Venus Anon om behovet att göra musik, den snäva musikbranschen och att slidea in i Anthony Fantanos DM

Stockholm är under början av våren 2023 svept i en snöstorm. Varning för kaos i trafiken, uppmaningar att stanna hemma och 24 timmars oavbrutet snöfall är kulissen för min intervju med mixtape-aktuella Venus Anon, som äger rum i Edvard Andersons växthus i Bergianska trädgården. Botaniken är uppdelad i olika rum: den fuktiga Ormbunken, Sydafrika, Australien och Kalifornien.

Jag och min fotografkollega Albert anländer tidigt för att diskutera upplägget kring konversationen, som djupdyker i Venus perspektiv på branschen, samarbetet med det mystiska Göteborgsbaserade skivbolaget In This Dunya och shoutoutsen från Youtuberecensenten The Needle Drop – vars DM:s hon konsekvent har slideat in i sedan hon var 16 år gammal.

Från att vi hälsar och sätter oss i kafét snöar sig vår konversation direkt in på hennes musik och skapandeprocess, samt att hon går superutbildningen Musikmakarna.

Jag upplever din musik som ganska “anti-industry”. Hur kommer det sig att du går Musikmakarna, som är en så branschig utbildning?

– Haha, för jag är en sellout! Nej, jag skojar. Det är en kontrast. När jag sökte till Musikmakarna var jag så trött. Liksom, jag är så fattig, det går så långsamt, det tar tre år för mig att släppa något, och när det gått tre år, spelar det ingen roll om jag var före min tid för tre år sedan, för då har alla gjort det. Hon fortsätter:

– När jag började på Musikmakarna var huvudgrejen att jag ville bo billigt och ha en studio, för alla får varsin studio. Där lärde jag mig prodda, och det eliminerade ett av problemen. Då slapp jag förlita mig på andra för den delen av processen. Nu kan jag ta in folk senare för att polera, så kan jag kan fokusera på det initiala och kaotiska. Allting går bara så mycket snabbare nu.

Som artist eller låtskrivare?

– Det är ett golden recipe för musik som de har. Därför jobbar så många som gått där i industrin nu. De drillar dig i ett år, du skriver hela tiden, och därefter går man ut i världen för praktik och kan använda sig av deras kontakter och göra vad man vill med dem, plus att man får CSN. Mitt praktikår är just nu, därför bor jag i Stockholm. Jag har inte använt någon av deras kontakter under praktiken dock, haha. Men det är ändå smart, för då får jag ett år på mig att göra musik, färdigställa mina grejer och hitta folk att jobba med. Antagligen kommer jag behöva jobba extra ändå, men det är chill. Så länge jag får göra musik som jag gillar.

Vad är det viktigaste när det kommer till att skriva en bra låt?

– Jag tänker inte riktigt lika mycket med musik jämfört med det visuella. Jag skriver för att… 

Hon pausar och fortsätter:

– För att det behövs, typ. Dock så blir jag väldigt inspirerad av andra konstformer. Jag tycker det är fett kul med film och litteratur. Hela grejen med första låten på min kommande mixtape är att den ska kännas lite obehaglig. Lite deppig, som en David Lynch-film, när ingenting händer men det ligger i luften.

”Jag är lite besatt av suburbia (förorten) just nu. Att det är white picket fences, men vad är det som pågår bakom stängda dörrar?”

Första spåret på det kommande mixtapet Nocturnal heter Suburban Song (Intro), och vi kommer snabbt in på känslorna kring förorten, Venus bakgrund och hur det är kopplat till universumet hon vill skapa kring sin musik.

– Jag är lite besatt av suburbia (förorten) just nu. Att det är white picket fences, men vad är det som pågår bakom stängda dörrar?

Det ligger verkligen något i luften i den miljön. Eerie vibes.

– Precis, eerie vibes! Och jag känner mig dragen till den sortens storytelling och visuellt berättande.

Det är sjukt hur mycket nostalgi man kan känna när man är äldre och återvänder till en sån miljö.

– Verkligen. Speciellt om man varit med om en klassresa.

Berätta.

– När jag växte upp bodde jag hos min mamma som var servitris och min farmor som är pensionär varannan vecka, för att min pappa pluggade till tandläkare i Stockholm. När jag fyllde sju flyttade jag till pappa i Stockholm. Vi bodde mestadels i lägenheterna som alla andra i Biskopsgården men året jag flyttade till Stockholm åkte vi tvärs över gatan och bodde i den lilla uppsättning villor som fanns där med. Direkt efter det flyttade jag in med min pappa som var student i Stockholm. Spola fram cirka fyra flyttar till, och nu bor han i ett radhus i en förort och jobbar som tandläkare.

Vi blir avbrutna av en skolgrupp som sätter sig bredvid oss på kafét. Detta är vår signal för att röra oss till de botaniska rummen. Vår konversation fortsätter i den fuktiga Ormbunken.

Mäktigt! Inspirerar din pappa dig på något sätt, kanske musikaliskt?

– Han kan spela piano helt på gehör. Men han gör det lite i smyg, och har inte lärt mig spela, jag lärde mig på Youtube. Han och min farbror, som faktiskt hade en artistkarriär som iransk popartist, uppträdde tillsammans på flyktinganläggningar i 90-talets Sverige. Min farbror gick på rotation på PMC, Persian Music Channel. Han blev artist och min pappa blev tandläkare, men han spelar och sjunger jättefint.

Venus farbrors artistnamn är Shahryar Rumi och han bor idag i Kalifornien, i Orange County, berättar hon. Perfekt tillfälle att förflytta oss in till Kalifornien-rummet. Där frågar jag om hur Venus blev signad till In This Dunya.

– Jag och Raghd började prata på Instagram och bondade över musiken, och planerade en träff när hon var i Stockholm. I långa drag ledde det till en påbörjad kontakt med In This Dunya, som Raghd jobbat med rätt länge. Jag fick åka ner på låtskrivar-camps och tyckte att ITD hade öra på ett sätt som många andra i branschen inte har. Att Raghd gör så feta grejer kändes också betryggande, som att de fattar grejen. När det väl var dags att söka praktik och jag såg över mina alternativ tyckte jag att de verkade som det bästa för mig just nu. 

Hon fortsätter:

– Jag planerade inte att signa på någon skivbolagsdeal, det var bara när jag insåg att jag är pank som jag behövde göra det. Vilket känns nice nu. Jag vill vara någonstans där jag är prioriterad, vilket jag känner att jag är. Majors kan vara evil, i alla fall skivbolagssidan. Där signar man otroligt många artister per år bara för att se vad som flyger. Publishing är annorlunda – det finns lagar som skyddar alla involverade parter och det är generellt mer laid-back.

”Majors kan vara evil.”

Det är så synd när man känner att stora skivbolag bara följer trender istället för att skapa dem. 

– Problemet med dem är att de inte vågar ta en risk. Ta Stay, med Justin Bieber. Efter att den blev en hit så ville de att alla låtskrivare skulle skriva femtio låtar med samma BPM och samma tonart. Stay type beat. Men grejen är att den skrevs för fyra år sedan. Det blir hela tiden reaktionärt, istället för att titta framåt. Jag är helt okej med att man stjäl grejer och gör ett kollage, men ändå. Det skapar inga legends, och då menar jag inte kommersiellt, utan kulturellt. Ingen av de femtio låtarna som skrevs på det campet kommer någonsin att gå ner i historien som något avantgarde. It’s just not gonna happen.

På skivbolagssidan pratar man ju mer om artistutveckling och investering i brands – då finns det kanske mer inflytande att göra evil deals.

– Ja, och behöver man ett team för just det så antar jag att det är fördelaktigt. Jag har aldrig känt så själv, utan har en tydlig konstnärlig målbild som jag nu har fått hjälp att uppnå mer smärtfritt tillsammans med ITD. Jag har behövt hjälp med typ pappersarbete, att svara på mail, och infrastrukturen. Inte vem jag är som artist eller vad det är jag ska göra. Det har hänt att jag har gått miste om faktiska gigs för att jag varit så dålig på att svara.

”Jag gör musik för att göra musik. Jag har också insett att jag måste göra det. Annars blir jag galen.”

Vad skulle du helst ha: kulturellt inflytande än kommersiell framgång?

– Alltså jag är inte intresserad av någonting förutom att kunna göra musik och inte vara fattig. Min impact har jag inte ens funderat på. Jag vill spela, på specifika ställen. Folk frågar varför jag gör min musik, och det står ju i mina Instagram- och Spotifybiografier. Jag gör musik för att göra musik. Jag har också insett att jag måste göra det. Annars blir jag galen.

Vem hade du helst samarbetat med i Stockholm?

– Jag har redan samarbetat med mina idoler. Paul (Boko Yout), Alma, Izza Gara. Mitt absoluta favoritband heter Little Dragon och är från Göteborg.

Innan vi börjar runda av: ditt PR-bolag skrev att The Needle Drop har pratat om din musik. Jag har letat och letat men kan inte hitta videon, kan du berätta om det?

– Ja! Det han gjorde var att han delade Jessie, den första singeln från mixtapet som släppes nu i vintras. Jag skrev först till honom när jag var typ 16, då jag hade släppt en Soundcloudlåt. Jag skrev till honom och bara: “Hej! jag ska börja släppa musik, vad tycker du om den här låten?” och så sa han: “snygga stämmor, fet låt, men produktionen är stale”. Det var också bara elpiano och en 808 så det var väl inte helt fel. Sedan har jag skickat saker till honom ibland, och så har han svarat. “Har du hört Oklous nya album?”, typ så. Och han bara: “Ja!”. Så när jag skickade Jesse, istället för att svara så delade han den. Så frågade jag om han gillade den, och han svarade att han gjorde det, haha.

 ”Jag slidear till Rihanna! ’Babes, om du vill ta ett glas i Stockholm, säg till!’ Det finns ingenting att torska på det. Hör av er till era idoler. Men träffa dem inte, har jag hört.”

Du slidear in till Anthony, alltså!

– Ja. Jag slidear till Rihanna! “Babes, om du vill ta ett glas i Stockholm, säg till!” Det finns ingenting att torska på det. Hör av er till era idoler. Men träffa dem inte, har jag hört.

Bra råd. Jag avslutar med att fråga om hennes spelning på Powerpose FM-festivalen i Umeå, och hon nämner att hon har spelningar bokade i samband med mixtapesläppet: i Malmö på Konserthuset, i Göteborg på Yaki-Da och en releasekonsert i Stockholm på Guldfabriken.

– Det är bara spelningar jag är taggad på just nu. Nocturnal släpps via In This Dunya den 24:e mars.