Signe om att bearbeta avslutade relationer i musiken, sin nya EP och kärleken till Radiohead

På vad som kändes som årets första vårdag träffade vi, på Kalmar nation i Uppsala, EP-debuterande Signe. Vi pratade om musikaliska influenser, hennes förflutna som jazzmusiker, och den nya EP:n Can’t Wait to Come Down, som släpps idag, passande nog just på Alla hjärtans dag. På komplexa produktioner, som är lika storslagna som nedtonade, med svepande syntar och influenser från både modern R&B och elektronisk musik, berättar nämligen Signe nästan kronologiskt historien om en relation som faller sönder, och försöker besvara den eviga frågan: varför? Tidigare har hon gett ut singlarna Over och Your Game. I morgon, den 15:e februari, har hon en releasespelning på Södra Teatern i Stockholm.

Trots att Signe Bådagård kommer från en riktig musikerfamilj, där pappan spelar i Uppsalabaserade Trio X och systern också är soloartist och producent, berättar hon att det tog ett tag innan hon själv insåg att hon också ville hålla på med musik. Och länge kände hon sig som ett bihang, som någon som rörde sig i popkretsar, utan att göra något på egen hand. 

Hur kommer det sig att du till slut började satsa på musiken? 

– Av en slump så började jag köra med Duvchi. Vi gjorde lite turnéer, var med i nyhetsmorgon, och så vidare. Jag insåg hur sjukt kul det var! Efter det sökte jag musikfolkis. Och eftersom det är så mycket jazz i min bakgrund, i min uppväxt, kändes det som den rätta inriktningen. Jag var faktiskt länge inställd på att jag skulle bli jazzsångerska, och läste sen en jazzmusikerkandidat på Kungliga Musikhögskolan, men insåg ett år in på utbildningen att jag kanske borde ha läst musikproduktion istället, jag var egentligen mer intresserad av pop. Men när jag väl hade bestämt mig för att jag ville hålla på med musik gick det ganska snabbt. Men usch vilka riktiga skitspelningar jag gjort genom åren; stått och sjungit jazzstandarder fem timmar i veckan på olika krogar. Riktiga rövgigs.

Mer allmänt så gillar jag också att man börjat ta tillbaka det lite större formatet, att det har blivit coolt att göra EP:s och album igen. Man släpper något som är en kaka, och det är inte meningen att man ska plocka russinen ur det.

Vad har du för musikaliska förebilder? 

– Jag själv lyssnar mest på hiphop och R&B, men samtidigt har jag, på grund av min utbildning, blivit placerad i ett jazzfack. Folk tycker att jag använder mig av svåra harmoniker, att det inte är så hittigt. Men det är det ju ganska många som gör så idag. FKA Twigs och James Blake till exempel. De har samma tonspråk, och är enorma. Deras musik är ju inte helt lättillgänglig, och det krävs några lyssningar för att man ska greppa den. Så vill jag också göra. Mer allmänt så gillar jag också att man börjat ta tillbaka det lite större formatet, att det har blivit coolt att göra EP:s och album igen. Man släpper något som är en kaka, och det är inte meningen att man ska plocka russinen ur det. Det tyckte jag var läskigt i och med att jag ändå släppte en singel nu. Jag tänkte: “shit, tänk om folk inte gillar singeln och inte lyssnar på EP:n”, för jag tycker att det är viktigt att folk ändå lyssnar på den som helhet. 

Det är även ganska mycket 80-talspop i ditt sound.

– Ja. Och där handlar det nog mycket om mina medproducenter. Norbert som har varit med och proddat är ganska nördig när det gäller sånt. Även Björn. De gillar att ha lite gamla, analoga syntar. Men det är något jag fått höra mycket, inte minst från skivbolag. Jag var på ett möte i våras med en person som eventuellt skulle signa mig. Han sa: ‘Jag tycker att det är skitnice när du blir lite såhär 80-talig, jag tycker att du är lite Lykke Li’, och ville verkligen få in mig i det facket. Men jag har så många olika influenser. Ibland låter det lite indiepop, ibland får det vara lite R&B. Och jag tycker att det är jättekul om det får vara lite blandat, så länge jag kan stå för allt.

Utöver FKA Twigs och James Blake berättar Signe att hon även är ett stort Radiohead-fan, och att hon varit det sedan hon var liten. Ett av hennes starkaste musikminnen var när hon och hennes bästa kompis äntligen fick se Radiohead, efter många års väntan. 

– Vi hade försökt en gång tidigare. Vi åkte till Berlin för kanske tio år sen, men då ställde de in hela turnén för att någon i turnéproduktionen fått en del av scenen i huvudet och dött. Istället låg jag ensam och sjuk på hotellrummet hela helgen, medan min kompis drog till Berghain. Efteråt blev jag knappt insläppt på flygplanet hem, och hela resan var bara katastrofal. Så när vi några år senare äntligen fick se dem, var det sjukt starkt, eftersom jag älskat dem så länge. 

På tal om att älska: Din nya EP har ett väldigt tydligt kärlekstema, och kan uppfattas som väldigt personlig. Hur ser du på att skriva om kärlek? 

– Den här EP:n handlar verkligen om ett uppbrott. Det blev en röd tråd nästan av sig självt. Låtarna handlar om olika stadier i den process det är att gå igenom en separation. Och att fatta vad som har hänt. Det är helt enkelt terapeutiskt, ett sätt att gå vidare, liksom. 

Kan man verkligen gå vidare, när man är fast med sina låtar i en lång tid framöver, och behöver sjunga om det de skildrar om och om igen?

– Det är lite både och. Det är ju så det är att vara musiker, för många i alla fall. Man skriver om sina egna erfarenheter. Det blir lite konstigt, lite… paradoxalt. Att man vill skriva om det för att kunna släppa det, och sen ändå behöva älta det. Jag tror dock att fokuset skiftar efter ett tag, när man kört låtarna live några gånger. Man slutar att tänka på det. En låt kanske till slut bara blir en låt. Känslorna försvinner. Men känslorna måste ju vara där från början för att man ska kunna skriva om det. 
Min nuvarande sambo har hjälpt till att skriva låtarna och producera musiken, vilket har varit speciellt. Gud, nu känns det som om jag lämnar ut honom… Men han har också ett artistprojekt, och håller på med sitt album samtidigt, som också handlar om ett uppbrott, så det har nog varit terapeutiskt för oss båda. Det är nog nyckeln till varför det har funkat över huvud taget, att samtidigt som han har hjälpt mig har jag också jobbat på hans album. Om inte båda hade lämnat ut sig på det här sättet, alltså om det bara varit en envägskommunikation, hade det nog blivit jobbigare. Men jag tror att det är ganska vanligt att hamna i såna här situationer, eftersom musiker och artister ofta dejtar varandra. 

Vad hoppas du att lyssnare tänker och känner när de hör EP:n? 
— Svårt… Jag hoppas väl att de känner saker över huvud taget när de hör låtarna. Det är förhoppningen, att så många som möjligt hör EP:n och att det framkallar någon typ av känslor. Annars är det ett misslyckande. Och det kan ju vara bara av själva ljudlandskapet, snarare än att man tar till sig vartenda ord. Jag har ju pluggat musik i 100 000 år och gått olika låtskrivarkurser och skit. Där handlar det ofta om att skriva en låt som så många som möjligt kan ta till sig. Det är ju inte så spännande – att bara reproducera samma känslor hos lyssnaren, om och om igen, på samma sätt.

För dem som vill börja hålla på med musik själva finns det idag många stora nätverk, speciellt om man är tjej, menar Signe. Något som tyder på en hoppfull utveckling, och som blir extra påtaglig med tanke på rummet vi sitter i, där porträttmålningar av dussintals olika, men i princip identiska gubbar konstant spänner blicken i en, och vittnar om att kvinnor generellt inte fått så mycket utrymme. 

– På Facebook finns exempelvis en grupp som heter Musikgäris. Jag är inte jätteaktiv där, men varje dag är det nån som skriver “jag vill ha en kvinnlig producent som kan jobba på mina låtar” eller “vi har ett writing camp, här finns möjlighet att signa upp”, och “jag skulle så himla gärna ha en kvinnlig mastrare, ge mig tips”. Och då kanske de flesta är människor som inte har stora maskiner i ryggen, och som kanske är enklare att jobba med. Eller i alla fall billigare. Idag finns det  extremt många bra kurser och program också. Jag själv är inte heller helt färdigutbildad, jag kan inte allt. Jag känner mig inte så självständig i studion idag till exempel. Det skulle jag vilja bli. Jag tycker visserligen att det är kul att jobba med andra, men jag skulle vilja ha möjligheten att vara ännu mer självgående. 

Vad har du, utöver att bli mer självgående i studion, framför dig nu?

– Först är det releasekonserten på Södra teatern den femtonde. Sen får vi se, det har varit så mycket “en sak i taget” nu. Få EP:n klar i tid, vara med på fotograferingar och skit, styra ihop ett band, boka lokal, fixa en spelning. Nu ska vi repa till det. Känns det bra efteråt vill jag jättegärna försöka boka fler gigs. Jag har även fler låtar på gång. Det har man alltid. Jag hoppas att det kan bli en låt till innan sommaren, men jag vågar inte lova det.