Jag har sett The Irishman så att du slipper

Klockan 20:30 sätter jag igång The Irishman på Netflix och VET att den med sina tre timmar och 29 minuter rimligtvis borde vara färdig till midnatt. Ändå sitter jag 23:30 med två timmar och en kvart kvar av filmen. Hur det här gick till vet jag faktiskt inte. Få filmer behöver vara så här långa, och vi behöver inte låtsas som något annat genom att i en sorts masspsykos alla sätta oss i varsin soffa och tvinga oss igenom The Irishman. Enligt mina beräkningar räcker det gott och väl om var tjugonde person av alla som vill se den här filmen faktiskt gör det. Och när denna tjugonde person börjar prata om hur det här är en riktig finalroll för Robert De Niro ska du inte behöva känna dig liten och obildad. Istället ska du vända dig till den här listan av smarta synpunkter och observationer för att hålla igång samtalet och samtidigt verka riktigt insiktsfull. Du behöver inte kunna handlingen, för den finns knappt där ändå. Precis som med all annan film behöver du bara kunna säga rätt saker, och här kommer facit över allt du behöver kunna säga om The Irishman.

“Den här filmen försöker inte förklara någonting för sin publik”

Kanske kommer The Irishman undan med att vara så lång och att sakna handling i dess traditionella bemärkelse just för att det är omöjligt att förstå exakt vad någon pratar om. Om och om igen försöker jag orientera mig i djungeln av sociolekt och historisk kontext, och om och om igen inser jag att jag har bättre saker att göra med min hjärnkapacitet. När karaktären Jimmy Hoffa står och skriker åt en klump ledsna Jimmy Hoffa-liknande gubbar i varierande höjder och former vet jag egentligen inte riktigt varför. Och det spelar heller ingen roll, för filmen belönar mig inte om jag av någon anledning skulle förstå. Jimmy är arg, och det är ungefär det som spelar roll om man inte är en del av målgruppen “amerikanska gubbar som kommer ihåg och bryr sig om skandalerna kring fackförbundet Teamsters under 60-talet”. I en sekund undrar jag om jag kanske inte är tillräckligt allmänbildad för den här filmen. Sedan kommer jag ihåg att endast riktigt gubbiga gubbar och gubbars gubbiga söner memorerar så här mycket kontext om Fidel Castro.

“Ja, man får ju ungefär det man kan förvänta sig av en Scorsese-film”

Jag vet inte vad det här betyder och vägrar försöka förstå det, men en man med filmethos sa det här till mig så det måste ju stämma.

“Det här är gammal-bil-porr”

Personligen tänder jag inte på detta, men utifrån de ömma och dröjande inzoomningarna på bildetaljer gissar jag att det här är riktigt porrigt för människor som gillar gamla bilar.

“Det här är ”män-har-koll-på-saker-och-ting”-propaganda”

Aldrig har jag sett så många vita män hänga runt och se ut att bara veta saker. Vissa av dem vet nog saker om att köra lastbil, vissa vet säkert massa luriga grejer om politik, och ALLA vet de något som inte du vet, men vad det är vet jag inte.

“Jag pausade inte filmen”

Här kan jag tyvärr inte ge någon input från min egen erfarenhet, jag råkar nämligen ha självrespekt. Varje gång jag pausade (12 gånger) kände jag att det var den starkaste self-care jag utövat på flera månader. Min spaning är dock att detta är det hetaste du kan säga under den här galasäsongen!

“Du kan följa nästan exakt vilket år handlingen utspelar sig i, bara utifrån kläderna och inredningen”

Hur mycket jag än vill trasha The Irishman så är det här sant. Scenen där våra skrynkliga hjältar befinner sig mitt i den fulaste 70-tals inredningen som någonsin satt sin fot i Florida får mig att rysa av välbehag. Beige lurvig matta, beige mönstrad tapet, beige stol med turkos sits, och ett askfat i glas format som en snäcka? Det är bara så rätt att jag genuint vill tacka någon för att ha blivit petad i ögat i 7 minuter. Den här filmen är detaljfokuserad om något, och scenografin är inte ett undantag.

“VAD är det som händer med Robert De Niros ögon???”

För att få dessa skrynkliga skådisar att åldras i rätt takt under filmens gång har man använt ogenerat dyra kameror med superspecialeffekter. Det får Robert De Niro att se lite fräschare ut när hans karaktär ska vara ung, men at what cost? Ibland har ögonen olika färger, ibland verkar de ha lånats direkt från Polarexpressens glasartade ögonanimation, och ibland ser det ut som att hans irisar ska ploppa ut och hamna rakt i mitt knä.

“Jösses vilken vardagsantisemitism!”

The Irishman bygger på verkliga människor och händelser, och jag tvivlar inte för en sekund på att dessa människor nu och då sa “jews” med avsmak. Men VAD tillför den sortens repliker till den här filmen? Hade en del av storyn handlat om någon slags konfrontation med judar så hade det i alla fall funnits grund till valet. Men när hela judar/pengar-grejen bara slängs in utan förvarning känns det faktiskt inte särskilt nödvändigt. Det känns snarare som att någon ville få lite sting i dialogen, och det här är det absolut lataste sättet man kan göra det på. 

“De Niros döttrar borde ha fått fler repliker”

Oscarsvinnaren Anna Paquin spelar en av döttrarna till De Niros karaktär och säger totalt sju ord under hela filmen. Det är så uppenbart att det finns en konflikt mellan dessa karaktärer som rimligtvis kommer bubbla upp vid ett eller annat tillfälle. Istället väljer hennes karaktär att i tystnad stänga ute sin pappa ur sitt liv. Det här leder till filmens mest intressanta scen som efter tre timmar och tio minuters uppbyggnad pågår i en minut och 40 sekunder. De Niros karaktär pratar här med en annan av sina döttrar, som förklarar hur jobbigt det var att växa upp med honom som pappa. Med tårarna i halsen beskriver hon hur hon som barn aldrig kunde vända sig till sin pappa för skydd, för om han fick reda på att någon gjort henne illa så skulle han direkt gå och misshandla personen. HÄR har vi en intressant vinkling av storyn!! Ett nytt och fräscht perspektiv som jag faktiskt är intresserad av att höra mer av!! Men efter scenens knappa två minuter är ämnet tydligen avhandlat, och vi får inte höra något mer av det.

“Älskar vi inte alla att tycka synd om en riktigt ensam gubbe med snälla ögon?”

Hur lite jag än brytt mig om den här filmen och dess karaktärer så brister mitt hjärta ändå lite när jag ser Robert De Niro sitta på ett ålderdomshem utan vänner eller familj. Han vänder sig till en präst som ska hjälpa honom att på ålderns sena höst förlåtas av Gud för alla sina synder. Om jag var Gud så skulle jag faktiskt inte förlåta honom, men när han sitter där med sina ledsna ledsna ögon och sitt rynkiga ansikte vill jag i alla fall ge honom en kram.

“Hustlers är vad The Irishman önskar att den kunde vara”

Tillbakablick på en episk historia om lojalitet, svek och kriminalitet? Samhällsanalys? Feta guldsmycken? Hustlers gör allt The Irishman gör, men 50 gånger större och bättre. Styr nu om samtalet från Robert De Niros ledsna ögon till Jennifer Lopez och Constance Wu istället, den konversationen är både roligare och oändligt mycket mer relevant att ha.