Vad kan en krigsdokumentär tillföra som inte redan sagts?

Hur ska det här egentligen inledas?

Egentligen borde jag gå direkt på introduktionen av mitt tilltänkta huvudämne, alltså det faktum att Tempo dokumentärfestival har pågått under veckan och att det finns en del filmer som är intressanta att titta lite närmare på i dagsläget. Speciellt Manal Masris Touching Freedom om och Iryna Tsilyks The Earth Is Blue as an Orange, två krigsskildringar varav den förstnämnda skildrar kurdernas strider mot IS i syriska staden Kobanî och den sistnämnda blir lite extra het just nu i och med att den handlar om en familj i en ukrainsk krigszon och… alltså, jag ber om ursäkt, men jag måste prata om mig själv som allra hastigast. Det var tvunget att komma förr eller senare ändå och ju förr desto bättre.

Jag vet inte hur det är med dig, men jag kan väldigt ofta känna mig extremt avtrubbad gällande världens många olyckor nuförtiden. Kanske har jag längre än vad jag tänker varit så, men den här ”känslan” av att inte riktigt känna speciellt mycket har åtminstone inte på något vis försvagats de senaste två åren. Först en evighetslång pandemi, som varit praktiskt taget det enda som rapporterats om non stop, och det ofta ganska nattsvart, tills den nu för bara en dryg månad sedan rent officiellt är över. Äntligen! Fast just det, nu har vi istället ett krig pågående nära oss. Härligt. Rysslands brutala angrepp på Ukraina ska verkligen inte förminskas, men det finns en gräns för hur mycket misär man kan ta in och fortsätta känna samma glöd och sorg för vad som pågår. Jag vaknar varje morgon till min mobil som berättar för mig hur många personer som dött dagen innan eller hur många miljontals människor tvingats fly från sina hem, och vid det här laget reflekterar jag väl över det ungefär lika länge som en nyhet om, typ, vem som vann Svenska cupen. Jag vet mycket väl att det inte borde vara så här, men ändå är det så.

Det är synd att behöva säga, men andra människors tragedier har blivit vardagsmat och det blir också väldigt påtagligt i upplevelsen med dessa två dokumentärer, för inget verk kan existera i ett totalt vakuum, utan det släpps under en specifik tid med specifika attityder kring saker och ting. Vad kan en krigsdokumentär idag egentligen tillföra som inte redan sagts i de 1000 artiklar vi läst, och det dessutom, för flera år sedan? Det är svårt nog att känna sorg över någonting man tagit in så många gånger redan, men dessutom nu i dessa tider där det verkar komma mörker från alla håll och kanter? Alltså, det som sker är objektivt sett hemskt och jag kan tänka ”så tragiskt” flera gånger under den dryga timme filmen pågår, men det finns nästan inga känslor bakom tanken utan den kommer mer av någon slags pliktskyldighet. Mår jag dåligt efteråt så är det i så fall på grund av skammen över att jag inte mår dåligt och vet att jag egentligen borde göra det.

Touching Freedom, ska väl sägas, är inte direkt någon kvalitetsfilm och har marginellt mer djup och insyn i drabbade personer än en ytterst lång TT-artikel, men det dess huvudsubjekt Jenkidar och Hussein filmat borde ändå väcka något starkare inom mig. Eller? Det är ändå en historia om människor som kämpar för sin överlevnad och där nästan varje person inblandad förr eller senare dör. Hur fruktansvärt dumt det än må låta när jag säger det så går det inte längre att bara skildra krigets fasor och tro att det ska räcka. Kanske att det gjort det förr, men inte nu. En dag när världen i stort lugnat ner sig lite kan möjligtvis en film som Touching Freedom ses med nya ögon och upplevas som ett visserligen obeskrivligt hemskt, men viktigt, tidsdokument som kommer fascinerande nära händelserna. Men det kräver också att en sådan dag ska komma och det inte ska finnas ännu ett nytt krig, massaker eller liknande som tar upp all energi tills man bara slänger ifrån sig det också eftersom det bara inte går att vältra sig i andra människors tragedier längre.  

MEN! Solen stiger fortfarande varje morgon även idag och för varje Touching Freedom finns det också en The Earth Is Blue as an Orange, en film som är intressant men inte för att den råkar utspela sig i Ukraina istället för Syrien. The Earth Is Blue as an Orange är någonting lite annorlunda, som tur är. Definitivt en dokumentär som på något vis skildrar ett krig, men där Touching Freedom kan sägas handla mer om fysisk överlevnad lägger den här filmen mer fokus på den mentala överlevnaden. Vi får följa ensamstående Anna och hennes fyra barns liv i Donbass, där vardagen består av bombningar och ständig osäkerhet kring om de ens kommer överleva kaoset. För att ta sig igenom vardagen och inte förlora sig själva i oron och misären fokuserar familjen på sin främsta passion: film. Genom att göra sin egen film av sina erfarenheter både bearbetar de sitt trauma och stärker sig själva genom att omvandla det till konst som de själva kunnat forma.

The Earth Is Blue as an Orange är inte heller någon helt och hållet strålande film och det känns då och då som att den kämpar för att nå någorlunda långfilmslängd genom scener ur familjens liv som egentligen inte tillför någonting, men till skillnad från Touching Freedom blir den så mycket mer effektiv genom att verkligen smalna av ämnet och gå in på djupet med sina subjekt. Att se den gör det också svårt att inte känna sig mer än lite dålig när man sitter här i sitt mycket privilegierade Sverige och typ, bara som ett exempel, skriver en text om att inte orka med allt som händer i andra delar av världen. Här är en familj som sitter mitt i brinnande krig och som gör sin film inte för rent nöjes skull, utan av ren självbevarelsedrift och för att på fullaste allvar inte gå under. Det är väl på sitt sätt lite inspirerande att se hur det går att hitta sin oas även i en krigskontext, men allra främst känner jag mig väl mest rätt bortskämd. Det är inte som att de sitter i sitt bombade hem och bara “äsch, vad segt det är med krig och vad trist det är att tänka på. Nu gör vi något roligare istället!”, utan de försöker bara överleva medan jag sitter här och tänker ”Vad jobbigt det är att läsa om krig och elände i andra delar av världen.” Alltså herregud vad dumt egentligen. 

Det är förresten lite intressant att ha båda dessa så pass olika krigsfilmer på en och samma festival. Hade jag sett båda i två olika kontexter hade en jämförelse av de antagligen inte ens varit den tionde eller tjugonde tanken jag hade haft om någon av dem, men nu när de sitter ihop på det här viset blir deras olika relevans idag omöjlig att inte åtminstone fundera lite på. En visar förstörelse och död medan den andra visar ett försök till helande. Det är klart att båda till någon mån behövs för att ge en helhetsbild av krig i stort, men där den ena existerar i överflöd har den andra lätt glömts bort när historien velat återberätta krigets fasor och delvis är det ju också det lite mer ovanliga greppet som också gör att en film som The Earth Is Blue as an Orange träffar så mycket hårdare än en Touching Freedom. Och visst, det är självklart inte så att en film förändrar hela ens syn utåt och även imorgon kommer jag antagligen vakna till att Omni vill berätta om någon ny katastrof som skett någonstans i Ukraina utan att direkt påverkas av det, men The Earth Is Blue as an Orange agerar ändå för en stund som något av en ganska stark ögonöppnare. Det är en film man definitivt mår dåligt av, men på ett nödvändigt vis.