Klass II EP
Klass II
7
Som den vackraste grådassiga novembereftermiddagen på Andra Långgatan.
Folköl benämns som ”Öl, Klass II”. Shoegazebandet från Göteborg heter Klass II. Klass II uppger sig älska folköl (Öl, Klass II). Deras första skiva hette Klass II. Deras första EP heter Klass II EP. Att visa sitt absolut minsta intresse och att fullständigt inte bry sig om någonting sägs vara en viktig del i sunkkredds-trenden, och sunkkreddstrenden sägs vara den nya punken.
Klass II (bandet nu, inte ölen. Nu slutar vi snacka öl), verkar ha krupit ur sina amfetamindammiga mullvadshål – barerna längst bort på Andra Långgatan – och skapat en välbehövlig uppföljare till albumdebuten från 2018. Men i samband med konstruktionen av denna albumdebut, byggdes också en bastant Berlinmur för att avskärma sig från den traditionella göteborgspopen. Denna EP är, trots sitt ursprung, så mycket mer än normativ Cruel Town-gitarrpop.
De våldsamma kontrasterna mellan: bilfärd i The Perks of Being a Wallflower och undergångsbreakdowns präglar alla sex låtar. Oavsett vilken sida av spektrumet man befinner sig på målas vemod, ensamhet och ångest upp på fler sätt än vad jag faktiskt trodde var fysiskt möjligt.
Det är tyvärr lätt att sådan musik i fråga kan bli monoton och, ursäkta uttrycket, tråkig. Vilket är en av shoegazens stora svagheter. Men Klass II lyckas jäkligt bra med att undvika det. På denna extremt väl komponerade EP räcker fem låtar mer än väl för att ge lyssnaren en hel känslostorm.
Klass II uppger att de, trots allt, är glada för att de äger en massa effektpedaler… och det märks! Det spelas i princip inte en enda ton utan någon form av tydligt definierad effekt. Som i någon form av armbrytning verkar samtliga instrument konstant försöka överrösta varandra. Och någonstans långt där inne i ljudbilden kan man urskilja sången — ibland lite tydligare än andra gånger. Men oavsett hur mycket eller lite sångerna drunknar i distpedaler verkar det inte spela så stor roll, då ljudbilden i sig säger allt man behöver veta. Vissa rader plockas dock ut för att karvas in i skinnet på lyssnaren, som i låten Dimman:
”Jag vet att du tänker på mig när du uppläxar mig”
”Allt det som jag hatar med dig är det bästa för mig”
Tatuering någon?
Skulle en grådassig novembereftermiddag på Andra Långgatan ha ett soundtrack skulle det säkerligen låta såhär. Om man nu tycker att en grådassig, amfetamindammig, Pripps Blå-doftande (ölen, den här gången) novembereftermidddag är något av det vackraste som finns. Och vem exakt gör inte det?
