Overdressed – är man lejonet eller elefanten i rummet?
Inför nyårsafton tog jag en runda på stan. Jag prövade en handfull plagg innan det blev till att återvända hem tomhänt. Endast ett kandiderade till att toppa pälsklänningen från ifjol. Det var en svart midiklänning – figursydd – jag plockade med mig för skojs skull på väg till provrummet. Den stack ut eftersom den å ena sidan var sydd av ett kostymliknande tyg, och å andra sidan var toppad med en off shoulder-krage av tyll. Som en ballerina fast upptill. Så så vacker.
Men tyvärr för mycket. Inte i pris utan i try-hard. Ändå frågade jag mitt sällskap, för det otränade örat ironiskt, om han skulle skämmas för mig om jag kom till kvällens festligheter iklädd detta propra fluff. Han svarade med samma skämtsamma ton “Nej älskling! Det är mer av en praktisk fråga, jag vet inte hur vi andra skulle få plats runt middagsbordet”. Vi skrattade, tog en bild som minne och det hela slutade med att jag bar min svarta långklänning (med spaghetti straps á la skims-klänningen) plus en tunn pälshalsduk jag fått ärva. Jag var nöjd.
Ändå kan jag nu inte sluta titta på den där bilden. Sprickan i telefonglaset kan lika gärna få vara sprickan i mitt självförtroende. Annat var det förra veckan när Kylie Jenner anlände till Petit Palais i Paris under Schiaparelli spring 2023 couture show iklädd ett lejon. Klänningen, svart med ett lejonhuvud så verklighetstroget att djurrättsaktivister tog illa upp, har blivit viral av flera anledningar. Dels eftersom Jenner inte var den enda på plats i Schiaparellis djurkollektion – eller ens den modellen. Och dels eftersom kollektionen helt enkelt går till historien som mode när det faktiskt är snyggt. Allas ögon på Jenner; lejonet.
”Herregud… Jag tycker synd om dig. Lycka till”
Andra bullar hade det varit för mig och nyårsklänningen som hade varit för stor, bokstavligen, för sitt sammanhang. Fast det är ju tydligen inte sammanhanget som avgör heller, vilket SVT:s Pernilla Månsson gör väldigt tydligt när hon under Nobelbanketten ömkar för Annie Lööf – som kvällen till ära tagit finskorna – i trappan upp till dansen. Strax innan har Månsson bondat med veteranerna om att en rutinerad gäst känner till att stadshusets stengolv ”är ju hårda”. SVT textade konversationen enligt följande:
”Har du gympadojor?”
”Nej, [Lööf lyfter klänningen så skorna syns] det är en rosett på dem till och med”
”Herregud… Jag tycker synd om dig. Lycka till”
Så vad krävs för att vända elefanten i rummet till ett lejon i samma rum? Utöver att det är en fråga om att osa pengar. I mitt fall handlade det inte om någon märkesklänning eller exklusiv kollektion. Var det limited edition var det för att klänningen hängde bland “sista chansen” i en butik som går runt tack vare sina basplagg. Är det snyggt så är det, det vet alla som fyndat vintage. Det är en utstrålning jag vill åt, jag vill ha fog att ta plats.
I sådana här situationer är jag glad att jag inte är politiker. Hade någon sökt upp min Spotify finns absolut pepplistor i “Milfmamman”-aura. För musik är ett bra knep. Nu på senaste till exempel har internet exploderat av att Miley Cyrus köper blommor åt sig själv. På Tiktok påstås den nya singeln “Flowers” vara proppad med påskägg rörande hennes ex, skådespelaren Liam Hemsworth. Trots att hon redan i samband med skilsmässan 2019 gick ut på sociala medier och dementerade diverse rykten om otrohet är samma konspiration åter på tapeten.
Efter en stunds skrollande framstår Cyrus som ett PR-geni. Tiktokanvändare dissekerar låten i hopp om att hitta vad som helst som kan intyga deras tes. Fynd som att låten släppts på Hemsworths födelsedag, att Cyrus ska ha samplat musik från deras bröllop eller att hon i musikvideon utför ett av exets träningspass i underkläder delas som bevis.
Ett BPM för hjärtat att klappa i takt med
Någon som är trött på denna hämndlystnad är Hanna Brager som skriver om trenden i Expressen. Efter att artister som Lana Del Rey och Shakira båda nyligen valt att surfa på revansch-vågen frågar sig Brager om det hela inte bara är “ett sorgligt avmystifierande av romantik och djupare känslor?”. Och ja, kanske är det dags att åter sänka ribban för psycho. Problemet är att vi måste ha lite puls för att leva.
Till och med de tjejer som lever i lyckliga förhållanden poserar och mimar till “Flowers”. En filmar sig själv när hon dansar framför sin pojkvän och textar videon med “Gotta remind him how independent I am”. För att inte tala om deras respektive, som filmar sin partner till låten för att sedan skriva ”Me thinking my GF is happy in our relationship” som caption. Det är bra gung, och texten är vad den är bara. Samma medicin för självkänslan som 2016 när Beyonce sjöng “Middle fingers up, put them hands high / Wave it in his face, tell him boy, bye” eller fem år senare när Olivia Rodrigo släppte Sour. Ett BPM för hjärtat att klappa i takt med.
Men har man inte en ryggrad stark nog att bära ett lejonhuvud, eller ensam bär klack i ett rum av sneakers, kan man alltid höja volymen i sina lurar till dess att dånandet har överröstats
Låtarna kommer med ett ofarligt drama som får livet att kännas mer händelserikt. Någon annans skit att sjunga med till utan att själv såra eller bli sårad. Eller som ett plåster på såren för den nydumpade. ”And you can’t change her / Can’t blame her / Can’t tame her” förklarade Zara Larsson, som ännu en i ledet, i torsdags. Kalla det hämndlystenhet, revanschsug eller uppblåsthet men det funkar prima som ett recept på självhjälp.
En gång i en text skrev jag “klackskor som dånar”. Som feedback svarade en medelålders man att meningen sänkte texten, att det var överdrivet och stör läsaren. “Det är inte verklighetstroget, klackskor DÅNAR inte” sade han. Gör de inte? För det känns så. I de värsta av stunder låter ljudet av klack mot trottoar som ljudet av en walk of shame. Det beror såklart på tillfälle, tid på dygnet och antal glas. Men har man inte en ryggrad stark nog att bära ett lejonhuvud, eller orken att möta de blickar som kommer av att gå i klack, kan man alltid höja volymen i sina lurar till dess att dånandet har överröstats.
