shame: ”Vi gick igenom allt det där med självisolering redan innan pandemin”

Det är svårt att blunda för den framgång som albumaktuella shame har mött när de näst intill kört över världens indie- och punkscen som en 20-tonsångvält. Ångvälten brukar även användas som en metafor för att beskriva bandets musik på det sätt den är ytterst aggressiv och in your face. Samtidigt beskrivs musiken också som lika klyftig som bandet själva. Men en framgångsrik musikkarriär har sitt pris, och vi ringde därför upp bandet för att prata om deras efterlängtade uppföljare, men också om hur turnerandet tog ifrån dem en stor del av sin ungdom och hur corona tog ifrån dem turnerandet. 

---

– Det är bra med oss. Vi har alla fått corona, förutom Charlie. Han var i Norge!

– Jag var där i typ en månad, såg många bra filmer, målade en tavla, tog många långa promenader…

Vardagen för bandet shames sångare Charlie Steen och trummis Charlie Forbes är genomgående påtaglig när jag ringer upp dem en fredagseftermiddag. Båda är stationerade i säng eller fåtölj i sina gamla pojkrum i Brixton, söder om London. Väggarna pryds av bandplanscher och färgglada tapeter, i den enes föråldrade webbkamera syns Steen springa fram och tillbaka mellan hussysslorna under intervjun medan Forbes ligger i sin säng och röker en ojämnt handrullad cigarett. Detta är tydligen den nya vardagen för två killar som spenderat större delen av sina mer eller mindre vuxna liv med att turnera, sova på flygplan och festa efter spelningarna.

– Vi har egentligen bara försökt hålla oss sysselsatta, det finns inte så mycket att göra. Jag har målat mycket, sedan mars har jag kanske målat 24 verk. Jag har läst ganska mycket också. När det slutade vara lockdown fixade vi ihop en musikvideo till Water in the Well. Annars har vi mest repat och skrivit material som vanligt, så det har inte varit ett totalt hål i vardagen. I början av året spelade vi ju faktiskt in en ny skiva. Men det är typ det enda vettiga vi gjort i år, säger sångaren Steen och fortsätter:

– Vi började året och tänkte att det här skulle bli det bästa året någonsin och sen… ja… haha….

–Det var jäkligt tråkigt, för vi tog faktiskt en del ledigt under 2019 och förberedde oss för att kunna köra hårt igen. Vi hade ganska många coola saker planerade, men sedan började allt falla isär framför ögonen på en, vilket var sjukt sorgligt. Speciellt med tanke på att vi precis blivit klara med skivan, och det hade blivit tid att börja gå vidare till nästa kapitel. Men ja, there’s always next year. Nu är vi i alla fall riktigt jävla utvilade, säger Forbes.

Bandets fem medlemmar träffade alla varandra i gymnasiet, och blev tillsammans med vänner och bekanta i band som HMLTD, Goat Girl och Dead Pretties en del av Brixtons nya scen av aggressiva och punkinspirerade indierockakter. shame släppte sitt kritikerhyllade debutalbum Songs of Praise i början av 2018, och har sedan dess mer eller mindre levt i turnébussar. Året därpå tog de som sagt en del ledigt för att kunna arbeta på uppföljaren Drunk Tank Pink, som släpps fredagen den 15:e januari. En referens till den gamla rosamålade fyllecellen i vilken Charlie Steen självmant isolerade sig för att skriva.

– Jag tror man kan säga att skivan mest handlar om att gå från att turnera och den hektiska livsstilen till tystnaden som kommer efteråt. Att vänja sig vid att bara umgås med sig själv och kunna separera turnerandet, shame och allt som kommer med det från sitt privatliv. När man är ute och spelar och super som vi gjort, upplevs man ofta som mycket mer extrovert och social, och det blir man ju i stunden. Men i mitt fall, och för flera andra jag pratat med, är det sedan raka motsatsen. Efter turnerandet kryper man liksom tillbaka in i sig själv och blir jäkligt introvert. Jag tror det har mycket att göra med att man inte har något privatliv när man turnerar. Det är i princip bara när man är på toaletten som man får en minut för sig själv, säger Steen och utvecklar:

– Denna skiva är nog ganska annorlunda för mig personligen, den är mycket mer transparent. Alla låtar förutom den första handlar egentligen bara om mig själv. Det är en ganska introvert skiva, lite som en konversation med sig själv. Mycket av det som många tvingas leva med nu under corona och lockdown.

– Vi gick igenom allt det där med självisolering redan innan pandemin, så jag tror att det kommer resonera ganska väl med människor nu när de har fått uppleva samma sak, flikar Forbes in.

Det var alltså inte så att ni skrev skivan utifrån era erfarenheter av lockdown? Det känns ju lite så när man läser texterna.
– Nej, säg för fan inte så. Vi vill inte att det ska vara någon form av pandemi-konceptalbum, säger Forbes med en skämtsamt hård ton.

Ville ni att skivan skulle vara annorlunda jämfört med den första?
– Jag tror att det kom ganska naturligt med tanke på att det tog ganska lång tid för oss mellan skivorna och att det var mycket saker som hände i våra liv under tiden. Tänk dig om en artist skulle hålla på med en teckning 2018, och du skulle komma tillbaka 2021 och den artisten fortfarande höll på med samma jäkla teckning. Då skulle du undra varför personen inte hade gått vidare från den teckningen och börjat måla eller göra en skulptur istället. Samma sak gäller när man sysslar med musik, man vill börja utforska andra typer av influenser, förklarar Steen.

”Vi hade inte riktigt fått uppleva hela grejen med att vara 20-åringar i London eftersom vi stack när vi var 18/19 år.”

Det verkar på er som om ni fått uppleva en hel del saker trots att ni är ganska unga. Hur känner ni att ni förändrats som personer under er tid som band?
– Jag tror att mycket hände när vi stack hemifrån och levde i en ganska konstig värld ett tag. Vi var borta från hela vår familj och våra vänner och vi träffade konstant nya personer och skapade på något sätt en ny familj. Det var jäkligt spännande, men det fanns absolut stunder där det var väldigt utmattande och man var trött på allt – men man växer som person på det sättet också. När vi kom tillbaka till London för en liten paus efter Songs of Praise-turnén märkte vi att vi hade missat en stor del av vår uppväxt. Flera av våra vänner var då snart klara med sina universitetsutbildningar, eller hade blivit befordrade till bra jobb. Vi hade inte riktigt fått uppleva hela grejen med att vara 20-åringar i London eftersom vi stack när vi var 18/19 år, säger Steen och fortsätter:

– Jag tror att jag förändrats mest på det sättet att jag lärt mig separera bandet från mitt privatliv. Men jag har också förstått hur lyckligt lottade vi har varit som kunnat turnera hela världen. Sen fick pandemin oss att kunna se saker från ett lite annorlunda perspektiv. När vi släppte [den förra] skivan var vi typ 19 eller 20 år, och nu är vi runt 23/24, så vi har väl också förändrats på det sätt de flesta förändras under den tiden.

Ett tema som sällan lyfts fram i shames texter är hur det var att vara tonåring i hemstaden Brixton. Kanske för att det då inte finns så mycket att sjunga om, eller kanske för att bandet distanserat sig från de ungdomliga trender som pågick i staden. När bandet blivit tillfrågat var de fick sin inspiration från är det alltid ett ställe som lyfts fram: den numera nedlagda puben The Queens Head. En pub som bland annat varit stammishak för det anrika bandet The Fat White Family, och där de dåvarande nykomlingarna shame råkade få en replokal i lägenheten ovanför. Ett ställe vars miljö skulle komma till att bli en viktig ingrediens i shames musik. När jag frågar dem om hur stämningen var på The Queens Head, tar det ett tag innan de får fram det rätta ordet.
– Alltså… laglöst!

”Det fanns en stolthet kring vad du faktiskt älskade och vad du tyckte om att göra, och jag tror det hjälpte oss väldigt mycket med vårt självförtroende.”

Steen utvecklar:
– När vi gick dit för första gången var vi liksom ungar. Vi slutade skolan för dagen och drog dit det första vi gjorde. Det är svårt att föreställa sig den nu, men hela miljön var väldigt framträdande för tiden. Vid den åldern var man jävligt osäker på vad man hade på sig, vilken musik man lyssnade på och så vidare. Vi var i den åldern där hela vardagen gick ut på att låtsas vara något man inte var, och när vi sen gick dit träffade vi alla dessa ‘vuxna’ som istället var stolta över musiken och stilen de gillade. De kunde inte bry sig mindre om de själva eller någon annan tyckte om att ha en jäkla kostym på sig eller lyssna på Ramones. Det fanns en stolthet kring vad du faktiskt älskade och vad du tyckte om att göra, och jag tror det hjälpte oss väldigt mycket med vårt självförtroende.

– Vi försökte få någonting att hända rent musikaliskt på övervåningen, och sen när vi kom ner var hela den här folksamlingen av väldigt genuina och excentriska personer där. Flera av dem hade varit i musikindustrin väldigt länge och gjort sådana saker tidigare, så alla höll väl ett öga på oss och såg till att vi inte gjorde massa dumheter, fortsätter Forbes.

Steen: Det är väldigt konstigt att tänka tillbaka på. Vi fattade inte riktigt då hur speciellt det stället egentligen var. Så när puben stängde igen fanns det liksom ingenting som kunde ersätta den. Jag kommer ihåg när den gick i graven, och vi alla kände att det var slutet på en era… Allting kändes bara så jävla konstigt.

Forbes: Det kändes typ som att vi blivit vräkta från vårt eget hem. shames hem. Det lämnade oss ganska hemlösa rent musikaliskt.

Det är numera svårt att hitta en recension eller artikel som ens har någonting halvdåligt att säga om shame. Bandet har hyllats som ett av framtidens mest lovande aggressiva rockband och beskrivits som ostoppbara från världsdominans. Jag frågade bandet hur de tänker och känner om denna respons, men blev avbruten innan jag hann ställa klart frågan:

– Alltså mannen, vissa tycker verkligen inte om oss. Vissa hatar oss verkligen. De tycker att vi är kaxiga snobbar, säger Forbes skämtsamt. Han fortsätter med att förklara hur bandet tänker om sin hyllade musik.

– Vi vill uppenbarligen att folk ska tycka om det, men det viktigaste är att det låter bra för oss och att vi tycker låtarna är bra – sedan kan man bara hoppas att alla andra kommer göra det med. Men om de inte skulle göra det, gör åtminstone vi det. 

Har ni känt att förväntningarna varit väldigt höga nu inför er andra skiva?
– Jo, så har det ju varit, men man får bara se till att verkligen tro på låtarna. Folk gillade ju den första skivan och vi tyckte de låtarna var bra då. Vi tycker de nya låtarna är bra nu, så varför skulle inte folk gilla dem? konstaterar Forbes. Steen tar vid:

– Den största pressen för mig brukar alltid vara när vi spelar live. Jag bryr mig inte så mycket om vad folk skriver på nätet och så där, utan det handlar mer om att kunna få spela på drömställena som till exempel Brixton Academy. Det är då jag känner mig pressad. Samtidigt älskar jag att göra stora gig och fullfölja alla stora ambitioner vi har.

Det finns nog ingen som sett shame live som inte har lagt märke till den sinnessjuka energi som bandets sångare utstrålar. Den något filosofiske Charlie Steen, som spenderar dagarna med att måla tavlor och ta långa promenader, verkar totalt byta personlighet från den bohemiske svärmorsdrömmen till en övertänd och tröjlös punkslyngel som surfar runt på publiken, vrålar texterna i ansiktet på fansen och klättrar i taket.

”Jag kan inte spela några instrument, så det har varit på det sättet jag fått uttrycka mig. Det är också då jag känner att jag kan balla ur totalt.”

– Jag vet faktiskt inte hur vi blev så där live. Jag har alltid bara tyckt om det väldigt mycket. Jag kan inte spela några instrument, så det har varit på det sättet jag fått uttrycka mig. Det är också då jag känner att jag kan balla ur totalt. Sen tror jag också det handlar mycket om att trycka bort all osäkerhet och känna att man inte bryr sig ett skit om vad folk tycker. Det är de enda stunderna i mitt som jag verkligen kan känna så, förklarar Steen.

Sista frågan innan ni måste förbereda för er livestream! I låten The Lick sjunger ni om modern popmusik och beskriver den som ”something we can touch something we can feel / something that’s relateable not debateable…”. Tycker ni att dagens musik blivit mer relateable och mindre debateable?
– Helt ärligt så vet jag inte. På många sätt skulle jag nog säga att det är så, men sen tror jag inte heller att jag lyssnar tillräckligt mycket på ny musik för att kunna uttala mig. Jag är skitdålig på det, och under detta året har jag faktiskt blivit ännu sämre på det. Det är typ bara när jag kan gå på konsert och så, men nu kan man ju inte det längre. Jag brukar ofta falla tillbaka på tidsperioder som jag relaterar till mycket mer. Men kanske har det blivit så, kanske inte, säger Steen och Forbes avslutar:

– Jag skulle nog säga att det finns väldigt många nya spännande band, så musiken är nog mer debateable än relateable numera. Speciellt inom vår scen tror jag att folk strävar efter att bli mer debateable.

Det återstår att se om shames egna musik blir mer relateable eller debateable; eller kanske lika delar av båda? Efter albumsläppet nästa fredag väntar den corona-anpassade turnén Socially Distanced Tour 2021, som skulle gå av stapeln i Leeds den 2:e februari, men som nu dessvärre blivit framflyttad. Men när det än blir av kommer vi återigen få se bandet återvända till sitt naturliga habitat.

Den nya singeln Nigel Hitter från albumet är ute nu. shames andra album Drunk Tank Pink släpps nästa fredag, den 15:e januari.