Vigdis Hjorth om sin livslögn, behovet av tydlighet och den senaste romanen

Författaren till den omtalade och omdebatterade Arv och Miljö är tillbaka med en roman som rikt skildrar en sårig mor-och-dotter-relation. Lejla Cato träffade Vigdis Hjorth för att tala om den senaste romanen Är mor död. Och för att ställa frågan: Är mor död? Eller: Kan hon dö? Den klaustrofobiska läsningen, det pinsamma i att älska mer och att söka sig till den ultimata avvisningen, är några saker därtill som de talade om.

---

Det är en vårdag, det är Stockholm och utanför hotellobbyn myllrar det med folk som är lunch-på-väg någonstans. Det, som man säger, bubblar av liv. Annorlunda är det i Norge, och Vigdis Hjorth berättar hur hon under dagarna i Sverige har gjort sådant som inte går i hemlandet. Som att ta en öl i solen på en uteservering, i någon av de enstaka luckorna mellan alla intervjuer om den på svenska nyutkomna romanen Är mor död. Också det, bemötandet av romanen, skiljer sig från Norge.

– När romanen kom ut i Norge i augusti så åkte jag till min sommarstuga, och där satt jag helt ensam. Där har jag en speciell runda i skogen där jag inte möter någon människa, och så går jag bara där och läser inte tidningen. Väntar tills allt är färdigt, och så dricker jag mig full och läser allt. Och sen så släpper jag det.

Behovet att isolera sig, att tillfälligt avlägsna sig från responsen på sin litteratur, känner Vigdis mer av i Norge än annanstans – speciellt efter romanen Arv och Miljö som väckte intensiv debatt om verklighet kontra fiktion, och om ansvaret eller rättigheten att få skildra sin berättelse. Även internationellt, Sverige inkluderat, gav sig debattens vågor tillkänna – om än i mildare grad.

– Jag har varit ett känt ansikte i Norge i väldigt många år, och när du är ett känt ansikte så är det så att vissa gillar dig och andra inte. Det märker jag väldigt tydligt, att folk kan ha en åsikt om mig även om jag aldrig har träffat dem innan. Och det är slitsamt, jag kan märka att de baserar mig på vad de sett på tv eller så innan jag ens har sagt ett ord. I det där upplever jag att Sverige är mer öppet, att det är mer fokus på böckerna än på mig som person. Det är mycket tryggare.

I romanen Är mor död, översatt av Jens Hjälte, träder vi in i konstnären Johanna, när hon efter 30 år utomlands återvänder till Oslo – och därmed även åter träder in i sin såriga relation till familjen. Anledningen till återkomsten till hemlandet, och familjeproblemen, är den retrospektiva utställning som ska visa upp Johannas konst: den som skildrar en mörk och skadad mor-dotter-relation. Konsten som också är anledning till att familjen och Johanna har klippt kontakten med varandra. Till att Johanna inte dyker upp vid faderns död eller begravning. Till att de är varandra mer främlingar än familj. Men nu vill Johanna försonas, eller i alla fall möta och tala med sin mor. Men det vill inte modern. Morsdörren är Johanna stängd – något Johanna vägrar att acceptera. Johanna ska in, om hon så med våld måste häva dörren upp.

– Första gången jag blev intervjuad om boken var det sen kväll och vi skulle äta middag, och jag fick en jättestor pizza. Så kom servitören och frågade “Did you like it?”, och jag sa: “Yeah, it was very good, but it was too much, too late”. Då sa intervjuaren att det är exakt vad Johanna är: Hon är too much, too late.

288 är antalet frågetecken i romanen, men det är bara räknat de faktiska tecknen. Om en skulle räkna alla gånger texten är frågande utan markering av frågetecknet så är det dubbelt – minst. Som titeln, Är mor död, vilken är lik en fråga. När jag själv funderade över titelns betydelse så förstod jag den som en fråga som inte vågar formulera sig, eller som en fråga som saknar en mottagare utanför jaget.

Vad betyder titeln för dig?
– Titeln kom till när jag passade en liten pojke på 4 år, och modern, som har det dålig ställt, hade köpt en ny Iphone. När jag passade honom så råkade han krossa den Iphonen, som han hade tagit olovligen. Samtidigt fick jag ett telefonsamtal, så pojken hörde mig säga: “Åh nej, åh nej, vad förfärligt, jag kommer på en gång!”. När jag la på så såg han på mig, med både hopp och skräck, och sa: Är mor död! För då ville han ju slippa den skulden och den skammen, men samtidigt så förstod han inte räckvidden av vad han sa. Och där var titeln med en gång – det som var en blandning av konstaterande och fråga. Men frågan är väl egentligen: Kan mor dö? Kan hon dö? Nej, hon kan inte dö, egentligen. Hon är väldigt levande.

När jag läste upplevde jag texten som prövande från olika håll: Vilken berättelse har mor och systern diktat upp om mig? Och vilken berättelse har Johanna skapat sig av modern? Var berättandet något som du ville utforska i romanen?
– Romanen undersöker väldigt många olika nyanser av relationen mellan mor och dotter, och hur vi blir väldigt intresserade av information som vi blir avskalade ifrån. Först tänker Johanna inte så mycket på mor, egentligen. Utan det börjar med att hon ser äldre damer och det går upp för henne att mor är ju säkert 85 år och väldigt gammal, och hon kan alltså dö snart! Så börjar Johanna tänka mer och mer på det. Det är som att ha en kärlekspartner i många många år, och sen flyttar hon eller han bort och hör inte av sig. Du provar att ringa, för att höra: går det bra?, men får inget svar. Du blir väldigt upptagen av det, går in på Facebook och börjar stalka, och kör förbi där hen bor. Jag tror att det är det, att Johanna är avskärmad från dem som triggar henne. Det är något som jag varit upptagen med, i flera böcker, huruvida vi diktar upp varandra när vi inte ser varandra. Alltså: sker det en uppdiktning i frånvaron?

Berättelserna, de vi intalar och upprätthåller inför varandra och oss själva, är något som även vårt samtal cirkulerar kring. Det som ibland kallas livslögn. Eller skvaller. Men även: Illusioner vi upprätthåller för att rättfärdiga vårt sätt att leva.

– Det är också så att vi skapar en berättelse som går att leva med. Det kan jag höra hos mina vänninor, som jag känner väl, i hur vi berättar i nya vänskaper. Då hör jag också vad de inte berättar, vad de utesluter och vad de fokuserar på – som att äktenskapen plötsligt är lyckliga. Och då har jag tänkt: Är min berättelse lika lögnaktig? För väldigt ofta berättar vi historier som ska legitimera våra val – som att vi valde att vara kvar hos en förfärlig man för “det var trots allt för det bästa, för det andra hade varit värre”.

– Johanna har så svårt för att se att mor verkligen inte vill ha med henne att göra, att hon därför diktar upp att det är Rut, systern, som är portvakten – och det, att Rut är skurken här, är lättare för Johanna att leva med. Så det föregår både ett minnesarbete och ett erkännelsearbete, där Johanna framkallar sin egen barndom och bilder av modern för att försöka förstå sin mor. Och då förstår hon att också mor har haft en barndom, och det är något som vi kan ha en tendens till att glömma, för att de alltid har varit vuxna för oss.

Det som i psykologin kallas för smärttransport, och på norska fångas i ordspråket “Jag fick ett problem av min mor, men jag visste inte vad jag skulle göra av det så jag gav det till mina barn”, blir en Johannas förklaringsmodell för moderns sätt att vara. Det är moderns svåra barndom, den smärta den inneburit, som är deras relations hinder.

– En annan saying är att den som lever i förnekelse kan få en slags levande död, ett ansikte som är en stelnad mask. Johanna inbillar sig att det är situationen med mor, och hon vill riva av den masken, ha ett samtal med mor och tänker att då ska mor lätta sitt hjärta, berätta för henne om barndomen – och så ska bägge bli förlösta! Men det är något naivt med Johanna.

Romanen är som en lång monolog, med en röst, Johannas, som stegrar, eskalerar och är stundvis outhärdligt intim. Berättarblicken är därtill så fokuserad – liksom ett envist och maniskt upptaget fokus som inte viker av. Det, kombinationen, skjuter sig in under skinnet på läsaren. Blir klaustrofobisk. Eller, rättare sagt: det kändes klaustrofobiskt att läsa för mig, i alla fall. Det är en bok jag ville läsa i ett svep, men som jag inte kunde sluka utan att riskera att slukas själv. Så intensiv är Johannas övertygelse – förstärkt av Vigdis minst lika intensiva språk.

Samtidigt är det en velande, prövande berättarröst. Mitt i en mening kan jaget ändra sig. Avbryta eller byta riktning. Jag kommer att tänka på hur trovärdig Johanna är – som berättare och som karaktär.

Det är verkligen så att Johanna är övertygad om att hon vet sanningen, att hon vet hurdan mor egentligen är. Men hur trovärdig är Johanna som berättare?
– Om jag har tillit till henne? Nej, det har jag inte. Men jag tror på hennes föreställning; jag tror att hon känner det hon känner. Och jag tror att hon är väldigt nyfiken, att hon blir mer och mer nyfiken, och sen också arg vid en tidpunkt. När hon går så långt som hon gör så tror jag att det är för att hon vill ha tydlighet – inte otydlighet, inte vaghet. Så hon uppsöker den ultimata avvisningen för att kunna lägga det åt sidan, för Johannas självreflexion är så enerverande och förbrukar så mycket krafter.

Jag tänker på det vi pratade om tidigare: om behovet av att ha en livslögn och att vi alla nog har en. Vad är din livslögn?
– Jag har säkert en livslögn, som jag själv inte är medveten om. Jag tror inte att den är en lögn – jag tror att den är sann.

Det är nog de bästa livslögnerna.
– Javisst… och de som är djupast. Och det är som Ibsen säger: tar ni livslögnen från en genomsnittsmänniska så tar ni lyckan från honom på samma gång.

Du började tala om din livslögn… 
– Ja, vad skulle det vara… Det är nog en svaghet hos mig, att jag undervärderar att det kan skada någon att läsa mina böcker. Det vill jag helst inte tänka på, så det bagatelliserar jag. Men jag är på det klara med att det är smärtfullt för några, men det tvättar jag bort när jag skriver, för där har jag mer tro till texten och projektet. Det kan hända att andra tycker att det är etiskt tveksamt, men där inbillar jag mig – och detta är min livslögn – att det är okej.

Samtalet präglas även av Vigdis berättande per se. Det som är explosivt, överraskande och liksom lever sitt egna liv. Plötsligt kan berättandet vika ut i en jämförelse med en politisk händelse, i nutid som dåtid, för att konkretisera svaret. Andra gånger går berättelsen in i en personlig anekdot, berikad med målande gestikulering med kropp och själ. Som när Vigdis kommer att tänka på när hon själv behövt tydlighet.

– Jag tänker på en gång när jag som ung tjej jobbade på teater, och var väldigt förälskad i en tjeckisk skådespelare. Det var en fest på teatern, och jag var där och frågade honom: Ska vi dansa? Ska vi dansa? Hela tiden uppsökte jag honom för att fråga om han skulle dansa med mig. Men han ville inte. Och då ville jag psykologisera honom: “Ja men du lever ju ut i din föreställning på teatern, på scenen, men kanske har du svårt att leva ut i ditt verkliga liv”. Så gick han på toaletten, och när han kom ut så frågade jag igen: Ska vi dansa? [Hjorth ställer sig upp, gestikulerar med hela kroppen] Och så tryckte han upp mig mot väggen och sa: “Jag vill dansa, men inte med dig!”. Då lystes landskapet upp och jag kunde släppa det.

I Vigdis berättande regnar det även tätt med referenser till kultur – vilket ger hum om hennes passion och influenser. Som när Vigdis refererar till Strindbergs pjäs Ett drömspel för att visa på hoppets ihärdiga och nedbrytande kraft. Fyra gånger återkommer karaktären Officeren i stycket – ständigt återkommer han till sin älskade Victoria, hon som han ropar och hoppas på svar från. Först kommer han med blommor och hopp. De andra gångerna är han allt mer uppgiven. Till sist är han gammal och blommorna vissna. Ingenstans finns Victoria eller hennes svar.

– Alla som har varit olyckligt förälskade, eller har haft problem med familjen, vet att det är så förtärande och utmattande att få hoppet nedslaget och nedslaget. Så ibland är det bättre att inte hoppas mer, att ge upp och att resignera – för det finns en frihet i resignationen. Jag tror att Johanna vill bli fri från denna plötsliga tillbakagången i barndomen, och hon använder nästan modern som ett medel till det. Det kan ju hända att modern har haft en rejäl och djup sorg över att Johanna försvann, att hon har bearbetat den sorgen och kommit ut på andra sidan. Och så kommer detta barnet på 60 år och ska ha mor nu… Så det är inte okomplicerat.

Just det, tajming, är en i vår kultur högt skattad sak. Likt att uppnå jämvikt i älska och älskas, begära och begäras. När det inte är så – när den ena ger mer än den andra, så som Johanna begär modern medan modern stänger henne ute – blir det pinsamt. Smärtfullt. Så fult. Så fult och smärtfullt att man hellre håller tillbaka än riskerar skammen i ojämvikten.

– Vi lever i en kultur där att bli älskad och bli begärd är väldigt centralt, och det är pinsamt att vara den som ger mer. Så till den grad att till och med när två människor blir förälskade och kära i varandra, blir ett par, så är det liksom pinsamt att vara den som är mest förälskad. Ingen vill vara den som skickar flest meddelanden eller säger “jag älskar dig” men inte får svar, och då blir det att man vill “av-älska” för att älska lite mindre än den andre. Sådana processer har jag varit i själv, och när jag en gång var i en sån process så läste jag Rainer Maria Rilke, och han skriver: “Att bli älskad är att förgås, att älska är att förbliva”. Och jag kan säga det på Vigdis Hjorth-vis: Att bli älskad och bli begärd är som att stå under duschen på ett dåligt hotell och plötsligt blir det kallt. Det, att älska, är en sån stark känsla och jag tänker att nästa gång jag upplever det ska jag inte förhandla med den känslan.