, så finns det studier som visar på att normativt snygga människor bemöts mer positivt och inställsamt av sin omgivning. De möts fysiskt av fler leenden och materiellt av bättre förutsättningar, fler positiva möjligheter. I en förlängning innebär detta inte bara att snygga människor får bättre förutsättningar i livet – i yrkeslivet, kärlekslivet, det sociala livet – och därmed bättre förutsättningar för att leva “det goda livet”, utan även att de direkt blir gladare människor. I alla fall gladare om man mäter glädje utefter hur mycket en människa ler – vilket såklart kan vara performativt, men inom psykologin finns det forskning som visar att enbart handlingen att le, även om den så är krystad, inger en känsla av faktisk och genuin glädje för den som ler.
Så det jag ville säga är att: Alla vill leva ett så gott liv som möjligt och vad en själv anser som önskvärt, som god livskvalité, kan vara svårskiljbart från yttre normer och ideal. Gränsen mellan funktion och estetik blurrad. För kanske känner jag mig friare, piggare och lyckligare i en smalare kropp för att den är mer “hälsosam”. Eller så gör jag det för att jag möts positivt i samhället, med leenden och direkta och indirekta komplimanger. Det är omöjligt att veta exakt. Kvinnofällan är, med andra ord, perfekt konstruerad.
Men vi försöker, trots det, göra motstånd, med alla medel vi kan. Och många medel finns det!
För en kan likt Julia Jacklin i Don’t Know How To Keep Loving You undra; “What if I worked on my skin?”, och sedan spendera tusentals kronor på Treenigheten serum, syra, skrubb (eller det som just då är trending) för att finna svaret. Eller så kan en enligt recept för self love juice-detoxa (en version av svält som är mer accepterad, beundrad och bekostad), tömma sin kropp själsligt som kroppsligt och köpa sig en riktigt dyr yogamatta för att där fostra självet och kroppen in till mer självkärlek genom acceptans (men mest genom svett och kaloriförbränning). En kan provsmaka alla tillgängliga farmaceutiska medel som slutar med -lax. Tillämpa tactical pukes bortom alkoholförgiftning. Testa full ignorans enligt barnets logik; “det jag inte ser finns inte”, och bestämt undvikit all typ av yta som kan reflektera bild av självet; speglar, kameror, finputsade fönster, vattenpölar, ögon. Eller också testa motsatsen: överösa sig själv och sin omgivning med otaliga bilder av kroppen. Tänka på kroppen som ett “verktyg”. Fokuserat på bara det en tycker om. Försöka fokusera på vad som helst annat än vad en tycker om sin livslånga kamrat Kroppen. Skapa sig en spirituell ritual i vardagen av fillerspåfyllningar. Med mera…
Det finns med många ord sagt ofantliga sätt som samhället erbjuder kvinnor och flickor att anpassa (misshandla) sig själva in i den normativa mallen. Det som jag själv slutligen, efter mycket upp och ner i självhatet, har kommit fram till är:
1. Jag och andra kvinnor i min omgivning har lagt brutalt för mycket tid på att tänka/göra/acceptera kroppen.
2. Alla metoder suger. Vissa mer – andra mindre.
3. Det är en fälla hur man än gör.
4. Att vara normsnygg är inte att vara lyckligare, det är att bli bemött som att du är lyckligare tills du lurar dig själv att tro dig vara det.
5. Det finns inget alternativ som är bättre atm, eller i alla fall inget jag kan förändra med samhällets misogyna struktur.
Så hoppet är därmed förskjutet till framtiden, om att sen ska hålla ett bättre alternativ där kvinnor kan skapa sina egna förutsättningar för varandet i en kropp i ett samhälle. Där plastikoperation inte ska vara en rimlig väg till lycka och makt i samhället – ett sätt att bli lyssnad på. Att en tjugonågontingåring inte ska få åldersångest över att en själv snart är passé, ungdomens lyckliga (snygga) dagar snart förbi. Så låt oss blicka framåt med Jia Tolentinos avslutande fråga i essän Alltid optimera. Hon frågar ”vad vill vi?” när vi nått högst upp i idealhierarkin – när vi blivit Idealkvinnan och därmed tillåtna total olydnad och fria önskningar.
Och svaret, menar Jia, förvånansvärt ofta är att upprätthålla idealen, bli mer av Idealen; både för jagets som för samhällets kropp. Att greppet kring det som är idealet hårdnar efter att ha offrat, jobbat och lytt så mycket, så länge. Att man känner ett tvång att upprätthålla samma system som förtryckt och styrt en intakt – för att ens eget värde, det kapitalt man investerat i, ska behålla sitt överprisade värde, eller, helst av allt, stiga.
Men om jag får frångå något försök att vara cyniskt realistisk, och istället vara oåterhållsamt idealistisk; se framåt med ljus i blick, så hade jag, om jag hade kunnat, önskat mig all den tid då jag funderat på, disciplinerat i och utövat min kropp i riktningen “skönhet”. Jag hade kanske inte varit lyckligare, men jag och det valet hade med all säkerhet varit mycket smartare. Mycket smartare av att istället investera min tid i något – låt oss exempelvis säga intellektet – som inte sinar med tiden. I en investering som är långsiktig – om vi nu inte ska frångå det nationalekonomiska vokabulär jag byggt – och ger faktiskt materiellt och inte bara emotionellt värde (och diarré).
