Maple & Rye: ”Vi har gått från att inte kunna någonting alls till att i alla fall kunna lite grann”
Göteborgsbaserade Maple & Rye har under de senaste åren minst sagt blivit ett musikfenomen och i dagarna har de även släppt debutalbumet For Everything. Med sin moderna och poppiga variant av folkmusik har de inte bara lyckats sälja ut Pustervik, turnerat i USA och blivit höjda till skyarna av svenska och utrikes medier, utan även vuxit – inte bara som band, utan även som personer. Vi tog oss tiden att möta upp albumdebutanterna för att diskutera skivan, deras turbulenta liveshower och hur de gör för att klara av pandemi-tristessen.
Det präktiga Annedalsseminariet står fortfarande lika stadigt som år 1876, och blickar ut över Linnéstaden i Göteborg. Vid den här tiden skulle egentligen parken med de karaktäristiska körsbärsträden fyllas med elever som lämnat in sina sista tentor och sagt adjö för sommaren. Men idag får den istället fungera som siesta-plats för Maple & Rye:s Gustav Rybo-Molin, Leo och Milton Lönnroth samt Henrik Bielsten. Efter några lokaliseringsförsök möter vi upp bandet, samtidigt som vi på avstånd hör studenterna sjunga om sina lyckliga da’r i den nykomna sommarvärmen.
Men från en prestation till en annan; Maple & Rye har, efter sina knappa men framgångsrika fyra år som band, under dagarna släppt debutalbumet For Everything. Ett album som varit i skapandeprocessen under två år men som numera är tillgängligt för allmänheten, så att och bandet äntligen kan pusta ut.
Milton: Det känns så skönt. Det är verkligen en lättnad. Nu har den ju varit ute i en vecka så nu har den här paniken av att ”helvete nu kan ju folk lyssna på det” släppt lite. Så det är väl mer en skön känsla nu än vid releasedagen.
Vad är det ni är nervösa över, egentligen?
Henrik: Vad folk ska tycka. Det är ju någonting vi har jobbat på nu i flera år så det är ju hela ens själ och stora delar av våra liv i de där låtarna. Man själv tycker ju att det är jävligt bra men sen vet man att det finns vissa små skavanker här och var och man vet liksom inte hur folk ska ta emot det.
Vill ni berätta lite om skivan? Vad handlar den om? Hur var det ni ville att den skulle låta?
Gustav: Det är väl mycket kontraster liksom. Kanske att vi har någon mer uppåt-låt med en lite mer sorgsen text. Sådana typer av kontraster har varit väldigt genomgående.
Leo: Att vi lyckas blanda de här upptempo-låtarna med lite mer softa och lugna låtar. Det tyckte jag var jäkligt nice, att vi fick till en sådan dynamik på skivan och att det kändes naturligt. För det är någonting vi tycker är kul att göra live också. Att hålla det dynamiskt och kunna jobba med både glädje och upbeat men också kunna ta ner det och kunna prata om lite mer allvarliga saker också.
Milton: Kollar man sen på plattan som helhet är det svårt att säga att den handlade om just en sak, utan det är mer en sammanvävning av en massa saker. Det är även lite därför vi har det albumnamnet, For Everything, för det är verkligen en kombination av så många olika erfarenheter och stories och känslor. Saker som vi själva upplevt, saker som vi läst eller sett på nyheterna. Det kan vara saker vi upplevt i bandet men också saker vi upplevt själva och andras liv i vissa fall.
Har ni några exempel på vad det kan vara för erfarenheter?
Leo: Det är mycket från låt till låt, eftersom det är oftast en som skriver lyriken och sen gör vi alla musiken. Det kan ju bli väldigt personliga saker, som till exempel låten Leaving Now som handlar om min mormor. Den blir väldigt personlig för mig.
Milton: Sen har vi ju också jobbat på de här låtarna och delat de här erfarenheterna tillsammans, så de blir det ju en del av oss allihopa, även om det bara är en av oss som är ”protagonisten”. Att vi sen har spelat de här låtarna tillsammans gör att vi har dem gemensamt, så vi andra är ju på nåt sätt med i de här upplevelserna. Vilket är väldigt fint.
Leo: Vi har ju liksom bildat ett band kring att vi ska hantera sådana här händelser tillsammans. Vi enas på nåt sätt så här.
Gustav: Det var ett så fint moment ett av de första mötena med skivbolaget som skulle vara med och göra skivan. Så skulle Leo berätta om den här låten, och vi ser att han blir väldigt känslosam och då började det ju för en själv att bli totaljobbigt, så jag kollade ner lite, sen kollade jag upp och såg att alla bara sitter och störtgrinar. Det var jäkligt fint.
Milton: Alla de här nya, professionella kontakterna, som man nyss hade skrivit på ett kontrakt med började ju också totalbrista. Det var också väldigt fint att se hur de reagerade i den här situationen, man märkte ju verkligen att det här var härliga människor som man vill arbeta med.
På andra sidan staden; långt från där vi sitter, ligger den legendariska Svenska Grammofonstudion. En studio vars inspelningsteknik bland annat använts av världsartister såsom David Bowie, Aretha Franklin och Johnny Cash. Men nu har Svenska Grammofonstudion även Maple & Rye på sin lista av alumner. Det var nämligen där de spelade in debutalbumet. Bandet berättar att de oftast spelade in på kvällar och nätter i olika perioder för att det skulle fungera rent ekonomiskt. Anledningen till att skivan skulle spelas in där och ingen annanstans, är enkel:
Henrik: Vi började spela bas, gitarr och trummor på de låtarna där det är grunden, och vi valde att spela in allt det samtidigt, för det var väldigt viktigt för oss att ha den här live-känslan och att fundamentet i låten ändå är live och inte till klick.
Gustav: Vi testade, när vi spelade in vår EP, att spela in låtarna var för sig men det blev inte den här nerven i det liksom… det blev för exakt och korrekt.
Milton: Jag tror det är väldigt passande för vår genre också. Hade man till exempel spelat modern popmusik hade det nog varit väldigt bra allting, varit ganska tight och alla slag hade kommit exakt där de skulle… det är lite mer logiskt. Men vi vill ju ha kvar den här organiska känslan i det. Sen mår vi ju också som bäst när vi får spela musiken tillsammans.
Bandet bildades av sångarna och gitarristerna Gustav och Leo som en duo någon gång under 2016. Ett tag därefter fick duon förstärkning av Milton på bas och trummisen Henrik. Med tydliga influenser som The Lumineers, Of Monsters and Men och Mumford & Sons var det inte en slump att stämsången och den akustiska gitarren fick stå i fokus.
Henrik tillägger: Alltså vi kan ju ingenting om datorer, så det var ju så vi fick göra.
Ni blir ju mer än ofta titulerade som Sveriges Mumford & Sons. Hur ställer ni er till det?
Henrik: Det är väl egentligen en komplimang men det är ju verkligen inte det vi vill dra oss till. Sen kanske det finns likheter, vi tycker inte det är så likt, men uppenbarligen så har folk svårt att lämna det.
Milton: Det känns som att det har funnits med ganska länge och det är ju inte så att vi aktivt har försökt jobba oss bort från det heller. Det hade ju faktiskt varit ganska gött att få vara Sveriges Maple & Rye också.
Gustav: Sen tror jag folk tänker att stämsång, plus akustisk gitarr… Mumford! Vi är ju fyra grabbar också och det är ju bara DUMT.
Hur firade ni albumsläppet?
Milton: Det blev en coronafest, där vi höll avstånd till varandra. Vi hade väl egentligen en massa andra planer men det fick bli så att vi satte oss i Slottsskogen, bjöd in några polare, lyssnade på musik och drack lite champagne.
Leo: Vi åt en jäkla tårta med vårt omslag på också, det var fan riktigt coolt.
Om man ser på den tiden som ni har varit ett band. Hur vill ni beskriva att ni har utvecklats?
Milton: Vi har väl gått från att inte egentligen kunna någonting till att kunna i alla fall lite. Förutom Henke som då har lite skolning inom musik, så har vi andra i princip börjat från noll och nu får man väl ändå säga att vi kommit en bra liten bit på vägen och utvecklats rätt mycket. Inte bara rent musikaliskt och tekniskt utan också kreativt, men framför allt har vi ju utvecklats som människor. Det är ju så otroligt många upplevelser man fått ta del av som man aldrig hade fått vara med om, om man inte börjat med det här projektet, och som format oss som människor.
Vad är det för upplevelser?
Milton: Allt från att samarbeta med ett skivbolag och att få gå in i en riktig professionell studio och jobba med riktigt professionella producenter, session-musiker, mixtrare och mastrare och sen bara saker som att få åka till USA och spela musik. Det är ju helt sjukt egentligen att man fått göra sådana saker. Att få spela på festivaler och träffa jättemånga spännande människor. Vi spelade till exempel i Norge en gång och det kom fem personer på den spelningen, men vi träffade de här fem personerna och blev jättegoda vänner med dem. Och det var ju nästan en ännu mer speciell upplevelse att få spela den här konserten för bara de fem riktigt dedikerade människorna som tyckte det var jättekul att få en egen privatspelning.
Leo: Typ att få en blackout på scen är ju en sån sak man aldrig skulle få uppleva annars. Man står där och vet varken vad man spelar eller sjunger och där står 800 personer och kollar på en. Det är ju på nåt sätt en väldigt märklig känsla men att man sen lyckas klara av det giget och sen ställa sig på scen igen. Det stärker ju en som människa väldigt mycket. Att man får gå igenom sådana här saker, även det som är jobbigt, tillsammans. Det stärker ju oss som grupp också.
Det råder verkligen inga tvivel om att bandet som just nu sitter och drömmer på en filt i seminarieparken, hellre skulle vara någon annanstans: på scen. Turnéer i flera delar av Europa var inplanerade och hela manegen skulle nu stått krattad för bandets absolut bästa konsertsommar, men omständigheter utom någons kontroll, har resulterat i att samtliga av turnéaffischerna pryds av ordet *INSTÄLLT*. Vad som nu skulle varit en tid för planering och förberedelse inför kommande turné, är nu istället en tid för att minnas tidigare galenskaper bandet åstadkommit på scen.
Milton: Jag körde en stagedive en gång, så nu kan jag bocka av att jag gjort det, haha. Vi spelade nämligen på Pustervik för ett par år sedan. Första gången någonsin vi spelade där och på nåt jävla vänster sålde vi ut hela stället. Det var helt otroligt. Jag har nog aldrig känt så mycket och så bra i hela livet. Och sen fick jag nån känsla där i sista låten, lade ner min bas, och körde en liten stage dive. Vet inte varför, det var ganska töntigt säkert men jag bryr mig inte.
Vad har ni annars för planer för framtiden?
Henrik: Vi har verkligen ingenting spikat just nu men det vi vill är ju att komma ut och spela såklart. Vi ser ju oss som ett liveband och vi älskar ju att göra det. Det är ju en stor del till varför vi gör det här.
Leo: Vi kommer att hitta ett sätt att göra det på, på ett eller annat sätt… lagligt.
Henrik: Nån enstaka livestream har vi ju gjort. Det är ju verkligen så konstigt att spela utan att få någon feedback. Det är ju därför vi spelar live, annars kan vi ju bara stå i repan.
Milton: Vi spelade live inför två kameror. Vi hade dock ställt upp en dator så vi kunde se folks kommentarer, så det var ju lite kul. Vi fick applåd-emojis.
Vad kan folk förvänta sig sen när de väl får se er live?
Leo: Både glädje och sorg och allt däremellan. Den där klyschiga känslomässiga berg-och-dalbanan, så att säga.
Milton: Det är ju det vi upplever lite också på spelningarna och som är så fint att man kan gå från en låt där folk hoppar och sjunger med, till nästa låt där folk står och gråter. Det är ju sjukt att man håller på med någonting som kan skapa sådana känslor.
Sjukt är det, minst sagt. Någonting som samtliga som sitter där på filten i Seminarieparken kan hålla med om. Men att det var så här det skulle se ut efter skivsläppet, var det nog ingen av dem som kunde förutspå när de för två år sedan började arbeta med albumet. Även om världen är satt på paus en liten stund, råder det nog inga tvivel på att den spellust bandet har tillsammans med den respons som For Everything har fått, kommer att resultera i att vi snart kommer få bevittna ett Maple & Rye på scen, som vi aldrig sett dem förr.
Om inte studentsången man hör på avstånd är ett tydligt tecken på att lyckliga da’r väntar, vet vi nog helt ärligt inte vad som annars skulle kunna vara det.
