Jag tittar på American Song Contest så ni slipper

Semifinalerna

Semifinalerna har avgjorts och vi har äntligen fått vårt finalfält! I och med att det mesta retts ut tänker jag diskutera resultaten utifrån juryns placering. Detta för inte ska ni behöva läsa mina klagomål på hur mycket de mimar till backing tracks eller hur många hattbeklädda män med gitarr som äntrar scenen ännu en gång. Även om det kommer blir svårt. Äsch, vi kör!

Av någon konstig anledning har producenterna tryckt in fyra av fem juryvinnare från deltävlingarna i semi 1, om det har med att de presterade ganska skilt i tittarröstningen att göra får jag pudla senare, men spontant känns det som ett ganska virrigt upplägg. Om jag även är oklar med jury- och tittarresultaten är det för att enbart juryresultaten redovisats hittills, vilket de precis som i deltävlingarna gör under programmets gång. Skjut inte budbäraren tack! Allen Stone från Washington vinner i alla fall den första semifinalen vilket är en sån oskräll så att det inte finns. A Bit Of Both är en riktigt snygg soulballad och Stone ser ut och sjunger som en stjärna med massa framgångsrika år i ryggen.

Vidare från semi 1 går även jurytvåan Jordan Smith från Kentucky, Oklahomas K-poplöfte AleXa, Alabamas Ni/Co och Colorados Riker Lynch. Den största överraskningen är att Riker Lynchs popbagatell tar sig vidare trots en sistaplats (!) hos juryn, så publikstödet för hela Colorados tillgångar av kläder med tropiska mönster måste varit enormt. Det var inga större förändringar i dessa nummer, Ni/Co bytte från vardagsstrass till helvitt och AleXa ändrade från backing track till förinspelad livesång. Hur jag märker av det? Cirka 15 års nörderi av tv-galor och sångtävlingar. Skryt åsido (om man kan skryta om att inte ha något liv) så låter sången inte lika perfekt jämfört med förra gången, men matchar fortfarande inte helt med hennes rörelser och mun vilket avslöjar tricket. Kvar har vi Jordan Smith från Kentucky. Måste jag säga mer än att det här är USA:s svar på den där schlagerballaden som exakt alla svenska kvinnliga artister sjungit en variant av i Melodifestivalen?

Den största överraskningen av de som åkte ut måste vara juryvinnaren från första deltävlingen, Hueston från Rhode Island. Han kändes tidigt som en vinnarkandidat och blev under semin rankad trea av juryn, men trots det räckte det inte till final. Även juryvinnaren från deltävling 5, Ada LeAnn från Michigan fick säga hejdå efter en fjärdeplats hos juryn i semin och förmodligen ett ganska svagt stöd hos tittarna. Konstigt, trodde Taylor Swift-pop var ganska populär i Amerikat?

Den andra semifinalens juryvinnare blev Tyler Braden från Tennessee, och jag kan inte förklara det med något annat än att jurymedlemmarna var rädda att finalen skulle bli utan en countrykille med huvudbonad. De andra som tog sig vidare var legenden Michael Bolton från Connecticut, Chloe Fredericks från North Dakota, Grant Knoche från Texas och Tenelle från Amerikanska Samoaöarna. Ganska väntade namn som gick vidare, denna semi kändes jämnare på förhand. Den största skrällen är självklart Tenelle, som trots en tiondeplats klarade sig vidare. Grant Knoche TROR jag sjöng mer live än i deltävlingen vilket gjorde att numret kändes mer levande, och numret var redan innan semin snyggast i år men de har slipat på det till perfektion nu. Ett nummer som vilken popstjärna som helst hade bönat och bett på sina bara knän för.

Och nu till stackarna som fick ta farväl i semi 2: HUR i helv- kunde inte Kaliforniens Sweet Taboo gå vidare? Juryn satte dem som trea men ändå åkte de ut. Nu är en låt mer än bara en hook, men Kings To The Kingdom är den enda låten från tävlingen jag kämpar för att inte konstant nynna på. Har amerikanerna inga sympatier för Kalifornien för att det är USA:s musikaliska mittpunkt? Typ som Sverige i Eurovision? Ok nä, försökte mig på en någorlunda djup analys men det kanske inte är mer komplicerat än att bidraget tilltalade juryn mer än tittarna. Annars fick vi ta farväl av den snygga Justin Bieber-dängan från Kansas Broderick Jones som trots andraplatsen hos juryn inte klarade sig vidare till final.

Inför finalen känns det faktiskt någorlunda öppet med tanke på hur olika juryn och tittarna verkar tycka. Juryröstningen kommer garanterat vinnas av antingen Washingtons Allen Stone eller Tennessees Tyler Braden, men jag har svårt att se att Allen Stone inte tar det. Tittarröstningen känns helt vidöppen. Kommer amerikanerna gå för poplöftet från Texas? Den smöriga duetten från Alabama? Eller varför inte sensationen från Amerikanska Samoaöarna? Återstår att se!

Deltävling 5

Femte och sista deltävlingen är äntligen kommen! Tyvärr finns det ju inte mycket att göra åt att USA har 50 delstater, 5 territorium och 1 huvudstad som alla ska ha varsitt bidrag. I den bästa av världar hade det kanske varit en kortare resa genom USA:s musiklandskap. Förhoppningsvis blir det en mer underhållande färd nästa gång… om det blir en sådan det vill säga.

“We have a very colorful history with law and order” berättar Justin Jesso från Illinois i inledningen av sitt vykort, för att sedan raskt gå vidare och prata om musikscenen i staten. Någon som förstår kopplingen? Betala mig gärna dyra pengar för att jag ska försöka mig på en förklaring. Anyway: fun fact om Justin Jesso (skoja, om mig) är att jag förknippar ett av mina starkaste existentiella ögonblick med låten Stargazing som han gjorde med Kygo för några år sen, hans av uppenbara skäl största hit. Jag satt på ett så kallat leksakståg i de indiska Himalayabergen mitt i natten och tittade upp mot en stjärnklar himmel året efter gymnasiet och reflekterade över allt som går att reflektera över på 4 minuter. Men nog om det! Bidraget Lifeline är skittråkigt.

Sweet Taboo från Kalifornien har förstått konceptet av att göra ett intryck på publiken med sin låt. Refrängen i Keys To The Kingdom sätter sig direkt; även om trions energi är cirka hälften av vad den hade kunnat vara och rapversen inte tillför någonting så gillar jag det här. Efter lite AI-genererad countryrock från Idahos Andrew Sheppard går vi vidare till utomjordingsstaten New Mexico. Eller ja, i och med att New Mexico har femte flest rapporterade ufo-observationer per capita så måste självklart Khalisols nummer baseras på aliens. Extremt övertydligt, men bortsett från det är Drop en ganska snygg låt med intressanta beats.

HALIE från Missouri är tydligen en popcountrytjeja á la Taylor Swift pre Max Martin-popen och ännu mer pre indiefolken, men hennes röst låter konstigt nog mer hemma i R&B-facket. Låten Better Things får mig dock att hoppas på att hon har bättre grejer på hårddisken där hemma. Amerikanska Samoas Tenelle ger oss därefter stereotypen av island gyal förpackat i extremt banal pop.

Obehagligt känslolösa John Morgan från North Carolina ger oss – säg det med mig – country. Hans röst är så där perfekt stabil, inte en enda skakig ton, men jag kan inte för mitt liv förstå att amerikaner hör skillnad på det här och de andra countrykillarnas bidrag från tidigare veckor. John Panda från Vermont profilerar sig som en riktig… profil (?) i sitt vykort med quote “galna” scenkläder, men på ASC-scenen ställer han sig i svarta byxor, t-shirt och en lagom galen paljettkavaj. “Count your blessing, count your friends, when life gets twisted you can count on them” är bara en av många oändligt töntiga textrader. Låten Rollercoaster är lika galen som farfars bilar på grönan, men hans sång är vad som gör det galet… galet dåligt. Soaré i högstadiet-nivå ärligt talat. Barnet i Jason J.s vykort från Guam imponerar mer än vad han gör och återigen blir det stereotypiska stillahavsövibbar här. Det är absolut inte min uppgift att kritisera detta, men det är svårt att inte anmärka på när fyra av fyra bidrag från öar/ögrupper i området kommer med relativt lika låtar och scennummer… I’m just stating the facts som Snoop Dogg säger.

I Michigan-vykortet får vi höra att det är staten som är formad som en “mi-in” (vante), att Battle Creek är “the cereal city” och att – hör och häpna – Michigan är känt för sina låtskrivare. Sa ingen om sin stat någonsin! Natalie med Ola Svensson Ada LeAnn (jag är ledsen, men nästan lika katastrofalt artistnamn som Alisabeth Von Presley från första deltävlingen) är en helt okej popcountryballad, men hennes röst höjer paketet rejält. Sist ut är Maryland, och om förra veckans bidrag från Nevada var kaotiskt bra så är Sisqo med It’s Up kaotiskt dåligt. Vad är det jag skådar? En psykos av en medelåldersfar som försöker hävda sig själv för att det gått över 20 år sedan hans förra hit Thong Song.

Efter att Kaliforniens Sweet Taboo lett juryrankningen under hela kvällen tar Michigans Ada LeAnn över förstaplatsen i slutet och blir därmed den första kvinnan att vinna en deltävling. Även om Keys To The Kingdom var med direkt sjöng Sweet Taboo knappt, så Ada LeAnn känns ändå helt rätt utifrån detta startfält.

Veckans…
Höjdpunkt: Michael i publiken som uppmärksammas i Kellys och Snoops halvtidspaus. Hans sinnestillstånd är allt jag någonsin strävat efter. (44:09 i avsnittet på SVT Play)
Lågpunkt: Att årets startfält avslutas med Sisqos It’s Up, ett bidrag som enbart kan beskrivas som en medelålderskris förkroppsligad som en gigantisk brainfart.
WTF: Att jag tycker att North Carolinas John Morgan är snygg. Sue me. 

3 favoriter:
1. Keys To The Kingdom – Sweet Taboo
2. Natalie – Ada LeAnn
3. Drop – Khalisol

Deltävling 4

Veckans avsnitt börjar som vanligt med att vi får reda på vilka tre bidrag som går vidare till semifinalerna tillsammans med juryettan Tyler Braden från Tennessee, som gick vidare förra veckan. Efter att Snoop Doggs oändliga repeterande av “Is it you is it me” (kan någon säga till honom att det inte är kul längre?) avslöjas det att Texas Grant Knoche, Alabamas Ni/Co och Colorados Riker Lynch går vidare. Den uppmärksamme lade märke till att jag inte tippade något förra veckan, det har vi det extremt oengagerande startfältet att tacka för. Men resultatet känns i alla fall både rimligt och väntat med tanke på den svaga konkurrensen.

Vi inleder deltävling 4 med MARi från New Hampshire som profilerar sig som “the latin Lizzo” och har en minst sagt excentrisk stil. Med hjälp av otaliga färgglada peruker försöker hon förmedla att man får se ut exakt hur man vill, men det distraherar tyvärr inte från hennes plågsamt bleka låt Fly. The Crystal Method från Nevada som följer är TYVÄRR inte synonymt med Crystal Methyd från RuPaul’s Drag Race. Men det gör inte så mycket. Det här är så sjukt bra? Överlägset bäst av bidragen hittills i år. Visst, upprepandet av “Watch me now” kanske är lite överflödigt, men den här nivån av härligt musikaliskt kaos förväntade jag mig verkligen inte i ASC.

Savanna Keyes berättar att hennes hemstat Utah är en av de mest väluppfostrade staterna och att de använder många påhittade svordomar, och hennes skratt som följer fryser mitt blod till is. Countryballaden Sad Girl är väl helt okej, men då föredrar jag nog Arkansas Kelsey Lamb från första veckan bättre. Huvudstaden Washington, D.C. är också med och tävlar trots att den inte tillhör någon stat och Nëithers artistnamn är faktiskt ganska spot on. I Like It är bara massa ljud? Även om han redogör för den musikaliska inspirationen så förstår jag den inte, det låter bara som ingenting och allting på samma gång? Jag skulle inte kunna sjunga två toner ur låten med en pistol tryck mot tinningen. 

Massachusetts Jared Lee med låten Shameless är verkligen bara en artist med en låt. Han sjunger väl bra, men mer än så går inte att säga om detta. Av någon orimlig anledning går han upp i toppen av juryrankingen, precis före Nevadas The Crystal Method.

Stela Cole från Georgia är väl cool men jag är också lite rädd för henne, förmodligen är det på grund av min fobi för folk som är lika perfekta som Bratzdockor. Bortsett från det är låten DIY välproducerad och kaxigt poppig, som en snabbare och elakare version av Hanna Ferms Brave från Mello för två år sen. Efter Hawaiis tropiska ö-trall (alltså bokstavligen, Bronson Varde stampar på stället på en mini-ö genom halva låten) och West Virginias softrock får vi kvällens mest oväntade musikaliska uttryck när tvillingduon Las Marías från Arizona uppträder med en mariachilåt. De La Finikera kommer in som en frisk fläkt från allt radioskval och tar en långt ifrån tv-studion i tv-högkvarteren i L.A. Med det sagt blir det tydligt att juryn verkar gå mycket på hitpotential, för de placerar Las Marías så långt ner som näst sist. Eller så håller de inte med mig bara. Aja – så var det med den musikaliska mångfalden i det här programmet!

Kvällens momentum fortsätter byggas mot slutet med Pennsylvanias Bri Steves och Washingtons Allen Stone sist ut i programmet. Två klockrena artister med soul så det räcker och blir över till alla i publiken. Allen Stones A Bit Of Both är dock vassare, alltså vilken RÖST. Inte för att jag har någon som helst aning om vad som går hem i de halvtomma tv-sofforna runt om i staterna, men detta borde verkligen vara med och konkurrera i slutstriden. Eller är det för ohittigt? Inte oväntat vinner han juryns hjärtan och tar Washington direkt till semifinalerna. Nästa vecka tror jag att han får sällskap av Nevadas The Crystal Method, Georgias Stela Cole och Pennsylvanias Bri Steves.

Kvällens…
Höjdpunkt: Washingtons Allen Stone. Magnetisk närvaro.
Lågpunkt: Att juryn satte Arizonas Las Marías näst sist. Semifinalavancemang är nu i princip helt omöjligt.
WTF: Skillnaden i kvalitet mellan denna vecka och förra. Förra veckan tog det emot att försöka skrapa ihop en topp 3, nu tog det istället emot att lämna låtar utanför.

3 favoriter:
1. A Bit Of Both – Allen Stone
2. Watch Me Now – The Crystal Method
3. De La Finikera – Las Marías

Deltävling 3

Kvällen inleds med att vi får reda på att Montanas Jonah Prill, North Dakotas Chloe Fredericks och Kansas Broderick Jones går vidare från förra veckan tack vare tittarnas röster, ett resultat som hade varit perfekt om det inte vore för USA:s uppenbara svaghet för Jonah Prills cringecountry.

Grant Knoche (som av någon orimlig anledning ska uttalas Kanocki) vill bevisa att det finns mer musik i Texas än bara country, och sparkar igång deltävling 3 med låten Mr. Independent. Även om numret är det klart snyggaste i år och Knoche verkligen ser ut som en popstjärna på scen så sjunger han såklart inte. Annars känns det som att det här kunde fightats i toppstriden, men nu blir det svårt när andra med starka låtar som Rhode Islands juryvinnare Hueston från första deltävlingen sjungit live.

Innan Louisianas Brittany Pfantz ska framträda berättar programledarna Snoop Dogg och Kelly Clarkson att de till skillnad från tidigare veckor tänkt redovisa juryställningen löpande under kvällens gång, vilket väcker programmet till liv något… Eller gör det det? Jag vet inte, men det känns uppenbart att Christer Björkman och gänget inte riktigt har det klart för sig hur de ska behålla sina tittare som under veckorna blivit färre och färre.

När det är dags för New Jerseys Brooke Alexx får vi reda på att det är olagligt att tanka själv i staten. Ok! Även om hon sjunger otroligt bra kan jag inte sluta distraheras och fascineras av numret. Det är nog första gången jag tycker att ett nummer är snyggt och extremt töntigt på samma gång. Vi fattar att du sjunger om att inte ta bilder, men du behöver inte förklara i vykortet att det är därför hela numret överflödas av RIKTIGA (så viktigt!!!!) polaroidbilder och polaroidrekvisita. Alabamaduon tillika paret Ni/Co bjuder på Eurovisionballad i amerikansk förpackning – ett mixed race-par måste ju självklart sjunga om “The difference between me and you”. Kan det bli smörigare än så här? (Ja jag har tolkningsföreträde.)

Jag hoppades på att programmet skulle försöka hålla sig undan TikTok-associationen bortsett från att tittarna kan rösta via appen, men istället har de låtit Floridas Ale Zabala basera hela sitt nummer på For you-sidan. Gränslöst tacky, och bättre blir det ju inte av att vi får kvällens andra lipsync. Låten? Ai Se Eu Te Pego om den gjorts av en Shein-tjeja. Alaska representeras av kvällens största namn Jewel som tydligen sålt över 30 miljoner plattor. Märks det på bidraget The Story? Självklart inte. Förutom de intressanta tonartsbytena är det här bland det sämsta som vaskats ur Fleetwood Macs och Abbas inspirationskälla.

Snoop Dogg hintar om att South Carolinas Jesse LeProtti har ett soulfyllt sound, men han kunde verkligen inte varit längre från sanningen. Not Alone är som drinken du blandade på klassfesten i 6:an med alla sorters läskedrycker som fanns att ta av – en sliskigt söt blandning som borde ha stannat kvar i 2010. Typ ett spår från Chris Brown på ett album precis efter att han blev canceled. 

Judd Hoos från South Dakota är ett amerikanskt rockband… och det är så långt det här stycket blir.

Nitro Nitra från Delaware har exakt allt för att vara en stjärna – rösten, karisman, energin, outfiten – förutom låten. Det är tyvärr också lite mycket skrik för bakishjärnan bakom detta tangentbord. Följande Sabyu visar vackra och tydligen existerande territoriet Nordmarianerna – en stillahavsögrupp på 50 000 invånare – och självklart är det exakt allt jag inte behöver se efter att ha upplevt en snöstorm i april. En stillahavsögrupp som representeras av bidraget Sunsets And Seaturtles. Ja, låten heter verkligen så, och självklart är det härligt att låten är exakt den mysiga havsbris som man förväntat sig men… Det måste väl inte vara så bokstavligt?

Kvällen avslutas av fler tropiska vibbar, men denna gången av blommönsterklädda Riker Lynch från Colorado. Så galet!!! Återigen har vi ställt tidsmaskinen på klassfestmusik från 2010 med lite fabricerat stage dive på köpet. På grund av det nya greppet med att visa juryställningen under programmets gång vet vi att den direktkvalificerade antingen blir countryrockaren Tyler Braden från Tennessee eller sistnämnda Riker Lynch från Colorado. Av någon anledning har juryn fastnat för countryn och tycker Tyler Braden är bäst av veckans svaga startfält.

Veckans…
Höjdpunkt: Texas Grant Knoches utstrålning på scen. Det måste bara vara så att den inte rankades som 1:a på grund av exakt noll sjungna toner under framträdandet.
Lågpunkt: Låtkvaliteten. Tidigare veckor har det i alla fall gått att göra en topp 3 med låtar som har något. Nu finns det enbart en låt som är bra, men även den faller på grund av att den inte sjungs live.  
WTF: Antalet mönster i Riker Lynchs nummer. Till och med Yayoi Kusama hade skakat på huvudet.

3 favoriter:
1. Mr. Independent – Grant Knoche
2. I Don’t Take Pictures Anymore – Brooke Alexx
3. Train – Nitro Nitra

Deltävling 2

Kvällen inleds med avslöjandet av vilka tre artister från förra veckan, vid sidan av juryns favorit Hueston från Rhode Island, som kvalificerat sig till de kommande semifinalerna. På förhand sades det att tittarna bestämmer vilka de blir, men redovisningen gör det hela väldigt otydligt och nu verkar det snarare som att det är de tre som fått mest poäng kombinerat som går vidare. Eller? Kelly säger: “It is actually all about you, because we must factor in how America voted which could change everything”, och senare säger Snoop “Then America’s votes help decide the other three who move on”. Va? Tydlighet tack. Vidare går i alla fall Oklahomas AleXa, Connecticuts Michael Bolton och Puerto Ricos Christian Pagán vilket innebär att jag hade fel angående min guilty pleasure Ryan Charles från Wyoming. En förlust jag kan acceptera, även om hans chans att bli vald som en av två redemption songs fortfarande lever. 

Innan vi går in på kvällens bidrag måste jag dock ge credit where credit is due: Grafiken genomgående under programmet är helt galet snygg. Att anamma roadtrips, något så förknippat med USA, som tema i ett program vars syfte är att stärka banden staterna/territorierna sinsemellan är helt klockrent. Artist- och låtpresentationen som registreringsskyltar? Genialt. Det är nästan så att man tror att producenterna gjort det här föru… Nevermind.

Showen inleds med ett Gen Z-anthem utan dess like: courtship. från Oregon sjunger om Million Dollar Smoothies och levererar något som saknades starkt i förra avsnittet: Camp. Dansarna är utklädda till gigantiska plastmuggar och drar fokus från en låt som trots sin härliga ironi hade kunnat vara så mycket starkare. Sen vet jag inte om jag är ovan vid countryartister, men efterföljande TikTok-artisten Jonah Prill från Montana kan ha den mest enerverande scennärvaro jag någonsin sett. Det kryper i hela min kropp av att se hans kropp krampaktigt krypa fram och tillbaka på scen. Att ha så mycket scenspråk utan att förmedla en enda känsla är dock en bedrift i sig.

Efter att programledarna drar skämt som anspelar på Snoops inte så okända förtjusning i weed är det dags för New Yorks ENISA. Jag blir faktiskt fascinerad av Green Light, men inte för att det är särskilt bra eller dåligt, utan för att det är helt omöjligt att identifiera vilka musikaliska influenser som ligger bakom låten. Låten är för intressant rytmiskt för att det ska vara en ren poplåt, men det är inte tillräckligt distinkta beats för att låten ska röra sig mot dancehall eller reggaeton. Kanske ska den vara inspirerad av sydeuropeiska popdängor med tanke på artistens albanska rötter, men det känns inte heller riktigt uppenbart. Den är bara… ingenting? Ungefär som Nebraska som representeras av Jocelyn med Never Alone. Numret inleds snyggt med artisten placerad mitt i en lasertunnel, men det enda som händer under resten av tiden är att Jocelyn kämpar med de höga tonerna, och hon ser tyvärr lika plågad ut som tonerna låter. 

Amerikanska Jungfruöarna och Cruz Rock kör på karibiskt karnevaltema med låten Celebrando. Vill jag festa med Cruz Rock? Tyvärr inte. Jag lever för kreolspråk och denna typ av musik, men det finns ingen hook eller melodislinga att greppa tag i här, och produktionen är lika avslagen och mastig som en för stark Piña colada som stått i solen alldeles för länge. Kentucky representeras av The Voice-vinnaren Jordan Smith, och trots att han sjunger klart bäst ikväll är låten katastrofalt daterad. På det har han försetts med urfula fjäderanimationer och en vitklädd fake-gospelkör. John Lundvik is quaking, för smörigare än så här blir det inte.

Därefter följer North Dakotas Chloe Fredericks, och även om rösten är skakig inledningsvis är låten Can’t Make You Love Me ganska intressant, särskilt när hon får bukt med sin röst. Kvällens modernaste låt framförs av Kansas Broderick Jones; trots att han mimar till stora delar och låten saknar en tydlig refräng så är Tell Me en av kvällens bästa och kunde mycket väl ha platsat som bonusspår på Justin Biebers senaste platta. Almira Zaky från Virginia fortsätter på R&B-spåret men med lite lugnare takter och framför kvällens snyggaste låt Over You.

Efter att vi fått kvällens andra manliga hattbärare (Maines King Kyote låter exakt som en gitarrspelande manlig hattbärare förväntas låta) avslutas kvällen med denna deltävlings stora namn, Grammyvinnaren Macy Gray som representerar Ohio. Konstigt nog heter låten Every Night och inte “Higher” som hon med sin unika röst lyckas rossla fram cirka 100 gånger. Annars är låten ännu ett stort meh och en medioker avslutning på en deltävling som håller en något lägre standard än förra veckan. Kvällens juryvinnare blir något överraskande Kentuckys Jordan Smith, och bevisar att juryn inte är helt hemma i det (för amerikansk tv) nya konceptet att fokusera på låten istället för artisten. Nästa vecka tippar jag att han får sällskap av New Yorks Enisa, Amerikanska Jungfruöarnas Cruz Rock och Ohios Macy Gray, men denna deltävling är oerhört svårtippad.

Veckans…
Höjdpunkt: Ibland måste jag tillåta mig själv att vara en enkel människa: Stjärnfallspyrot i Broderick Jones framträdande. Eller ja, numret i helhet. Snyggast hittills!
Lågpunkt: Att Kentucky och Jordan Smith blev juryns vinnare. Klart att han sjöng bäst, men det här är inte The Voice. Låten hade knappt tagit sig till Eurovision-finalen i Helsingfors 2007.
WTF: Barbecue i Kansas är så god att “it makes you wanna slap your mama” enligt Broderick Jones. Hallå ? Även om han såklart försökte anspela på restaurangens namn Slap Barbecue flög det uttalandet inte riktigt.

3 favoriter:
1. Over You – Almira Zaky
2. Can’t Make You Love Me – Chloe Fredericks
3. Tell Me – Broderick Jones (aj vad det gör ont i mig att placera en mimande artist över sjungande… aja)

Deltävling 1

Som en ofrivillig blinkning till hemlandet har Christer Björkman satt svenskättlingstäta Minnesota som första delstat att uppträda, och självklart heter bandet Yam Haus sångare Lars. Eller så kan det vara för att låten heter Ready To Go, men jag tror hellre på det förstnämnda. Låten hade gjort sig bra i öppningsscenen av vilken collegefilm som helst och sätter sig direkt på hjärnan. Fina Lasse sjunger klockrent trots att han är så övertänd att han torrjuckar med tungan sträckt långt utanför munnens gränser. Men det kan han få vara, han sjunger trots allt den första låten i American Song Contest någonsin.

När Kelly Clarkson och Snoop Dogg tar över snacket inser jag att det är så här det måste kännas att för en sekund uppleva ett parallellt universum. Folk i green room viftar med flaggor jag aldrig sett tidigare. Kelly kommer av sig och påminner om att – juste – det här är banne mig också live, men till skillnad från hur det så ofta blir i Melodifestivalen, uppstår här ingen konstig stämning. Whatever, liksom. En oerhört skön kontrast till svensk manuskortsbunden tv. 

Efter mellansnacket ska det minsann bevisas att det finns K-popartister i sydstaten Oklahoma. “The song I’m about to be singing” säger AleXa innan hon ställer sig på scenen och mimar sig genom tre minuters bästa sändningstid. Jahopp. Exakt detta fruktade jag: att kvällen skulle bestå av 11 stycken lipsync for your life:s, men som tur är verkar AleXa vara undantaget för kvällen. Synd dock, för låten (skriven av bland andra Andreas Carlsson, Cazzi Opeia, Albin Nordqvist och Ellen Berg) har den tydligaste hitpotentialen bland kvällens bidrag. Även numret är riktigt underhållande, och visst, hon dansar som om morgondagen inte existerar, men hur blir tävlingen rättvis om resten sjunger sina låtar live? Suck.

Efter att Snoops segment Just statin’ the facts, det vill säga att han nämner kuriosa om en av kvällens tävlande delstater/territorium, får Eurovision äntligen en shoutout när Kelly berättar om sin fascination för originalet och att internationella stjärnor som Abba, Celine Dion och Måneskin blivit kända genom tävlingen. The recognition we deserve!

Arkansas vykort handlar om att mycket kretsar kring amerikansk fotboll, och detta kommer som en smärre chock för en utländsk tittare som jag. Är det inte så i alla delstater? Kelsey Lamb är kvällens country queen som rullas in på scen placerad på en portabel blomrabatt och ger oss sann Christian girl autumn-anda. I see you miss Kelsey! Här har vi en typ av låt som jag 100% förväntade mig skulle delta, men som jag är inte ett dugg sur över att den kom.

Kvällens första hiphoplåt står Indiana och UG skywalkin för med låten Love In My City, som tyvärr är definitionen av en axelryckning. Featureartisten Maxie rappar “She be takin’ pictures like it’ Instagram or Snapchat” och i samma sekund börjar jag ifrågasätta mitt beslut att bevaka hela åtta veckor av detta. Första bidraget som inte är en amerikansk delstat kommer från Puerto Rico (tror jag? kan någon? förklara vad Puerto Rico är?), och självklart får vi ett latindoftande nummer serverat. Som inspirationskälla nämner Christian Pagán alla reggaetonlegender man kan tänka sig, men ändå ställer han upp med en Melodifestivalen-reject… I låten LOKO presenterar han ljuv poesi som bland annat: “Hop into my ride / It’s black velvet inside”… Obehagsgås på den. Låten kommer dock långt på sin catchy “oh na na na”-refräng. Därefter kommer kvällens största namn från Connecticut och är ingen mindre än How Am I Supposed to Live Without You–Michael Bolton. En superstjärna som tydligen inte lärt sig texten till sin egen låt, men efter den inledande tabben tar han sig i kragen, och visar på tidigare takter när han sjunger låten Beautiful World med sin rökiga stämma utan att röra en enda muskel i ansiktet under 3 minuter.

Trots både högt och lågt musikmässigt går det inte att undgå det faktum att Kelly och Snoop BÄR det här programmet. Jag vet inte om det bara är för att de är… amerikaner, men allt är så naturligt och avslappnat? Prestigelöst? Snoop springer ifrån Kelly och fangirlar över Michael Bolton som om han vore 10 år gammal igen och fått syn på sin största idol, och det är bara mysig stämning överlag. Nästa bidrag kommer från Iowa och är låten Wonder av Alisabeth van Presley (så enkelt namn!), men tyvärr bockar hon av många punkter på listan över saker jag inte gillar med musik. Pink-poprock i midtempo. Bokstavering. “I’m a woman / Yeah you heard me right”. Keytarsolo. Samtidigt låter det som något Sandra Dahlberg kunde ställt upp med i Melodifestivalen 2009 och det kan jag ju inte tycka allt för illa om.

Jake’O från Wisconsin är tydligen en förespråkare för den egenskapade genren nuvo retro, men det är bara ett pretto sätt att säga att man fastnat i en förfluten era av musik. Ingen skam i det dock!!! Jake’O sjunger bra och ser ännu bättre ut (… ok), och även om han kanske inte tar sin musik framåt med låten Feel Your Love som han påstår i sitt vykort, är låten bara så härligt 60-talig? Stort plus för egensinnigt scenspråk. Mississippis Keyone Starr sjunger bra, men Fire är en bara en något bättre version av Iowas bidrag med en pyrosprutande elgitarr. På scen hoppar hon nästan lika mycket jämfota upp och ner som jag gjorde på skoldiscon i 5:an. Ett års karantän drabbar oss alla.

Jag är en stor förespråkare för att ingenting är för skämmigt för att vara en guilty pleasure, men Wyomings Ryan Charles med New Boot Goofin’ får mig att ifrågasätta mina värderingar. Det här är TRAAAASH. Alltså skräp. Smuts. Men jag kan inte låta bli att tycka om det. Det är en straight Lil Nas X med grövre sydstatsdialekt. Men Wyoming är ju ingen sydstat? Förhoppningsvis kommer jag få en tydligare överblick av den amerikanska geografin när dessa veckor är slut. Det countryinfluerade beatet är tungt och Ryan Charles tuffar på med sitt flow. Numret? Av någon anledning har de valt att återskapa känslan och miljön av en klubb där drinkar spetsas både till höger och vänster. Avslutar gör Hueston, som tyvärr inte kommer från Texas, baby. Han representerar Rhode Island, USA:s minsta delstat till ytan, och levererar en av kvällens starkaste sångprestationer med den hjärtvärmande låten Held On Too Long.

I slutet får vi reda på vilket bidrag som juryn valt att direkt skicka vidare till semifinalen, och årets första semifinalist blir föga förvånande Rhode Islands Hueston. I början av nästa vecka får vi reda på vilka tre från denna deltävling som tittarna valt att rösta vidare, och för chansen att göra bort mig totalt tippar jag att AleXa, Ryan Charles och Michael Bolton tar de platserna.

Kvällens…
Höjdpunkt: Snoop dansades till New Boot Goofin’. Memekungen.
Lågpunkt: Att Jake’O har en fru. Allt fokus på delstaternas olika slanguttryck? Kunskapen om att “bubbler” är slang för dricksfontän i Wisconsin kommer jag aldrig någonsin i hela mitt liv ha användning för.

3 favoriter:
1. Feel Your Love – Jake’O
2. Held On Too Long – Hueston
3. New Boot Goofin’ – Ryan Charles