Myra Granberg om nya EP:n, bajsmackor och popmusikens skräckblandade förtjusning
Efter succén med låten Tills mitt hjärta går under blev Myra Granberg ett etablerat namn på den svenska popscenen. I somras gästade hon Allsång på Skansen och i fredags, den 16:e oktober, släppte hon sin första EP på svenska.
Regnet slår mot mitt fönster som det brukar i oktober. Jag ringer upp Myra Granberg. Egentligen hade en fysisk träff i hennes studio i Stockholm varit önskvärt men med ösregn och pandemi känns det helt okej att krypa upp i fåtöljen här hemma. Det blir ett samtal om hennes nya musik, inspiration och varför känslor är avgörande för kreativiteten.
Du berättade när vi talades vid i telefon igår att du skulle spela in en musikvideo under dagen. Hur gick det?
– Det gick bra tror jag. Det är inte riktigt som en klassisk musikvideo med värsta storyn utan mer som en livevideo-inspelning. Blev lite som en privat fest med kompisar som vi spelade in.
Musikvideon är till en av låtarna på den nysläppta EP:n Bara hälften kvar. Titeln beskriver Myra Granberg som en ordlek med en antydning om att det finns en andra hälft. Tillsammans med låtar som släpps under våren 2021 kommer spåren på EP:n utgöra hennes kommande fullängdsalbum. EP:n innehåller låtarna Finn fem fel och HKF samt de tidigare släppta singlarna Äru min nu och Då kan dom inte ta oss. Givetvis har också Tills mitt hjärta går under en given plats med över 26 miljoner lyssningar på Spotify.
Din musik skulle jag vilja sammanfatta under temat ”Villkorslös kärlek”. Håller du med, och är det ett tema du kommer fortsätta skriva om?
– Det är kanske sant, säger hon och skrattar till.
Hon tycks tveka lite kring den tolkningen:
– Jag tar mycket inspiration från min relation till mina syskon. Det är väl basically definitionen av villkorslös kärlek. Jag gillar när musik kan vara stärkande och peppande, även när det kommer till ballader. Jag vill inte skriva om sorgliga saker utan istället fokusera på sådant som gör mig glad, då blir musiken det med.
Du har i en tidigare intervju berättat att du hade mycket känslor som behövde komma ut genom musiken. Är de ute nu?
– Ja och nej, det är svårt att få till. Om jag ska bearbeta något specifikt kan det ta två-tre låtar innan det är klart. Sedan växer ju nya känslor fram hela tiden, är väl en sån där oändlig cirkel som aldrig tar slut. Att skriva är lite som att gå i terapi. Så fort man börjar prata om någonting så kommer det upp någonting nytt. Just det; där här är också jobbigt. Så fortsätter det i oändlighetens oändlighet.
”Det känns ofta som vardagslivet vi alla lever är en enda stor bajsmacka. Det är bara skit.”
Vad vill du att andra människor ska känna när de hör din musik?
– Lite hopp i livet, svarar hon genererat, och tillägger:
– Jag som person kan nog sammanfattas med citatet ”försöker se det fina i skiten”. Det känns ofta som vardagslivet vi alla lever är en enda stor bajsmacka. Det är bara skit. Det jag vill göra är att genom musiken skapa små guldklimpar som gör att man ändå orkar kliva upp på morgonen. Många som lyssnat på exempelvis Tills mitt hjärta går under har skrivit och berättat att de tänker på sin mamma, syster, bror eller pojkvän, alltså någon de bryr sig om när de hör den. Deras hjärna tänker på något positivt och fint. Då kanske de pallar med den där skitdagen lite till.
Även om det kan uppfattas som klyschigt tycker jag det är ett fint syfte att ha med sin musik. Vårt samtal övergår till att handla om vad hon själv inspireras av. Indieakter som Empire of the Sun och Trunky Juno samt rapparen Cherrie lyssnar hon mycket på. Det är andra stilar än pop, genren hon själv är verksam inom, som Myra söker sig till när hon lyssnar på något. Fleet Foxes senaste album Shore kastar hon in som ett musiktips. När det kommer till litteratur läser Myra vad hon kallar för ”lite vetenskapligt-filosofiska sci-fi grejer för att drömma sig bort till en annan galax”. Senast blev det en omläsning av den personliga favoriten Dan Brown.
Hon återkommer till sina syskon som inspirationskälla. Det handlar om kärleken till dem. Alla människor har gått igenom skit men som syskon har man samma smuts under naglarna, förklarar hon. Att sedan finnas där för varandra när man tacklar sina problem är viktigt. För det egna skapandet betyder också artisten Laleh väldigt mycket. Både för musiken som innehåller ett filosofiskt spektrum som få andra artister, men också som person. Att hon skriver och producerar sin musik själv, vilket också Myra Granberg gör.
Varför vill du producera själv och vara involverad i alla delar av den kreativa processen?
– För att hålla det roligt. Det är inte på liv och död i skapandeprocessen då. När man ska jobba intensivt med andra måste man kompromissa och det känns också som man börjar diskutera detaljer som inte är så viktiga, ingen kommer höra skillnaden. När jag gör musiken själv behöver jag inte gå igenom det och behöver därmed inte leva med låten lika länge. Nu går min kreativa process ändå ganska fort.
“Att vara artist verkar så glamoröst när folk söker till Idol, när det egentligen handlar om att vara en kreativ projektledare”
I musiken hon skriver och producerar idag finns influenser som plockats upp under livet. Under tiden på gymnasiet Stage4you i Torsås sjöng hon i reggaebandet Pankbanken. De trummor som finns i reggae, urban och latinomusik försöker hon väva in i den popmusik hon gör idag. Även erfarenheten av att leda ett band som mot slutet bestod av över 10 personer gav viktiga insikter om att arbetet med musik ofta handlar om att få ihop folk och kommunicera så att alla drar åt samma håll. “Att vara artist verkar så glamoröst när folk söker till Idol, när det egentligen handlar om att vara en kreativ projektledare”, berättar hon. Sin första spelning minns hon än idag. Det var på musikscenen Monokrom i Kalmar med ett punkband hon hade under högstadiet. Myra förklarar med ett leende att hon som trettonåring bara ville spela bas och se svår ut.
När får vi höra en punklåt?
– En av låtarna på EP:n HKF är ganska punkig ändå. Samtidigt som det är elektropop blandat med deep house. Den är ganska punkig i sitt budskap också, ganska arg. HKF står för Håll käften & försvinn (red.anm).
Även om influenserna från andra genrer finns där är det inom popmusiken Myra Granberg hittat hem. Hon beskriver den som så härligt förutsägbar. Det är en struktur som alla fattar och då kan man ta ut svängarna. Den ytliga föreställningen av modern pop som finns rinner av mig när hon talar sig varm om hantverket i popmusik. Från att tidigare har startat i en yttre erfarenhet när hon skriver texter har hon som producent nu börjat låta musiken vägleda henne. Efter att ha skapat ett beat lägger hon på ackord. Den stämning som skapas av produktionen gör att låten skriver sig själv. Eller åtminstone ger ett ämne att skriva om.
Vad tycker du är svårast att skriva?
– En ballad där jag måste blotta mitt hjärta. Jag är ganska känslig som person och kan sitta och gråta till Lyxfällan. Ska jag skriva om något jobbigt gråter jag bara så det funkar inte riktigt. Då tycker jag det är lättare att skriva glada låter som man blir taggad av. Man blir ju berörd av det man gör, man är ju ingen robot. Skriver jag en poppig upptempolåt blir jag själv taggad och vill gå och dricka vin.
”Denna karriärbana är verkligen skräckblandad förtjusning. Känns som en nära-döden upplevelse varje dag.”
Har du något minne från din musikkarriär som betyder lite extra?
– Jag var på en körresa i Italien när min manager skrev och berättade att jag blivit utvald till att vara förband åt Miss Li på hennes kommande turné. Att få den frågan när jag kände att jag var ingen. Kände bara what the fuck? Vem har lurat henne, tänkte jag. Nu kommer jag göra något som artist som de flesta kan känna igen. Denna karriärbana är verkligen skräckblandad förtjusning. Känns som en nära-döden upplevelse varje dag. När jag väl vant mig vid en scen så ringer de från Allsång på Skansen. Då känns det 30 000 gånger värre. Visserligen var det ingen publik i år men däremot 1,5 miljoner TV-tittare. Det blir bara läskigare och läskigare.
Är du rädd för hybris?
– Jag vill verkligen inte bli en dryg jävla jävel. Jag är jätterädd för hybris. Är ju inte alls en charmig egenskap. Samtidigt är det klart att jag är stolt över mina prestationer och jag vill vara nöjd med mig själv. Det är något jag behöver bli bättre på.
Vad har du för drömmar?
– Om tio år har jag eget skivbolag. Där kan jag värva andra artister som jag vill jobba med. Bygga upp människor man gillar och brinner för. Det är drömmen. Behövs dock en del cash för det. Det kanske händer, vem vet.
Text: Jacob Sandström, Uppsala
