Det experimentella rockbandet Xiu Xiu, bestående just nu av Jamie Stewart, Angela Seo och David Kendrick, har ända sedan sitt första album Knife Play från 2003 tänjt och utmanat gränserna för musiken. I deras breda och varierande diskografi finner vi guldkorn som Plays The Music of Twin Peaks med covers på ja, soundtracket till Twin Peaks, och deras mer ösiga Girl with Basket of Fruit. Med influenser från noise pop, artpop och postpunk har bandet under åren lyckats skräddarsy ett sound som är helt deras eget. Xiu Xiu håller lyssnarna på tårna och i detta fall snubblandes på orden med den långa titeln 13″ Frank Beltrame Italian Stiletto with Bison Horn som är deras fjortonde album.
Redan vid albumets första låt bjuder de på en överraskning, Arp Omni är finstämd och stämningsfull. Det känns ovanligt att deras musik stannar i det mer milda. De filmiska stråkarna får rummet att kännas flytande och Stewarts vingliga röst låter som att han har nära till tårarna; “I have done almost nothing right / My entirе adult life / But having dared to touch the firе with you / Breaks the chain / Of my being nothing”. Maestro One Chord drar igång motorerna, smutsiga syntar och ett kontrollerat kaos av trummor och distad gitarr. Låten är maximalistisk och tung på percussion, bland vimlet kan man hitta en struktur att hålla sig fast vid vilket ändå gör den ganska tillgänglig.
Common Loon är en syrlig blandning av indie och poppunk som för tankarna lite till deras låt I Luv the Valley OH!. Det finns en fingertoppskänsla i låten, Xiu Xiu serverar precis vad lyssnaren vill ha. Det finns en kontrast i den riviga ljudbilden och Stewarts smygande röst, vilket skapar något vemodigt. Pale Flower är mer lekfull och spretig, lugnare dalar med pulserande synt och toppar med intensiva trummor och pratig sång. Det osammanhängande får inte låten att sönderfalla, nästan tvärtom, man överraskas och dras med i den ständiga rörelsen. Med det sagt så kräver lyssningen en del av en, men betydligt mindre än tidigare släpp av bandet.
Veneficium är dramatisk och magnifik – en medryckande, absurd och kul postpunk-dänga. Låtarna är komprimerade och väldigt pang på, det finns en annan struktur än på vissa av bandets andra släpp. Detta mer catchy och sammanhållna har en styrka samtidigt som deras mer utmanande låtar är väldigt skickligt komponerade. När jag når albumets sjätte låt inser jag att jag har fått väldigt lite grepp om texterna och eventuella budskap utöver den första låten. Jag lyssnar igen och känner att jag har ännu sämre koll. Stewarts texter är fragmentariska, lyriska och med allt som pågår runt om aningen svåra att verkligen ta till sig. När man väl lyssnar på fraserna så finns det dock många vackra strofer – man måste bara gräva sig fram till dem.
Sleep Blvd. jobbar återigen med kontraster – tyst, nästan viskande sång som möts av dånande bas och enorma syntar. T.D.F.T.W har lite samma känsla som Veneficium, något showigt och nostalgiskt skräckinjagande. Gitarrerna gränsar stundvis till surfrock som möter tv-spelsljud som möter gitarristen som hänger från bilen i Mad Max. Vi börjar närma oss slutet med Bobby Bland som är mystisk och elektronisk, men antagligen albumets svagaste länk. Nackdelen med att ha så stimulerande låtar är att när en tappar tempot lite så grabbar den inte tag lika hårt. Albumet avslutas med Piña, Coconut & Cherry som också befinner sig mer i den elektroniska sfären. Stewart skriker, öronen dunkar, huvudet gungar med – i vanlig ordning.
13″ Frank Beltrame Italian Stiletto with Bison Horn är nog ett av Xiu Xius album som är lättare att närma sig. Detta betyder dock inte att de på något sätt har brist på deras älskvärda kaos och nytänkande sound. Det experimentella finns närvarande, men det är mer kontrollerat. Xiu Xiu skämmer verkligen bort lyssnarna med detta album och bevisar återigen hur ruskigt skickliga musiker de är.
