Kali Malones spelning på Scenkonstmuseet är en eloge till minimalismen
Det är med en förväntansfull känsla som folk tar sig uppför Scenkonstmuseets gamla stentrappor. Ikväll håller museet öppet för ett exklusivt framträdande av den amerikanska kompositören och ljudkonstnären Kali Malone, som en del av utställningen om Elektronmusikstudion (EMS) i Stockholm. Utställningen fanns tillgänglig för alla med biljett som ville lära sig om studions historia. Malone är Stockholmsbaserad sedan 2012, då hon studerade elektroakustisk musik på Kungliga Musikhögskolan. Hennes musik – som numera ges ut på skivbolaget Ideologic Organ – är minimalistisk, långsam och meditativ. Hon har blivit som mest hyllad för sina orgelverk, något en hoppas uppleva när hon nu spelar i Stockholm för första gången på ett tag. Det är en trevlig, social stämning i rummet innan ljuset sänks och det blir knäpptyst.
Folk ser sig försiktigt omkring ett litet tag innan hon dyker upp, och med sig på scen har hon sin man Stephen O’Malley, känd från drone metal-bandet Sunn O))), och cellisten Lucy Railton. Vi får ingen orgel, och inte heller något från hennes nysläppta album All Life Long. Trion framför istället Does Spring Hide its Joy – deras komposition från 2023. De tar sin tid innan Railton inleder med en långsam ton på sin cello. Hon stänger ögonen och gungar hela kroppen från sida till sida, stadigt i takt med stråken utan att stanna. Under hela konserten pausar hon kanske två gånger. Malone sitter vid ett bord med oscillatorer – toner av olika frekvenser som hon eftertänksamt manövrerar. O’Malley väntar med sin gitarr och några förstärkare. Försiktigt ansluter han sig till stämmorna och låter instrumentet ge sig ifrån ett brummande ljud. Om han ville skulle han säkert kunna spränga varenda trumhinna i rummet.
Tonerna får lokalen att vibrera, och publiken sitter helt stilla. Några stänger ögonen för att ta in allt, andra tittar rakt fram då en stor skärm bakom trion börjar pulsera i olika färger. Starka vågor av blått, orange, grönt och rosa sköljer över en. Det hela är en hypnotisk upplevelse, som att tiden står helt still. Musikerna lyssnar hela tiden in varandra, och det är tydligt att de njuter av upplevelsen. Railton håller om cellon på ett tröstande sätt, medan Malone tittar upp och tänker efter innan hon tar sitt nästa steg. När musiken är så pass subtil finns risken att det blir långtråkigt, och ett par gånger tappar man fokus. Men det är också minimalismen som gör en engagerad i även de minsta av förändringar. Det finns en komplexitet under ytan som får en att lyssna närmre.
En dryg halvtimme in låter O’Malley sin gitarr dramatiskt ropa ut så håret reser sig. Det går inte att beskriva känslan utan en kan bara ta in det och häpnas. Skärmen lyser intensivt orange och vitt, som att stället ska brinna ner. Han ger det en stund, låter publiken sitta med känslan, innan gitarren återgår till sitt brummande och en kan andas ut. Efter 90 minuter når spelningen sitt slut. En efter en tystnar instrumenten och färgerna blir dova och försvinner. Det är fortfarande knäpptyst, publiken måste liksom hämta sig innan de brister ut i applåder. Malone har en vördnad i blicken innan hon tillsammans med Railton och O’Malley bugar och tackar för kvällen.
