Jenny Wilson om nya albumet: ”en superpersonlig liten odyssé”
Jenny Wilson har haft en självklar roll i indiesverige i över två decennier och är en av landets mest ärliga och självutlämnande låtskrivare. Hon har aldrig backat för att göra musik om det allra mörkaste och mest personliga, och på nya albumet Mästerverket, som hon beskriver som sin naknaste självrannsakan, får vi följa henne genom förtvivlan och ensamhet mot vägen tillbaka ut ur mörkret.
Solen skiner över ett Stockholm som lunkar fram genom höstlöven. Det är en tidig vardagseftermiddag och pensionärer och schemabefriade kulturarbetare rör sig lugnt över Mariatorget. När jag går in genom dörren på Café Fru Bellman så sitter hon redan där, Jenny Wilson. Hon hälsar med ett stort leende och passar på att fylla på den tomma kaffekoppen innan vi sätter oss ner.
Bra val av ställe!
– Ja! Alla mina stammisställen är superstimmiga och inte så bra för intervjuer men så kom jag på att jag gjort några intervjuer här förut och då var det så stillsamt och mysigt.
Det klirrar av koppar vid kassan och hon sippar lite på det svarta kaffet. Albumet Mästerverket släpptes i fredags, men när intervjun görs är det inte släppt ännu och det ligger förväntan i luften.
Du släpper album om några dagar! Hur känns det inför släppet?
– Det är alltid lite obehagligt när det börjar krypa närmare att det faktiskt ska släppas och månaderna inför en release är ganska hysteriska när man, som jag, gör allting själv. Jag har liksom gjort mig så jävla independent att det nästan är galenskap. Jag ville vara independent för att jag ville vara fri, men jag inser nu att jag knappt är fri längre därför att jag verkligen håller i allt och släpper skivorna på eget bolag. Men jag känner mig jätteglad för skivan och glad i livet just nu.
”Mästerverket är som en båge som börjar i ett desperat mörker där jag någonstans på mitten börjar se någon form av ljus, och jag försöker våga tro på att jag kan vara älskad trots allt och att jag kanske kan älska någon igen.”
Det är ju verkligen ett konceptalbum med en berättelse, kan du berätta lite om vad det handlar om?
– Den här skivan är till skillnad från alla mina andra skivor, som har skrivits i mitten av ett tumult eller från mitten av nåt extremt, skriven då det har fått gå lite tid. Jag reflekterar över en tioårsperiod, så jag har hunnit komma en bit ifrån det jag beskriver och det jag beskriver är hur allting hänger ihop. Hur jag först blev sjuk i cancer, sen turnerade stenhårt i flera, flera år när jag egentligen var helt utbränd och blev jättedeprimerad. Det blev en nedåtgående spiral som kulminerade i det som mina två föregående album handlar om, nämligen en våldtäkt, så det var många år som det bara blev värre och värre och det ville jag försöka förstå och beskriva efter bästa förmåga. Mästerverket är som en båge som börjar i ett desperat mörker där jag någonstans på mitten börjar se någon form av ljus, och jag försöker våga tro på att jag kan vara älskad trots allt och att jag kanske kan älska någon igen. På ett sätt tror jag att det är väldigt universellt och att många säkert kan känna igen sig i de tankegångarna, men för mig är det verkligen en superpersonlig liten odyssé.
Är det en självklarhet för dig att skriva så brutalt självbiografiskt och personligt?
– Det har mer och mer blivit att jag inte står ut med tanken på att göra något som inte betyder allt för mig, men det kostar också väldigt mycket. Jobbar man så för länge kan man verkligen bränna ut sig i båda ändar och… nu gör jag en sån skiva igen visserligen, men jag ska försöka komma ihåg att kanske inte göra det igen.
Hon skrattar och fortsätter:
– Men jag har en sån drivkraft i mig där jag tycker att det är extremt viktigt att om jag överhuvudtaget ska öppna munnen så ska det vara någonting som betyder något, åtminstone för mig själv och förhoppningsvis för någon annan.
Uttalanden om att “inte göra en sån här skiva igen” känns igen från släppet av Jennys förra skiva, Trauma, som hon beskriver som den värsta skivan hon har gjort. Efter det stora samarbetet med en symfoniorkester och ett krävande arbete med skivan kände hon “aldrig mer”.
– Mästerverket är till skillnad från det mesta jag gjort en skiva som gick snabbt att spela in och jag gjorde det på ett helt annat sätt och förenklade det för mig själv.
Visst är det bara tre instrument, trummor, bas och piano?
– Ja precis. Det plus sång spelade vi in live under några heta sommardagar i Malmö förra augusti, och sen tog jag in en cellist lite senare men det var vi tre (trummisen Micke Häggström och basisten Magnus Sveningsson) som satte allting i studion. Det var så jävla skönt, för om man som jag har suttit i så många år och satt ihop musik som med pincett helt själv så känns det som att man lägger ner eoner av tid på det – nu repade vi några gånger och jag tänkte på det dygnet runt som jag alltid gör, men när vi väl spelade in det så var det ju musik direkt, det var nästan klart!
Och max tre tagningar, visst? Hur var det, stressigt? Befriande?
– Det var härligt! Det är klart att det var lite stressigt men det tror jag är bra, jag gillar när det är lite stressigt och framförallt var det så härligt att bevisa för mig själv att jag kan. Jag har alltid mobbat mig själv rent sångmässigt och tänkt att “åh gud jag kan inte sjunga, jag måste liksom fake it ‘til you make it”, men här kunde jag inte gömma mig alls. Det var bara att sjunga och älska skavankerna.
Hur har din låtskrivarprocess sett ut när du skrivit de här låtarna?
– Några av låtarna skrev jag nog egentligen lite parallellt med att jag höll på med albumen Exorcism och Trauma. Jag skrev otroligt mycket musik under några år där som jag nu fiskade upp en del av. Till exempel Ge mig nåt starkt är en sån låt och den skrev jag när jag fortfarande tyckte att jag hade ett alkoholproblem och jag kände att om den här någon gång ska släppas så ska jag ha slutat dricka, så det gjorde jag för ett och ett halvt år sedan. Då kände jag att nu vill jag aldrig vara bakis mer i hela mitt liv, för det ger mig så himla mycket dålig energi och ångest.
Hon pausar kort och återgår sedan till att beskriva låtskrivarprocessen.
– De här låtarna är skrivna på piano och man kan nästan höra originalarrangemanget i alla låtarna och hur de är skrivna tycker jag, till skillnad från Exorcism där jag verkligen hade ett koncept med en och samma synt. Där tryckte jag in låtar i en formula, så det här kändes rätt organiskt och lättarbetat.
Du bygger väldigt tydliga världar med dina album, hur går det till i inledningsfasen?
– Med många av albumen har jag jobbat otroligt konceptuellt, som med Hardships och Demand the Impossible!, där jag verkligen samlade in bildmaterial och hade stora mappar med poesi och sånt som gav mening till det jag ville berätta om. Sen så tror jag att jag har släppt det sättet lite på de senaste skivorna, men det visuella har alltid varit viktigt för att förstå – det är som att man behöver en färgkarta nästan. Jag tror att jag gör allt genom bilder på nåt sätt.
Att ha en tydlig bild av och förståelse för det som beskrivs är viktigt för Jennys textskrivande.
– Paralyserad och Ge mig nåt starkt skrev jag medan jag fortfarande mådde så som jag skrev, men de flesta andra är skrivna efter att jag börjat förstå saker om mig själv och efter att jag börjat kunna förlåta mig själv för att jag satte mig i såna eländiga situationer. Men jag får ju frågan lite då och då, om det är terapeutiskt för mig att skriva om såna här jobbiga saker och då brukar jag tänka att man måste kanske gå i terapi för att förstå hur man ska sätta ord på det. Man kan sätta ord på sorg och sånt när man är mitt uppe i det, men för att faktiskt kunna ta ett steg bakåt och befästa känslor och upplevelser med ord så krävs det mer än att själva skrivandet skulle vara det terapeutiska.
Tror du på att om man skriver väldigt specifikt så slår det an hos fler än om man skulle skriva lite mer generiskt?
– Det är jag övertygad om. När jag skriver så tänker jag aldrig på den som ska lyssna på det. Jag tänker aldrig att “oj nu kanske jag måste bli talesperson för alla som har blivit våldtagna” liksom, för skulle jag tänka så tror jag att jag skulle börja redigera mig själv på ett helt annat sätt.
Vad hoppas du att det här albumet ska väcka för tankar hos folk, om du nu ska tänka lite på publiken?
– Åh gud det har jag inte tänkt på, men jag känner ju att det börjar bli jävligt gammeldags att hoppas att folk ens ska ha tid att sitta och lyssna på en skiva. Jag kan känna stor sorg i den här otroliga hetsen, som jag själv också är en del av, på sociala medier där det bara strömmar information och bilder och musik som folk släpper hela tiden. Det är ju svårt att hinna med allt, så egentligen känner jag bara att jag hoppas att folk kommer ha tid att sitta och lyssna och följa med i texten och försöka förstå vad det är jag berättar, ungefär som att man lyssnar på en ljudbok.
Jag frågar Jenny vad hon är nöjdast med på skivan och hon lyser upp. Hon förklarar att man som artist lätt fastnar i vad man är missnöjd med och att frågor om det motsatta piggar upp.
– Jag är väldigt nöjd med hur Ge mig nåt starkt blev, att jag vågade göra den fullt ut och att jag vågade skriva den texten. Jag är jättenöjd med hur Aldrig ensam mer blev till sist för den hängde lite löst men så la jag till några små grejer som gjorde att den lyfte och blev en väldigt viktig låt. Så är jag faktiskt väldigt nöjd med Dela på ett moln som är en kärlekslåt om hur jag träffade killen som jag är ihop med nuförtiden och ett fantastiskt möte men som också balanserar på nån gräns av att “ska vi våga det här? Jag vet inte. Jag tror det”.
Det här albumet heter ju Mästerverket, men det beskriver ju väldigt tunga saker – vad fick dig att välja den titeln?
– Det är ju ganska vansinnigt att kalla sitt eget verk för “mästerverket” så jag tyckte det var härligt att göra det och lite galet på nåt sätt. Och sen anspelar det faktiskt på första låten, Dåren i mig, som är som en ingress till resten av skivan. Då sjunger jag att “nej, mästerverket uteblev” och det syftar på att jag aldrig skrev nåt avskedsbrev, jag tog inte mitt liv och att mästerverket skulle vara att försvinna från jordens yta ungefär. Det är min tanke, men sen har jag hört andra som har haft helt andra tolkningar. Som med all musik och konst så ska jag ju egentligen inte sitta och läsa upp ett facit, för då kanske man skuggar betraktaren eller lyssnarens egna upplevelse.
Först tänkte jag att titeln Mästerverket var som någon slags ironi över det här jobbiga…
– Aah så kan jag också tolka det!
… men också att mästerverket blir att du har tagit dig igenom det här och att lyssnaren fått följa den resan genom skivan.
– Jo men det är bra, en bra tanke tycker jag.
Du har sagt att de här låtarna utspelar sig kring de senaste tio åren av ditt liv ungefär. Om du skulle ge dig själv ett råd för tio år sen, vad skulle det vara?
– Det som hände för tio år sen var ju att jag fick bröstcancer och jag tror att jag försökte bota min dödsångest, som jag inte tillkännagav att jag hade, med att bara vara så otroligt energisk. Först trodde jag att jag hade jättekul – jag gjorde en filminspelning på Island när jag egentligen var otroligt skör, jag hade liksom inget hår och jag var ute och turnerade och gjorde såna maxade grejer. Jag gav mitt yttersta energimässigt för att inte ha nånting med en dödsfarlig sjukdom att göra överhuvudtaget. Så jag motade bort det och det gjorde att jag blev sjuk igen två år senare och fick gå igenom det en gång till, men då hade jag inte riktigt den energin längre. Då gjorde jag Demand the Impossible! som handlar om sjukdomen och så fortsatte jag turnera och blev mer och mer utmattad och mer och mer…
Hon förkroppsligar känslan genom att gestikulera med händerna intensivt och sedan säcka ihop med kroppen.
– Så det jag skulle säga är väl att jag skulle önskat att jag inte hade begått sånt våld på mig själv. Att jag skulle ha bett om mer hjälp och önskat lite mer av min omgivning, men jag kunde inte ha gjort det på nåt annat sätt då. Nu försöker jag leva på ett annat sätt och försöker faktiskt vara lite bussig mot mig själv.
Om du skulle skriva en kom-ihåg-lapp till dig själv att ha i fickan under de kommande tio åren, vad skulle det stå på den då?
– Det är lite kul, för låten Aldrig ensam är lite som en sån kom-ihåg-lista till någon som är väldigt ångestfylld där det står typ “har du ätit? Har du sovit?”, såna väldigt enkla punkter och det var lite så jag ville skriva den låten. Men på min kom-ihåg-lapp ska det alltid överst stå “ring en kär vän om du mår dåligt”, för det har jag fortfarande väldigt svårt för att plocka fram, utan så fort jag blir lite orolig gör jag mig också väldigt ensam och går till min ensamma rövarkula.
På albumets sista låt, Behöver inget mer, sjunger du “Väck mig nu så mina tio år som död kan ta slut”, känns det som att albumsläppet sätter en punkt för den här tiden så du kan vara vaken nu?
– Ja! Jag hoppas verkligen det, gud vad jag hoppas det.
Hon skrattar och får något drömmande i blicken.
– Jag är jävligt glad över att de tio åren är slut kan jag säga.
Jenny Wilsons sjunde album Mästerverket är ute nu.
