Rami om svensk hiphop: ”Jag vill göra hela scenen större, och jag vill göra det på rätt sätt”
Storvreten badar i höstsol. Det är löjligt varmt för en oktobertisdag i Sverige. Hade det inte varit för de orangea och gula löven som beblandar sig med höghusens gråa fasader hade det nästan känts som sommar. Svett och andfåddhet präglar vägen från Tumba station, som främst består av uppförsbacke på uppförsbacke. Ansträngningen påminner mig om när jag brukade komma till just den här delen av Tumba för att lira fotboll, men idag är jag här för att träffa stjärnskottet Rami, som är uppvuxen i trakten. Med en kombination av råa texter och studsiga flows har 26-åringen snabbt blivit ett namn att räkna med på den svenska hiphopscenen, och nu är ett debutalbum på horisonten.
På Ramis initiativ bestämmer vi oss för att ses på en pizzeria i närheten, Picasso. Rapparen hälsar på personalen som om de vore familj, och utanför möter vi en yngre bekant som sitter med oss under större delen av vårt snack. Vi bär ut våra egna stolar och bord, och slår oss ner på uteserveringen. Hela tiden går det förbi folk och hälsar. Det verkar som att alla känner alla här, och jag får intrycket av att de flesta är stolta över traktens son. “Det går bra nu, va?” konstaterar någon. Det blir direkt uppenbart varför han ville mötas just här. Det är hemma för honom.
– Det är klart att jag känner alla här! Det är en väldigt speciell plats för mig, jag har ju växt upp här. Jag har flyttat för ett tag sen, men många vänner och släktingar är kvar. Sen är det en plats som tillkommer med båda goda och tråkiga minnen, jobbiga och lyckliga. Men jag tror att de flesta som bor här tycker om Tumba väldigt mycket och har en fin bild av den här platsen. Det finns ju problem överallt, inte bara här.
Tumba, och Botkyrka i stort, är verkligen en speciell plats. Det är inte helt fel att kalla förortskommunen i södra Stockholm för svensk hiphops vagga. Fram tills i år har Redline Recordings haft sin studio här i runt 30 år, verkstaden för bröderna Salazar som legat bakom fler rapkarriärer än man kan räkna. Den närvaron påverkade även Rami.
– När jag var ung hade vi Redline-grabbarna i sin storhetstid här. Stor, Moms, Aki, de höll sig väldigt mycket här på södra sidan, och speciellt i Botkyrka. Jag är uppväxt med dem som grannar. Det är klart att man blev inspirerad.
Rami är född och uppvuxen i en musikerfamilj, med både en bror och en pappa som också är artister. Musiken har alltid funnits där sedan barnsben, och följt med honom genom hela uppväxten på olika sätt.
– Musiken har varit med mig sen jag var jätteliten, jag började liksom spela piano när jag var fyra. Sen gick jag en musik- och mediaklass i grundskolan där jag fick chansen att uppträda och vi hade studio i skolan. Vi hade musikcafé en gång om året där jag brukade stå på scen.
Redan från början var det vissa ämnen som letade sig till framkanten i Ramis musik. I en gammal video från just en av de där gångerna på musikcaféet kan man se en ung Rami framföra en låt som heter Meckish. Året var 2009. Han säger själv att han mer eller mindre alltid gjort samma sorts musik.
– Jag har gjort den musiken jag gör jättelänge. Samma ämnen liksom. Det uppskattades jättemycket av lärare och rektorer när jag gick i skolan. Jag kunde gå fram och uppträda och det var aldrig några problem. Jag fick liksom A i svenska och musik tack vare att jag kunde rappa. På något sätt var det tydligen acceptabelt då, själv skrev jag bara och gjorde den musiken jag tyckte var kul att göra.
På senare år har dock attityden från samma skola som brukade vara uppmuntrande förändrats dramatiskt. Rami minns speciellt en gång efter att karriären hade tagit fart, när han besökte skolan för att spela in material.
”De uppmuntrade mig att göra exakt den musiken jag fortfarande gör idag, på många sätt hjälpte de mig bli det jag är. Och nu är det inte acceptabelt längre?”
– Jag har velat gå tillbaka till skolan för att prata med folk som ändå har varit med på vägen och filma lite grejer. Det ville inte dem på skolan. “Det tycker inte vi är passande”, sa de, på grund av den sortens musik jag gör. Men de uppmuntrade mig att göra exakt den musiken jag fortfarande gör idag, på många sätt hjälpte de mig bli det jag är. Och nu är det inte acceptabelt längre?
Det har nog inte undgått någon att hiphop som skildrar en kriminell livsstil och andra problem i utsatta förorter har blivit ett fenomen i Sverige. Samtidigt som artister i genren har dragit in miljontals streams och toppat listor är det långt ifrån alla som har varit positivt inställda till musiken. Diskussionen om att genren glorifierar kriminalitet och påverkar unga lyssnare negativt har hängt över dess framgång som ett mörkt moln. Debatten kan kännas tröttsam. Samtidigt är den oundviklig, något som Rami verkar mer än medveten om.
– Lyssna, jag är 26 år gammal. Redan när jag var liten fanns artister som Kartellen. De rappade om samma saker som grabbar rappar om idag, och på nåt sätt var det Kartellen gjorde fan mycket mer filterlöst. Men i grunden gjorde de samma sak som vi gör, de berättar hur det är. Vi kunde tagit lärdom av det redan för 10 år sedan när Kartellen gjorde sin musik och skildrade den verkligheten, men eftersom folk inte har lyssnat har vi blivit tvungna att fortsätta. Det är så här vi har vuxit upp – allt är en verklighetsbaserad historia. Det är tråkigt att folk fortfarande ser på oss bara som “gangsterrappare” och inte som berättare som förmedlar och berättar om hur det faktiskt är och hur det kan vara för jävligt många. Hur kan det vara fel?
Rami ser på rapparna från förorten som historieberättare, reportrar som skriver detaljerat om en viss verklighet. Idag lyssnar man på hiphop lika mycket i Danderyd som i Botkyrka, men enligt Rami finns det en skillnad på att bara lyssna och att verkligen förstå.
– Jag förstår att det är svårt att fatta om du inte är från ett sånt här ställe, jag gör verkligen det. Men folk har liksom haft tid på sig. Redan 10-12 år sen, eller egentligen längre sedan än så. Du kan gå tillbaka till 90-talet när Latin Kings tog upp de här problemen – brott, mord, dittan och dattan. Det här har pågått länge. Folk har inte börjat skjuta varandra igår, det har inte uppstått över en natt.
Det märks att rapparen har tänkt mycket på det här ämnet. Han resonerar med stor passion och inlevelse i just denna del av vårt samtal, och landar till slut i en liknelse med filmens värld.
– Jag skulle aldrig säga att det här är glorifierande. För att ta ett exempel, borde Al Pacino inte få vara en skådespelare? De gör filmer om saker som faktiskt har hänt och blir hyllade. När vi gör samma sak i vår musik är det tydligen ett problem, men det kan väl inte vara fel att göra konst om historia, att föra vidare historier? Man måste kunna förstå vad man lyssnar på. Det kanske finns en människa som kan titta på en maffiafilm och blir inspirerad och vill göra det som händer i filmen. Sen kanske det finns en människa som tittar på samma film och verkligen förstår vad den handlar om istället för att se det som en uppmaning. Ofta har det väl med ålder att göra. Jag köper att ett barn som lyssnar på min musik kanske inte förstår allt, men jag köper faktiskt inte att en vuxen människa lyssnar på mig och inte fattar. Det är ju därför det finns åldersgränser på saker och ting. Du som förälder låter förmodligen inte ditt barn kolla på vilka filmer som helst. Då är det också ditt ansvar att de inte lyssnar på min musik om de inte är mogna nog att förstå än.
Rami tycker att man pekar fingrarna åt helt fel håll. Han lyfter upp politikers och samhällets ansvar i det hela – huvudpoängen är att det är större saker än hiphop som orsakar de här problemen.
”Jag har varit här. Jag har vuxit upp här. De väljer ändå att inte lyssna på mig. De vägrar.”
– Det har blivit en så stor grej, och helt ärligt är jag trött på att folk inte lyssnar. Man snackar om hur vi är ansvariga för de här problemen och jag kan tänka… kan inte politikerna lyssna på våra texter? De står där och tycker att saker och ting är på vissa sätt och vis, men… Jimmie Åkesson har inte varit här i Storvreten. Det har inte Magdalena Andersson heller för den delen. Jag har varit här. Jag har vuxit upp här. De väljer ändå att inte lyssna på mig. De vägrar.
Rami upplevde tidigt att folk kollade snett på hans musik för att det var “gangsterrap”. Han säger att han bland annat inte släpptes in i studios på fritidsgårdar i hemtrakten, och hade svårt att hitta en väg in i musiken. För Rami kom till sist den hjälpen som behövdes från ett av svensk hiphops största namn någonsin. Innan jag hinner ställa hela frågan om hur karriären började ta fart på riktigt verkar han fatta vart jag är på väg, och avbryter.
– Du tänker på Abidaz? Jag har alltid sett upp till Abidaz jättemycket, och det har alltid varit min favoritartist sen jag började lyssna på svensk hiphop. När jag började hade jag inga tankar eller drömmar om att jag skulle kunna göra en låt med honom. Men han kände mycket folk härifrån som var lite äldre än mig, och jag lärde känna honom via dem. Vid den här punkten hade jag aldrig ens varit i en studio, men direkt när Abidaz fick höra mig rappa tog han med mig.
En av svensk hiphops mest inflytelserika gestalter såg alltså talangen i Rami tidigt. Tillsammans spelade de in singeln Favoriter I Orten, som på många sätt blev startskottet för Rami.
”Han hjälpte mig när fritidsgårdarna och ungdomshusen aldrig gjorde det.”
– Jag ska inte ljuga, det var värsta pressen när vi gjorde den låten. Efter vi gjorde den var han fett engagerad, skickade mixen direkt, sa att vi skulle göra video nästa vecka. Han tog mig verkligen under vingarna och mycket av det här är tack vare honom. Han hjälpte mig när fritidsgårdarna och ungdomshusen aldrig gjorde det.
Ett annat samarbete som kom att vara viktigt för Rami är det med producenten och vapendragaren Mackan, som också är från Botkyrka. De två har varit med varandra länge, och jobbar fortfarande tätt ihop.
– Mackan är från Fittja, ett par år yngre än mig. Jag har vetat vem det är sen vi var unga men aldrig känt honom på det sättet. Ett par polare introducerade oss, och vi planerade in en session när ingen av oss alls hade varit i studion så mycket innan. Jag vaknade den dagen det var planerat, och ärligt talat hade jag verkligen ingen lust att gå till studion. Jag ringde polaren som hade fixat det och sa att vi skulle ta det någon annan dag, men för honom var det inte ett alternativ. Du ska in i studion idag, sa han. Så jag drog till studion, och där lärde jag känna Mackan.
Att Rami faktiskt tog sig iväg den dagen visade sig vara värt det. Den resan till studion producerade hitsingeln Pu$ha, som idag har streamats över sju miljoner gånger på Spotify.
– Det gick jävligt snabbt, vi var bara i studion typ tre timmar. Nåt kul med den låten är att Mackan faktiskt inte tyckte om det beatet. Han frågade om jag inte skulle ta nåt annat beat, men jag var säker på det. Det här har jag aldrig sagt, men refrängen till den låten var faktiskt ingången på min första vers från början. Mackan har värsta örat, han hörde att den delen hade nåt, så han föreslog att det skulle vara refrängen istället. Vi gjorde det, bytte plats på verserna, och sen flög den.
Efter Pu$ha följde ett gäng singlar, som till slut ledde upp till mixtapet Kungar & Poeter. Jag råkar först kalla projektet för ett album, men blir snabbt rättad av Rami som vill vara väldigt tydlig med att det var ett mixtape, och att det som är på väg nu är hans debutalbum. Skillnaden är viktig för rapparen.
– Det finns ett koncept den här gången, det är skillnaden på ett mixtape och ett album för mig. Det är lite att låtarna hör mer ihop med varandra och allt är mer sammanhängande. Utan att spoila för mycket av albumet så är det att jag berättar om samma saker fast på olika sätt. Jag säger liksom en och samma sak fast på tio olika sätt. Jag tänker på färgerna, omslagen, musikvideorna, allt ska hänga ihop.
Rami 2.0. Det är vad som utlovas på det nya albumet. Musiken ska reflektera hans mognad som artist och person över de senaste åren.
– Tidigare i min karriär har jag bara köttat på, jag har bara kört utan att stanna. Släpp, släpp, släpp, liksom. Men jag har vuxit mer än ett par steg både som artist och person, och det är det jag vill bevisa med det här albumet. Det är många i hiphopscenen som inte tänker så mycket för att man bara kör och kör, och jag har varit samma. Sen kommer det en punkt när man väl stannar och tänker jag borde gjort si och så, man ser saker från ett annat perspektiv.
Under sin explosiva väg till att bli landets största genre har modern svensk hiphop gått igenom en hel del. Tongivande artister har gått bort. Andra har lämnat musiken bakom sig. Vissa sitter inne. Allt detta samtidigt som kritiken har haglat från media och politiker. Genom allt är Rami stolt över scenen, och hoppfull för dess framtid.
– Jag tycker att den svenska hiphopscenen är på topp. Jag tycker den gör sitt jobb på helt rätt sätt, och jag vill fortsätta i rätt riktning, och ta scenen till nya platser. Som artist vill jag utveckla hela hiphopen. Det är jättemånga som är skitduktiga och jättekonstnärliga, men kanske inte tänker på helheten. Jag vill göra hela scenen större, och jag vill göra det på rätt sätt. Jag vill få folk som inte alls lyssnar på hiphop att tänka wow, de har gjort ett helt projekt och allt hör ihop.
Det märks att Rami är sugen på att testa nya saker. Nyligen samarbetade Tumbasonen med Bell på en remix av stjärnskottets genombrott MISSFÖRSTÅTT, något som Rami själv har beskrivit som “årets kanske mest oväntade collab”. Mer av den varan kommer det också bli i framtiden.
– Vi är ju två helt olika artister. Det går inte ens att tänka att det skulle hända liksom. Det blir jättekul att mötas i en studio när man är så annorlunda, och försöka hålla sig till sin grej samtidigt som man gör något tillsammans. Om jag sa till dig att Rami och Bell skulle göra en låt innan hade många tänkt att det kommer bli skitdåligt. Men gå in och lyssna! Det blev ju fett bra. Jag kommer absolut våga göra min grej utanför boxen på det sättet mer i framtiden. Jag kommer samarbeta med mer olika artister, inte bara hiphopartister. Det kommer fler oväntade samarbeten, och det ska bli jättekul.
Vi kommer in på temat om drömsamarbeten och inspirationer. För någon som har så starka rötter inom svensk hiphop är ändå amerikansk hiphop en tydlig ledstjärna här.
– Det är svårt att svara på i Sverige för jag känner att jag redan kan samarbeta med de flesta jag vill samarbeta med här. Jag lyssnar ju mycket på amerikanska grejer, NBA Youngboy, Meek Mill, Drake – den listan kan bli lång om jag får säga vem som helst.
Trots den potentiellt långa listan av drömsamarbeten kommer det också fram att Rami enligt egen utsago faktiskt inte lyssnar på så mycket musik. Han har helt enkelt inte tid. Attityden påminner mig om när Lil Wayne en gång sa att han bara lyssnar på sin egen musik.
– Jag glömmer att göra det. Jag kan lyssna jättemycket på min egna musik, för att gå igenom den om och om igen liksom, men när jag gör det blir det faktiskt att jag inte tänker på att faktiskt lyssna på andra artister, det finns liksom ingen tid över för det när man är så sjukt inne i sina egna grejer och så fokuserad på att göra dem låtarna så bra som möjligt.
Men var kommer då inspirationen från, om man inte lyssnar på någon annan? För Rami kommer den helt enkelt från livet som han och folk omkring honom har levt. Han drar fortfarande på uppväxten och upplevelserna som präglade den, något han menar är en oändlig källa till inspiration.
– Ibland kan jag bli chockad själv hur länge den här inspirationen räcker. Jag kan fortfarande skriva om saker jag upplevt flera år sedan, det tar liksom aldrig slut. Jag har aldrig känt att jag inte har inspiration. Innan har det varit från min egen vardag. Det kan bli lite svårare nu när jag inte har den vardagen längre, men jag kan skriva om saker som polare varit med om också, folk man känner. Jag tycker det är lätt att skriva från andra människors perspektiv. Jag kan sitta i bilen, på pizzerian, och så kommer det upp något och jag bara måste skriva.
En äldre man haltar förbi med sin rullator och hör vad vi pratar om. Han önskar Rami lycka till med musiken. Rami säger att han får ta och vara med i nästa musikvideo. Lillgrabben som fortfarande sitter kvar med oss måste tillbaka till skolan – lunchrasten är slut och han har prov.
– Jag sa till honom att om han skippar skola för att vara med på det här ska han inte komma. Han måste sköta det där.
Samtidigt som lunchrasten lider mot sitt slut börjar också min tid med Rami göra det. “Jag har ett viktigt citat”, svarar Rami när jag frågar om han har någonting att avsluta med.
– Det är peace and love. Jag önskar alla människor välmående och fred på jorden, och jag ska fortsätta ge er bra musik. Jag lovar att detta är min bästa musik någonsin, och jag har aldrig varit så taggad på att släppa som jag är just nu.
“Peace and love!” ropar Rami igen när jag beger mig från Pizzeria Picasso. Själv rör han sig in för att beställa lunch. Han är ledig för dagen, och berättar med ett enormt leende att han tänker spendera den i hemtrakten. Han får sällan tid att komma hit längre, men det är ju ändå hemma, genom både det jobbiga och det lyckliga.
Musikvideon till singeln Vikt från det kommande albumet släpps imorgon, 14:e oktober.
