Sleaford Mods: ”Vi snackar inte skit och vi har inte blivit egocentriska idioter – allt det jag hatar med andra band”
För ungefär 13 år sedan bildades duon Sleaford Mods, som från början endast var ett enmansprojekt tillhörande Nottinghamsonen Jason Williamson, som tillsammans med en CD-spelare med backing tracks uttryckte sitt förakt mot den dagliga arbetarklass-tristessen. Några år senare träffade Williamson DJ:n Andrew Fern och de två blev under början av 2010-talet utmärkande med sin minimalistiska ljudbild och aggressiva monologer om avsky mot överklassen, lågbetalda dagsjobb och sin längtan till helgen när de kan röka på och äta kebab. Men mycket har hänt på dessa 13 år, och den duo som nu ska släppa sitt sjätte album Spare Ribs skiljer sig både en hel del men också inte alls från de bittra arbetarkillarna vi lärt känna. Vi ringde upp sångaren Williamson för att prata om det kommande albumet, den personliga förändring de gått igenom och hur tio år av Tories påverkat dem.
Det är november 2020 – näst sista månaden av ett år som för de flesta präglats av nedstängningar, avbokningar och isolering. Precis som de absolut flesta britter sitter Jason Williamson mer eller mindre inlåst i sitt hem i Nottingham. När han skickat iväg sina barn till skolan spenderar han större delen av sin tid med att marknadsföra Sleaford Mods sjätte studioalbum Spare Ribs. Men i ett försök att hålla sig själv underhållen brukar han även intervjua kända artister som Sebastian Murphy (Viagra Boys) och Bobby Gillespie (Primal Scream) i den skämtsamma talkshowen Late Night With Jason (likt oss intervjuade även han bandet shame förra veckan) och göra sensuella bakningsvideor som han sedan postar på Instagram.
– På sociala medier försöker vi mest vara roliga och muntra upp oss själva, och på så sätt kanske muntra upp någon annan samtidigt. Det känns som att det behövs nu för tiden. Baking Daddy och Late Night With Jason brukar vara väldigt populära inslag… eller ja, alla gånger man tar av sig tröjan brukar vara det, skrattar Williamson när jag ringer upp honom på Zoom och frågar vad han haft för sig på den senaste tiden. Han fortsätter:
– Nu har jag egentligen bara hållit på med förberedelserna till det nya albumet… och det är typ det. Tänkt mycket på den nya skivan, lyssnat på den mycket, processat den en del – och vi är jäkligt nöjda med den. Annars så är ungarna i skolan nu vilket ger oss tid att kunna göra saker på dagtid, så det är egentligen business as usual, förutom det att vi inte kan spela live.
Sedan januari 2020 har Williamson och bandkamraten Andrew Fearn jobbat på vad som blir bandets sjätte studioalbum. En skiva med flera element av det Sleaford Mods vi nu blivit vana vid. Men både Williamson och Fearn är nu på helt andra platser i livet än de var när de började spela tillsammans, och inspirationen till skivan har kommit från andra perspektiv.
– Vi fick idén till albumets titel från det faktum att det kapitalistiska systemet, speciellt nu under pandemin, visat sig mer transparent, och att man så tydligt kunnat se var det har misslyckats. Det har verkligen visat hur det tar hand om folk, vilket är knappt och hur det i sin tur blottat psykologin hos de som är ansvariga för hur landet styrs. Speciellt här i England där pandemin resulterade i sjukt många onödiga dödsfall på grund av dålig förberedelse. Bland annat stängde vi inte ner samhället tidigt nog, att vi saknade grundläggande medicinsk utrustning, att det tog evigheter att få fram utrustningen och när den väl kom fram hade den stora brister. Det fick mig att tänka på hur människokroppen kan klara sig utan ett visst antal revben, och då gjorde jag jämförelsen att även den kapitalistiska världen kan klara sig även om den mister miljontals människoliv. Det fick mig att förstå att vi alla mer eller mindre är ett par extra revben (Spare Ribs) till det kapitalistiska systemet, förklarar Williamson och fortsätter:
– Sedan handlar skivan väldigt mycket om erfarenheterna under lockdown, saker jag var med om som barn och en massa andra teman som vi brukar ha med på våra skivor, så som att vara kritiskt mot andra artister, kritisk mot människor generellt. Sedan är det ju också en väldigt negativ och aggressiv attityd rakt igenom alla låtar, och det är ju också det vi på nåt sätt blivit kända för och det vi tycker om att göra.
Skulle man kunna kalla det för ett klassiskt Sleaford Mods-album?
– Ingen aning alltså. Det är något vi kommer märka flera år efteråt. Men jag skulle nog säga att det är ett mycket mer kommersiellt och poppigt album än vi tidigare gjort och på så sätt kanske en av våra klassiker, vem vet? reflekterar Williamson och utvecklar tankegången:
– Sedan är det ju klart att mycket blir annorlunda när man lever i en global pandemi. Mycket var planerat och vi hade skrivit en del låtar redan i januari, så vi hade en tanke om hur albumet skulle se ut, men lockdown bidrog till en hel del ny inspiration till texterna. Men för det mesta försökte vi lägga hela pandemin bakom oss och bara spela in.
Var det någonting ni gjorde annorlunda i den kreativa processen till albumet?
– Vi har ett par samarbeten med bland annat Billy Nomates och Amy Taylor (Amyl and the Sniffers). Vi var stora fans av dem båda, så att få ha med dem på varsin låt och att de fick skriva sina egna texter kändes fantastiskt. Vi beundrar båda av olika anledningar. Billy har ett speciellt sätt att sjunga på som påminner mig om många R&B-artister som jag gillar. Detta är också ett sätt som jag länge velat sjunga på och försökte göra på senaste skivan, men jag lyckades inte riktigt. Så att få med någon som faktiskt kunde det fungerade verkligen så bra. Angående Amy älskar jag hur hon skriver och förmedlar texter. Hon är på något sätt både väldigt dryg, men också väldigt klyftig. Hon påminner mig även mycket om mig själv, även om jag själv inte skulle säga att jag är klyftig. Sedan spenderade vi väl generellt också mycket mer tid på produktionen, speciellt på de låtarna, men också allmänt.
Det är inte bara Williamson själv som tycker att Spare Ribs kommer bli ett av de mer kommersiella och poppiga skivorna bandet gjort. Albumet kommer till skillnad från deras senaste skivor att släppas på den brittiska skivbolagsgiganten Rough Trade Records. Detta efter att bandet den senaste tiden producerat och släppt sina skivor utan hjälp från något skivbolag.
”Det är mycket jobb att släppa skivor själv. Mycket mer jobb för inte alls så mycket mer pengar.”
– Det var ett misstag att lämna Rough Trade. Ett stort jäkla misstag. Vi hade en gammal manager som tyckte vi skulle lämna, och vi litade blint på honom, men det visade sig att det var en jäkligt dum idé. Vi slutade samarbeta med honom strax efter det, men då var det redan lite för sent, för då hade vi redan skrivit på kontrakt och allt så vi var tvungna att släppa [albumet] Eaton Alive själva. Vi gjorde faktiskt ett hyfsat bra jobb tycker jag. Men överlag var det ett misstag att lämna skivbolaget. Det är mycket jobb att släppa skivor själv. Mycket mer jobb för inte alls så mycket mer pengar.
Williamson och Fearn släppte sin första skiva tillsammans 2012. Innan dess var Sleaford Mods mer eller mindre Williamsons soloprojekt – ett projekt där han kunde få utrymme för att uttrycka sin ilska mot överklassen, arbetslivet och tristessen av att leva i en brittisk industristad. Tillsammans med Fearns minimalistiska och starkt punkinfluerade beats fick bandet ett helt unikt sound som enligt Williamson kan spåras tillbaka till att de, till skillnad från många andra band, håller sig till vilka de alltid varit.
– Innan jag var med i Sleaford Mods jobbade jag. Fabriksjobb, kassajobb, lagerjobb, jag var säkerhetsvakt ett tag… Det sög verkligen. Jag kom på grunden för Sleaford Mods helt själv runt 2007 och släppte fyra album innan jag träffade Andrew. Vi träffades 2011 och jag föreslog att vi skulle arbeta tillsammans, men det tog ett år innan vi började skapa något intressant och ytterligare två år innan saker började hända på riktigt.
Hur träffades ni?
– Vi träffades på en spelning. Jag öppnade för något noise-band från Los Angeles. Jag kan inte riktigt komma på vad de hette, men Andrew var DJ på samma spelning nere i källaren. Jag gick ner för att ta en cigg och hörde honom spela, och jag bara ”vad fan är det här?! Det här är ju bra!”. Så jag presenterade mig och frågade om vi skulle spela tillsammans. Han var skeptisk i början, men sen gav han mig sitt nummer och vi började spela ihop.
Om du skulle se tillbaka på den tiden du varit en del av Sleaford Mods, hur anser du att du har förändrats som person?
– Jag har definitivt börjat ta mer ansvar, jag har inte bara vuxit upp utan också börjat bete mig som en vuxen. Jag har slutat dricka och slutat ta droger. Jag antar att jag överlag blivit mer positiv samt att jag också tycker jag blivit en mer professionell musiker och fått kunna göra det jag alltid drömt om att göra.
Nu för tiden har Williamson bytt ut livet med avslagen starköl i ungkarlslyan till ett liv med sin familj – sin fru och sina två barn. Han bor inte längre i förorten, utan i ett familjevänligt villaområde i centrala Nottingham. Han erkänner själv att han tjänar ganska bra med pengar och lever ett relativt stabilt liv. Man hade kunnat säga att detta är raka motsatsen från den person han tidigare uttryckt sig vara i sina texter – en pank, gnällig arbetare som spenderar hela sin lediga tid med att bli full på närmsta sunkkrog.
Med tanke på hur ditt liv ser ut nu, tycker du att du har blivit en person som du tidigare hade hatat?
– Nej, det tycker jag faktiskt inte. Jag har blivit framgångsrik för mitt eget arbete och jag tycker inte att det är något att skämmas för. Mycket av det jag är arg på i de första skivorna är jag fortfarande arg på. Det du ska göra när du blir framgångsrik, enligt mig, är att fortsätta med det du är bra på – med samma uppriktighet. Och det tycker jag vi har gjort. Vi är inga pretentiösa as, vi snackar inte skit och har inte blivit egocentriska idioter – allt det jag hatar med andra band. Så nej, jag tycker inte att jag har blivit det.
Vill du berätta varför du valt att bo kvar i Nottingham?
– Jag har inte råd att bo i London. Det är så jävla dyrt. Vi har ju mer pengar nu, men jag mår väldigt bra här med min fru och mina barn och vi är ganska glada där vi är.
Så du hatar det inte? Det verkar ju så om man läser era texter och lyssnar på er musik.
– Jo, det är väl klart som fan jag gör! Det suger! Men vi bor på andra sidan floden i Nottingham, vilket är fantastiskt eftersom man varken ser eller träffar någon annan, skrattar Williamson.
”Man kan nog inte kalla oss för teoretiker eller klassa vår musik som socialistisk eller så. Vi sjunger egentligen bara om vad som finns omkring oss.”
Ni blir ofta kallade för ett politiskt band och en grupp som representerar arbetarklassen. Men det känns som om ni själva motsätter er de påståendena. Vad är ni för typ av band egentligen?
– Bara ett vanligt punkband, antar jag. På ett klassiskt sätt. Den typen av punk man såg på 70-talet. Vi sjunger om saker som är nära oss och som vi ser. Jag tror det finns många band som inte gör det och de tycker inte jag är så ärliga mot sig själva, säger han och lägger till:
– Nu är jag väl en medelklassperson. Jag tjänar den typen av pengar och bor i ett sådant område, men jag kommer från arbetarklassen och den bakgrunden kommer aldrig att lämna mig. När du hör mig sjunga, om man nu kan kalla det för att sjunga, är det av en arbetarklassnatur. För det är sån jag är. Vi är nog bara ett vanligt jäkla punkband. Och vi är nog också en typ av politiskt band, men vi är inte politiska på något intelligent sätt. Man kan nog inte kalla oss för teoretiker eller klassa vår musik som socialistisk eller så. Vi sjunger egentligen bara om vad som finns omkring oss.
Sedan er förra skiva Eton Alive har det hänt ganska mycket saker i England. Boris Johnson blev premiärminister och Brexit föll till slut igenom. Har detta influerat dig på något sätt?
– Det har mest gjort mig mer negativ. Det är en utmaning på ett sätt. Vi har i flera år försökt förklara hur jävla hopplöst det är, och när det nu bara blir ännu mer hopplöst är det svårt att säga samma sak. Man måste bli mer kreativ med det för att det ska betyda något. Det är som sagt en utmaning både kreativt men också psykiskt, för du är ju också ett offer för det. Jag kanske inte är förtryckt personligen, men det har såklart en stor inverkan på mig, säger Williamson och fortsätter:
– Det har gjort England till en mycket mindre attraktiv plats att bo på. Jag tror att man skäms ganska mycket för att vara britt nu, men det kanske alltid har varit så och att jag bara inte har fattat det. Detta är såklart inget jag gillar och något jag vill ta avstånd från, men det går liksom inte, för jag bor ju här. Man kan ta avstånd från den ignoranta tankegången, den falska informationen, och konspirationerna, men man kan aldrig riktigt skiljas från det.
Gör du något för att ändra på det?
– Jag håller mig till vad jag tror och tänker inte vika mig för trycket. Jag kommer aldrig tillförlita mig på vanvett eller falla för idioter och lita på deras konspirationer eller liberala idéer. Jag kommer alltid ta avstånd från hela det här tankesättet, vilket jag tycker är väldigt trångsynt, rasistiskt, nationalistiskt och bara rent idiotiskt. Vi håller oss till de vi alltid har varit och det vi alltid har trott på.
Sleaford Mods sjätte studioalbum Spare Ribs släpps imorgon, den 15:e januari.
