Nora Khalil om debutromanen Yani, starka vänskapsrelationer och att balansera humor med allvar
Jag sitter på tunnelbanan på väg mot T-Centralen. Det är en kvävande värme inne i vagnen och gröna linjens icke fungerande luftkondition gör det inte lättare. Medan jag nervöst läser igenom alla frågor jag har förberett så försöker jag att hålla mig någorlunda sval. Det är en av sommarens varmaste dagar när jag träffar Nora Khalil inne på Kulturhuset vid Sergels torg. Inne i lokalen är det tomt, och svalt, när vi hälsar. Det är en lugn och trygg känsla som Nora utstrålar vilket gör mig bekväm nog att våga på mig en kram. Vi bestämmer att sätta oss några våningar upp och det glädjer mig att det är så få besökare i lokalerna just idag. Vi sätter oss vid ett bord precis vid fönstret där vi får en utsikt rakt över Sergels torg. Man kan nästan se luften dallra och hur människor flåsar sig fram. När jag frågar henne hur det känns att hennes debutroman Yani släpps om mindre än tre veckor drar hon lite efter andan.
– Det är konstigt, för jag har drömt om det sen jag var liten, att bli författare. Nu blir det på riktigt. Min första tanke var vad ska jag göra nu när min dröm har blivit sann? Men samtidigt är jag fett stolt och nervös över vad folk ska säga.
Har du någon tanke kring hur du tror att folk kommer ta emot boken?
– Jag tror att de som är i karaktärernas ålder kommer relatera mycket, medan vi som är lite äldre kanske tänker att det här var vår barndom. Jag hoppas att folk kommer relatera, skratta lite, men också bli berörda.
Nora tog lärarexamen vid 23-årsåldern och började efter examen fundera kring sina framtidsplaner. Till slut bestämde hon sig för att vänta med att börja jobba och istället söka sig till en skrivarkurs. Hon kom in på Jakobsbergs folkhögskola. Nora berättar att hon redan i början av skrivarkursen såg sig omkring och förstod att hon förmodligen var den enda med den bakgrunden hon hade.
– När jag märkte att jag var den enda från orten bestämde jag mig för att testa något nytt. Jag bestämde mig för att låta bli att använda slang. Innan dess hade jag varit med i Ortens Bästa Poet och skrivit poesi och träffat en del skrivande personer från orten. Men det var typ det. Jag kände mig fortfarande som en nybörjare. Och jag var väldigt inne på att skriva en diktsamling. Min fördom var att alla på kursen tänkte att jag skulle skriva om orten med massa slang. Men jag ville inte göra det, jag ville skriva om typ kärlek och relationer.
Varje vecka fick de olika sorters skrivuppgifter och Nora beskriver hur hon inte lyckades hålla sig borta från slangorden. Hon minns ett textsamtal då eleverna hade fått i uppgift att skriva början, mitten och slutet av en roman där hon hade haft med slangord som “suedi” och “abow”. En av kursdeltagarna som var en medelålders man förstod inte orden och uttryckte sig att “man kan bli exkluderad”. Han ville inte erkänna att han själv kände sig exkluderad. Efter mycket om och men, erkände han till slut att han själv kände sig exkluderad när han inte förstod innehållet av texten.
Veckan därpå skulle de skriva en novell och Nora fortsatte skriva med sina slangord vilket gjorde samma kursdeltagare förvirrad. Han kunde inte alls förstå vem målgruppen var.
– Då var det en annan i gruppen som behövde förklara för honom att målgruppen inte sitter här.
Med hjälp av skrivuppgifterna fick Nora fler och fler texter genom kursens gång. Av någon anledning kom namnet Rayan upp. Ett namn som tilltalade Nora och som hon bara skrev upp på ett papper för att hon tyckte det var fint. Rayan skulle komma att bli romanens huvudkaraktär. Under kursens gång hörde Nora om Tensta Konsthalls textpris, en tävling som hon själv följt över en längre tid. Tensta Konsthalls textpris är en skrivartävling som riktat in sig mot personer mellan 15 och 25 år som tycker om att skriva. Medan Nora gick på kursen hörde hon om möjligheten att skicka in sin text till tävlingen. Hon skickade ett utdrag av fem sidor för att se om skrivandet var något hon verkligen ville satsa på eller om hon bara satt och provocerade en kursdeltagare. På samma gång kunde hon inte låta bli att undra om hon slösade ett helt år på ingenting.
– Att göra något kreativt har inte varit självklart för mig. I början kändes det fel att jag spenderade tid på det jag tyckte var kul när jag kunde lägga den tiden på att jobba och stötta familjen. Så ibland kände jag mig stressad, jag måste producera något så att det skulle kännas att det var värt att satsa ett helt år på skrivandet.
Efter att Nora skickade in sitt bidrag var det mycket annat som hände samtidigt i livet, så hon glömde nästan bort tävlingen. Tills hon blev uppringd en dag och fick beskedet att hon hade vunnit hela tävlingen. Inte nog med att hon vunnit första plats, hon hade även förläggare som ville komma i kontakt med henne.
– En som jobbade på Tensta konsthall ringde till mig och sa att hon först trodde att det var en journalist som ville intervjua mig, men sedan insåg att det var en förläggare. Jag minns att hon var så glad för min skull, jag tänkte bara vad säger du? Så hon gav mig numret till hon som är min förläggare idag. Förläggaren ville träffa mig innan hon ens hade läst texten. Så jag tänkte att hon bara ville vara snäll, skrattar Nora. Så jag sa till henne att läsa texten först och sen om du tycker att den är bra, då kan vi träffas. När hon hade läst de fem sidorna kommer jag ihåg att hon sa till mig, du är en färdig författare. Och det var så stort för mig och så kommer det från en förläggare som varit förläggare i över tjugo år. Jag tänkte bara, du driver med mig.
Nora som tidigare släppt sin poesisamling Skör som betong berättar om övergången mellan att släppa sin diktsamling helt ensam till att nu släppa sin debutroman. En stor skillnad är att hon inte arbetar ensam, då hon idag har någon som exempelvis sköter omslaget till någon som läser igenom manuset och redigerar texten. Annars var det bara hon som skötte allt, om hon inte bad en vän läsa igenom. Hon beskriver hur hon släppte sin poesisamling mer som ett projekt och säger att hon skäms lite över den.
– Den där poesisamlingen har jag typ tagit bort så att man inte kan beställa den, skrattar hon. Jag typ skäms över den. Jag såg den mer som ett projekt. Jag hade varit med i Ortens Bästa Poet då och under den tiden tänkte jag shit, det finns andra som skriver som jag kan relatera till. Det var mer i det sammanhanget.
Nu är hon i stället aktuell med sin debutroman Yani. När jag frågar henne hur hon själv skulle beskriva sin bok så skrattar hon och säger att det här är hennes svåraste fråga att svara på.
– Den handlar om tre unga killar Rayan, Caspian och Amir. De är från Alby och växer upp där tillsammans. De bor till och med på samma gård. Jag valde Alby för att jag själv är därifrån och jag var för lat. Om jag skulle ta en annan ort skulle jag behöva göra research. Jag tänkte att jag kunde byta ort sen. Men sen när jag hade skrivit klart så tänkte jag att det ändå inte finns någon bättre ort än Alby.
Ungdomarna i romanen går sista terminen i årskurs 9 och tidigt i berättelsen får Amir ett utvisningsbesked som får allas samlevnad att stanna upp. På en arbetsplats som Nora själv jobbat på fanns en person som fick ett utvisningsbesked. Detta fick Nora att börja reflektera kring hur ett sådant besked kan påverka inte bara personen i fråga, men även alla runt omkring.
– Det känns som att vi läser om sådant varje dag, men vad händer med alla andra runt omkring? När Amir får utvisningsbeskedet så försöker hans vänner, klassen och fritidsgården hjälpa honom. Så fokuset hamnar på Rayan, Caspian, Amir och fritidsledaren Sebbe som gör sitt yttersta för att hjälpa dem. Hur mycket det påverkar en, hur en liten papperslapp kan påverka var man får och inte får vara. Det handlar mycket om det.
Det är en balansgång som läsarna får följa, lite som Nora själv beskriver. Ena dagen är ungdomarna ute på en utflykt med fritidsgården, medan de nästa dag försöker komma på flera sätt att få Amir att stanna. Precis som i en sorgeprocess när vissa dagar är enklare än andra, får vi följa ungdomarna som lever sina vanliga tonårsliv samtidigt som de sörjer situationen som deras vän har hamnat i. Alla runt omkring Amir försöker att inte tappa hoppet, men det är svårt att inte känna känslor som maktlöshet och förtvivlan.
En av karaktärerna som jag fastnade för var Sebbe från fritidsgården. Hur kom han till?
– Många av karaktärerna är inspirerade av människor jag mött. Sebbe är inspirerad av en person som betytt mycket för mig under mina tonår. En person som finns där och stöttar en, på ett sätt som ens familj inte kan göra. Ibland behöver man prata med någon utanför. Det är också ett sätt för mig att hylla fritidsledare. Jag tycker inte att de uppskattas tillräckligt mycket. Och om det inte handlar om en fritidsledare så är det någon fotbollsledare exempelvis. Jag ville på något sätt hylla dem personerna som egentligen gör mer än vad de behöver medan andra personer hade backat och tänkt att det här har ingenting med mig att göra, att det är utanför deras profession.
– Jag har mött en del barn och unga som fått utvisningsbesked. Då ser man hur omgivningen sluter sig samman och kämpar för personerna. Jag ville på något sätt hylla de personerna som egentligen gör mer än vad de ’behöver’. I den här berättelsen blev fritidsledaren Sebbe en symbol för dem.
Andra karaktärer som vi får träffa är bland annat trion Wahida, Sara och Amal. Wahida, som man skulle kunna beskriva som ledaren av gruppen, är en stolt feminist som tillsammans med kompisarna Sara och Amal är bästa vänner. De är en vanlig tjejgrupp som alltid finns i klassen. Nora beskriver att hon på något sätt även ville lyfta tjejerna i sin historia. Hon berättar om hur smart Wahida är och att hon alltid kommer med argumenten som man inte kan säga emot. Vilket även killarna i klassen inser, men kan ändå inte låta bli att retas med henne och hennes två bästa vänner.
Det kanske är en svår fråga att svara på, men hur lyckades du balansera allvarliga ämnen tillsammans med humor och värme i romanen?
– Det var inte så att jag skrev och tänkte Nu är jag rolig, skrattar Nora. Jag försökte tänka på vilka situationer som man själv varit med om när man gick på högstadiet. Det var först när jag fick höra mina kurskamraters reaktioner som jag förstod att vissa kapitel var roliga. Men det var inget jag själv tänkte på. För det kan låta konstigt, jag skriver ju om någon som får ett utvisningsbesked, vad är det roliga med det? Men även när man går igenom något tufft finns vissa situationer då man skrattar och glömmer bort det jobbiga. Jag tror att jag bara försökte visa en så verklig bild som möjligt av hur det är i deras vardag och då är det både roligt och jobbigt.
För om det är något som finns i romanen så är det humor. Trots omständigheterna är det ett roligt gäng ungdomar som läsarna får möta – speciellt de bästa vännerna Rayan, Caspian och Amir. Jag frågar henne hur hon själv skulle beskriva trion.
– Caspian är lallare. Han pallar inte med skolan och vill bara ha kul. Han vill bli miljonär och rik. Rayan är mer den som tänker på andra, den omtänksamma. Han vill mycket och tänker mycket. Jag vet inte varför det blev så, men jag tyckte att det var fint att huvudpersonen skulle va den mer känsliga, för det är inte så vanligt att man får se förortskillar som visar känslor. Amir är ju den som får utvisningsbeskedet och är kanske den som inte riktigt visar sina känslor. För det är ju hur tufft som helst att få beskedet att du måste lämna landet efter så många år. Istället för att bara lägga sig ner och gråta, så låtsas han som ingenting. Han är också den som lägger roliga kommentarer.
I romanen får man verkligen en tydlig bild av hur stark vänskapen är mellan Rayan, Caspian och Amir. Exempelvis när Rayan och Caspian kämpar för att samla ihop pengar till en födelsedagspresent till Amir. Hur skulle du beskriva deras vänskapsrelation?
– När man är så nära varandra och så bekväm med varandra då kan man roasta varandra, fast man menar det med kärlek. Dom ser varandra som bröder och därför kan lägga de här kommentarerna. Men samtidigt så gör de allt för varandra när de behöver varandra.
I romanen får vi träffa bland annat Sussie från soc som åker till Alby för att göra en undersökning och vill arbeta förebyggande mot gängkriminalitet. Lite som att hon vill komma och “rädda förorten”. Samtidigt är också feminism ett återkommande ämne. Hur kommer det sig att du valde att ha inslag av samhällskritiska frågor i din roman?
– Sussie kommer ju med den där frågan Om du hade fått bestämma över Botkyrka i 24 timmar, vad hade du gjort för att stoppa gängkriminaliteten? Och det är alltid någon utifrån som kommer och vill ta råd från ungdomar som om det vore ungdomarnas uppgift. Och den frågan har nog alla ungdomar fått, vilket blir tröttsamt. Det är som att man lägger ansvaret på barnen, men man lyssnar ändå inte på dem. Det är en mer igenkänning. Och jag tror att många unga kommer att skratta åt det, medan de som är lite äldre kanske kommer förstå hur skevt det är. Man kan inte ställa en sån fråga.
– När det kommer till feminism så är det många killar som tar avstånd från feminism och inte vill kalla sig själva för feminister. Så jag försökte på ett mer lättsamt och roligt sätt ta upp det. För i slutet av dagen, så tror jag att de flesta kommer känna att jag är feminist trots allt. Jag tänker att om man läser den i skolan så kan det vara bra sätt att börja prata om de här sakerna. Och också att tjejerna som läser den här ska kunna känna sig sedda.
Det är svårt att balansera humor, lättsamhet tillsammans med inslag av samhällskritiska frågor, men detta har Nora lyckats med. Samtidigt är det inget som kommer påtvingat fram, utan det är som att läsarna får se allt från ungdomarnas perspektiv. Deras egna upplevelser och upptäckter kring samhället vi lever i idag. Dessa diskussioner som kan uppkomma mellan ungdomarnas olika ståndpunkter, både i klassrummen och utanför. Just övergången mellan högstadiet och gymnasiet brukar vara en tid då funderingar och frågor kring dessa ämnen brukar formas hos ungdomar. Något som Nora nyanserar tydligt i sin debutroman.
Jag som många andra följer Nora Khalil på Instagram för att få ta del av hennes skrivande. På hennes instagramkonto brukar hon lägga upp texter, poesi, och andra projekt. Men under sin skrivprocess har hon även varit öppen och diskuterat med sina följare om bokens olika idéer. Hon har varit väldigt transparent angående sitt skrivande, även de stunder då hon haft skrivkramp. På sin Instagram har hon låtit sina följare vara med på skrivprocessen när det kommit till debutromanen Yani.
Hur kommer det sig att du velat inkludera dina Instagramföljare i ditt skrivande?
– Jag har lagt upp mitt skrivande sen Ortens Bästa Poet, vilket var 2018. Och många följer mig för mina texter, tror jag, jag är inte direkt den som har ett snyggt feed. Så många följare har varit väldigt engagerade. Många är mina vänner också, men vissa av dem har jag aldrig träffat. Så de har varit med sen jag var med på skrivarkursen till att jag vann Tensta konsthalls textpris och att jag nu fick det här kontraktet. Jag lät dem vara en del av processen när jag exempelvis har fastnat på olika kapitel. Ett kapitel handlar om när de skulle åka skidor med skolan exempelvis. Så la jag upp på min story och bad mina följare att berätta vad de kommer ihåg från friluftsdagen eller att åka skidor. Och jag samlade ihop typ alla händelser, så alla som läser som har gett sina idéer kommer känna igen sig och tänka att det där var något som jag sa. Och jag tycker det är fint för då blir det som att fler är del av boken. Jag har även tänkt så om omslaget, de tre killarna som är på omslaget är från Botkyrka och samma sak med fotografen. Det är av Botkyrka för Botkyrka.
Vad för budskap du vill förmedla med den här boken?
– Nu i efterhand har jag tänkt att när personer tänker på förorten, speciellt de som inte är från förorten eller har varit i förorten, så är min fördom att de har en väldigt smal bild av orten. Någon som vaktar orten eller droghandel eller bilbränder. Där stannar det. Men min vision är att när man tänker på förorten så ska man tänka på Rayan, Caspian, Amir, Wahida och alla dem ungdomarna. Det är dem som ska komma upp i ditt huvud. En del brukar säga till mig att jag visar en annan bild av orten, men jag vet inte om jag håller med om det. Jag skulle säga att jag visar bilden av orten. Det är ofta media och personer som inte bor eller verkar i orten som visar en annan bild som inte alltid stämmer överens med verkligheten. För mig är det en skillnad på att säga att jag visar en annan bild av orten än att det här är bilden jag har av min ort. Jag har inte ansträngt mig för att försöka visa en annan bild, utan jag har bara återberättat hur det är för mig.
Jag frågar slutligen vad som händer härnäst. Nora svarar att hon nu ska fokusera på bok nummer två. Hon berättar även hur killarna som var med på omslaget förväntar sig en filmatisering av boken och när jag frågar om de skulle få spela huvudkaraktärerna säger hon skrattandes att hon nog inte vågar göra något annat.
Efter att intervjun känns färdig så fotas Nora av Sharrat inne på Kulturhuset. Precis som intervjun går den smidigt till och vi beger oss ut från den svala lokalen ut till hettan. Jag och Nora går tillsammans till tunnelbanan och hon bidrar med ett lugn som får en att känna sig trygg i det kaos som ofta finns i centrala Stockholm. Efter att vi kramats hejdå och jag sitter på tunnelbanan på väg hem så inser jag att jag har samma känsla som när jag hade läst färdigt Noras bok. Varm.
Nora Khalils debutroman Yani släpptes 8/8
